Marburg - Biedenkopf    

Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av  www.reiseportal-hessen.de 

Nästan hela området präglas av olika bergsområden med 674 m höga Sackpfeife i närheten av Biedenkopf som det högsta berget. Speciellt iögonenfallande är basaltkonen vid Amöneburg i Ohmdalen. Av områdets nio floder är Ohm och Lahn de viktigaste. Båda dessa floder reglerar vattentillflödet i området, eftersom de genom sina uppdämda sjöar kan motverka översvämningar  vid högvattenstånd längs flodsträckningarna. En sådan reglering är befogad, då årsmedelnederbörden i området är tämligen hög och i de mest höglänta delarna kan uppgå till 1000 mm.

Områdets ekonomiska tyngdpunkter ligger i Marburg, Stadtallendorf och Biedenkopf, som alla är framgångsrika inom olika sektorer. Marburg är mest känt för sitt universitet och firmor inom farmaceutisk industri, Stadtallendorf genom järngjuterier och en livsmedelskoncern samt Biedenkopf genom maskintillverkning och formgjutning.

Staden Biedenkopf (ca 13 600 inv.) är känd sedan 1232 men är betydligt äldre. Trots de många sammanlöpande vägarna blev orten inte bekant som handelsplats utan som en försvarsplats med en borg för att säkra den nordvästra flanken. Under de krigiska motsättningarna mellan Mainz och Nassau byggdes borgen ut och i mitten av 1400-talet uppfördes borgens salsbyggnad. En mur, som säkrades av tre torn, förband borgen med staden. 1340 utvidgades denna bosättning med en förort utanför murarna. Omkring 1415 byggdes ett sjukhus med omfattande byggnader bland odlade markområden. Den till sjukhuset hörande kyrkan är nu stadens äldsta byggnad från sen medeltid. Av själva sjukhusbyggnaderna finns ingenting kvar. Vid kyrkan finns ett 1616 uppbyggt hus, som har klarat sig genom stadens tre storbränder. Vid den senaste av dessa brann också rådhuset upp och ersattes 1732 av en barock korsvirkesbyggnad, det som nu kallas Gamla rådhuset. Korsvirkeshusen i Gamla stan, som präglar stadsbilden, är också från tiden efter de stora bränderna. Nästan alla husen står med gaveln mot gatan för att spara plats. Eftersom jordbruket inte gav tillräcklig utkomst för stadens befolkning, var det därför nödvändigt att tjäna större delen av inkomsten genom hantverk och industri. Detta skedde framför allt inom tre områden: väveri, garveri och bearbetning av järn. Dessa näringsgrenar bygger ursprungligen på inhemska råvaror. Tygtillverkningens blomstringstid inföll under merkantilismens tidevarv under 1700-talet, varvid större delen av produktionen utgjordes av uniformstyg, som såldes bl.a. till den hessiska militären. Av stor betydelse för stadens näringsliv blev de med väverierna förbundna färgerierna. En stor roll spelade också bearbetningen av järn, eftersom de nödvändiga tillbehören järnmalm, träkol och vatten fanns att tillgå i närheten. Sedan man under 1500-talet börjat använda vattenkraften till driften av smedjorna, började ett nytt avsnitt i järntillverkningen. Man kunde nu bygga större och bättre smältugnar än tidigare, vilket positivt påverkade kvaliteten av järnet, som blev mycket eftersökt under trettioåriga krigets tid. Ett bakslag för textilindustrin kom i och med de napoleonska krigen, uppfinningen av den mekaniska vävstolen och den begynnande industrialiseringen. En stor del av stadens befolkning emigrerade till Amerika och först efter andra världskriget ökades befolkningssiffrorna igen. Av de gamla industrierna utvecklades under 1900-talet små företag, som efter 1945 kompletterades med nya företag som gjuterier och fabriker för tillverkning av plast.

Det lantgrevliga slottet i Biedenkopf byggdes i mitten av 1400-talet och räknas till de viktiga kulturminnesmärkena i Hessen. Utgrävningar har visat, att det på platsen fanns flera tidigare byggnader från 1100- och 1200-talen. Den tidigare borgen var en mot väster förskjuten gränsfästning. Det senare uppbyggda slottet skulle tjänstgöra som bostad, men togs aldrig i besittning av den lantgrevliga familjen, då de i stället föredrog att bosätta sig i Marburg. Mellan 1577 och 1842 användes det som sädesmagasin. Sedan 1908 är det hemvist för Hinterlandmuseum. Då slottet befann sig i dålig kondition, stängdes det för sanering 1988 för att åter öppnas fem år senare. Museet är mycket omfattande med en presentation av områdets regional- och kulturhistoria i olika avdelningar. Bland dessa intar den omfångsrika avdelningen för dräkter en framträdande plats.

I en pittoresk del av det hessiska berglandet ligger den gamla staden Wetter (ca 9 300 inv.) omgiven av barr- och lövskogar i floden Wetschafts dalgång. Staden består i sin nuvarande struktur av 10 stadsdelar, som finns utspridda också i Wetschafts angränsande dalgångar. Den första bosättningen anses ha ägt rum under 400- och 500-talen i närheten av ett övergångsställe över Wetschaft. Detta utgjorde en viktig förbindelse mellan två vägar. För att skydda väg och övergångsställe byggdes omkring 720 en kungsgård, som sedan kom att byggas ut till ett förvaltningscentrum. Härmed hade grunden lagts till den senare stadsbildning, som officiellt anges till 1239. Den ekonomiska betydelse, som staden hade under medeltiden, minskades under trettioåriga kriget och det dröjde århundraden, innan man hade återhämtat sig från denna ekonomiska nedgång. 

Stiftskyrkan, i tidig gotikstil från 1200-talet, syns med det kraftiga tornet högt över de tätt sammanträngda korsvirkeshusen från 1500-talet, resterna av den gamla stadsmuren med dess torn och gatorna i Gamla Stan. I kyrkan kan man se en av Hessens äldsta altarbilder och en sällsynt vacker barockorgel som tecken på en lång och händelserik historia. Till stadens gamla historia hör också borgruinen Mellnau, av vilken det numera återstår tornet och delar av muren. Borgen tillkom i mitten av 1200-talet och ägdes först av ärkebiskopen i Mainz. Den byggdes senare om till en riddarborg.

Även Hessen har en Neustadt (ca 8 900 inv.) belägen utmed den tyska sagovägen, omramad av skogklädda kullar. Staden ligger i ett gammalt kulturområde, som var bebott redan 4000 år f. Kr. Namnet tyder på ett medeltida nytt stadsgrundande, förmodligen som en fästning i mitten av 1200-talet. 1294 såldes orten till ärkebiskopen av Mainz för att sedan under den efterföljande tiden ofta byta ägare. 

Bland stadens sevärdheter kan nämnas Junker-Hansen-tornet, som är stadens pittoreska medelpunkt. Detta är världens största rundbyggda korsvirkesbyggnad och är resten av en borg, som uppfördes omkring 1480. Tornet planerades som vakttorn men slutfördes som bostadstorn.

Sevärd är också stadens katolska kyrka med ett torn från 1200-talet och ett rikt dekorerat högaltare. I staden finns många vackra korsvirkeshus, av vilka det historiska rådhuset från 1500-talet är det mest framträdande.

www.neustadt-hessen.de/ 

Stadtallendorf (ca 21 400 inv.) är en ung stadsbildning med stadsrättigheter från 1960. Historiskt kan man emellertid följa den ursprungliga kommunen bakåt till 700-talet, då den dåvarande bosättningen omnämns 782 i en förteckning över gåvor till klostret i Hersfeld. Under hela tiden fram till kort före andra världskriget bestod kommunens innevånare till största delen av småbönder. Rustningsindustrin och kriget kom att utgöra en enorm förändring av orten, då man lokaliserade två sprängmedelsfabriker till orten. Troligen var detta de största fabrikerna i sitt slag i Europa. I dessa två fabriker arbetade tidvis 25 000 människor. (Den som vill veta mera om Stadtallendorf under denna period kan besöka DIZ, ett kombinerat museum, arkiv, forsknings- och informationscentrum med tyngdpunkten på tiden mellan 1933 och 1945.) Efter kriget sprängdes visserligen en del av byggnaderna, men tillräckligt många bevarades, för att tillkommande flyktingar skulle kunna få bostäder och arbetsplatser. Här uppstod både små, medelstora och stora företag och inom två årtionden utvecklades orten till en industriell tyngdpunkt inom regionen. I samband med kommunsammanslagningen under 1970-talet inkorporerades flera kommuner med en kraftig befolkningsökning som följd. 

I Gamla Stan finns många historiska korsvirkesbyggnader omkring barockkyrkan St. Katharina. Denna byggdes under 1732 - 1753 och räknas till de vackraste barockkyrkorna i mellersta Hessen. 

Borgen Schweinsberg byggdes under 1230-talet och utvidgades ständigt under 1300-talet och fram till 1500-talet. 1635 brändes den delvis ned under trettioåriga kriget och 1646 förstörde en explosion den övre borgen och vakttornet. Under 1600-talet fick borgen en korsvirkespåbyggnad med ett torn, det s.k. häxtornet, en förborg och ett rundtorn. 

www.stadtallendorf.de 

Marburg (ca 79 100 inv.) är områdets största stad och känt sedan 800-/900-talet. Genom århundraden har Gamla stans huskulisser höjt sig över horisonten och gett staden dess karaktäristiska utseende. Enligt de senaste forskningsresultaten skall de äldsta delarna av stadens borg ha tillkommit redan under 800-talet. Någon större betydelse fick inte Marburg, som omnämndes som stad 1222, förrän under 1200-talet i samband med att den thüringska lantgrevinnan Elisabeth valde staden som sin bostadsort, sedan hon efter makens död måste lämna Wartburg. På sin nya hemvist lät hon bygga ett sjukhus och arbetade själv med att vårda de sjuka. Trots att hon dog endast 24 år gammal anses hon fortfarande vara stadens största personlighet. 1235 blev hon helgonförklarad och Tyska Orden började samma år att bygga Elisabethkyrkan över hennes grav. Denna kyrka (färdig 1283) hör till de vackraste gotiska byggnaderna i Tyskland. 1527 lades grunden till det första protestantiska universitetet, som alltsedan dess har varit stadens viktigaste ekonomiska faktor. Staden har universitetet att tacka för sin betydelse, som ökades genom att berömda professorer föreläste där. 1647 belägrades och plundrades staden av de kejserliga trupperna under trettioåriga kriget. Under 1770-talet demonterades slottets försvarsanläggningar, sedan dessa tjänat ut. Under 1800-talets början vistades flera av de tyska romantiska författarna i staden, bl.a. bröderna Grimm, Clemens Brentano och Bettina v. Arnim. Från 1866 och framåt upplevde universitetet ett enormt uppsving, då antalet studenter tiodubblades. Andra världskriget klarade Marburg utan större skador och kunde efter 1945 ta emot ett stort antal flyktingar. Först sedan den tiden finns i staden ett större antal små och medelstora industriföretag. Fortfarande är dock universitetet den största arbetsgivaren med över 6 000 anställda och ca 19 000 studenter.

Till Marburgs sevärdheter hör Elisabethkyrkan, som byggdes 1235-83. Mycket snart blev den till en av västerlandets mest betydande vallfärdskyrkor. Den är Tysklands äldsta rent gotiska kyrka och står konsthistoriskt på en hög nivå. Dess förebild återfinns i de franska katedralerna, men kyrkan är en oberoende utveckling av denna stil och leder den vidare utvecklingen av gotiken framåt i Tyskland. Kyrkans yttre är utformat så, att pelarnas uppåtsträvande linjer omväxlande med de gotiska fönstren omsluter hela byggnadsverket. Påfallande är också kyrkans uppdelning i tre enheter som symbol för treenigheten. Koret består av tre likadana armar, långhuset av tre lika höga skepp och tornbyggnaden av två torn med en mellanliggande ingångsportal. Även de gotiska fönstren består av tre delar. I kyrkans inre finns en mängd mycket gamla inventarier i form av altare, bilder, Madonna och statyer från 1300-talet och framåt. Kyrkans högaltare invigdes 1290. Av stort värde är också kyrkans sex figurfönster, varav fyra från 1200-talet. Det mest bekanta av dessa är det s.k. Elisabethfönstret, som återger scener ur hennes liv och som tillkom före 1250. I sakristian förvaras det gyllene skrinet, som tillverkades omkring 1240 för att bevara Elisabeths kvarlevor. Skrinet är numera tomt, sedan det 1539 tömdes på kvarvarande ben. Var dessa nu befinner sig, är inte känt. 

Det lantgrevliga slottet ligger på en höjd väster om staden och är synligt vida omkring. Genom de relativt branta kanterna på höjden, där slottet ligger, fanns här från början en god grund för en försvarsborg under medeltiden. Vid sidan av den historiska betydelsen som det första residenset för de hessiska lantgrevarna, är slottet också av stort byggnads- och konsthistoriskt intresse. Detta gäller förutom för de delar som byggdes under 1000- och 1100-talen framför allt borgen från andra delen av 1200-talet, vilken fortfarande i allt väsentligt bestämmer anläggningens samlade intryck. Slottskapellet och den stora salen resp. furstesalen, som hör till de största och kvalitetsmässigt sett mest värdefulla profana gotiska salarna i Mellaneuropa, är enastående prestationer inom europeisk borgarkitektur. Under sjuårskriget intogs staden flera gånger och det visade sig, att fästningen inte hade följt med i den militära utvecklingen. Från 1770 började man därför att demontera fästningsanläggningarna, som sedan slutgiltigt sprängdes 1807 efter ockupationen av Napoleons trupper. Från 1809 användes slottet som fängelse, 1869 övertogs det av det preussiska statsarkivet fram till 1938. Efter att ha stått tomt under andra världskriget övergick slottet i universitetets ägo, som 1976 började bygga om det till museum. Delar av slottet används nu av universitetsmuseet för konsthistoria, som här har samlat utställningsföremål om regionens historia sedan stenåldern.

Marburgs äldsta byggnad, som inte ligger långt från gamla universitetet, är det tidigare Kilianskapellet, som byggdes mellan 1180 och 1200 i romansk stil. Fram till 1526 användes kapellet för gudstjänster, men sedan det hade beslutats, att predikan skulle förekomma enbart i en kyrka i varje stad, stod det tomt. Efter 1527 användes kapellet av olika aktörer för rent sekulära ändamål. Sedan 1960 är det säte för Tyska Gröna Korset.

Gamla Stan i Marburg karaktäriseras av de många korsvirkeshusen, som byggdes mellan slottskullen och floden Lahn. På grund av det begränsade området byggdes husen tätt tillsammans med som regel trånga gator som följd. Fram till slutet av 1800-talet byggdes de flesta av de över 700 historiska husen i trä, endast ett fåtal i sten på grund av de höga kostnaderna. De flesta av dem byggdes från 1300-talet och fram till 1860-talet och har under den senaste tiden sanerats eller restaurerats.

Marburg är väl försett med museer av olika slag, av vilka de flesta är delar av universitetet. Konstmuseet visar verk från de senaste 4 seklerna, Museet för kulturhistoria visar en keramiksamling med ursprung i Marburg och stengods från Hessen. Anatomiska museets utställning omfattar ungefär 2000 preparat in glasbehållare från 1650 till 1920 förutom anatomiska apparater, kirurgiska instrument och mikroskop. Mineralogiska museets samlingar med ca 45 000 mineraler, 50 000 stenprover, 150 meteoriter och flera tusen ädelstensprover gäller för att vara en av Tysklands viktigaste. Religionshistoriska samlingarna visar bl.a. kultfigurer, bilder, ikoner och altare från olika religioner från hela världen. Nutida konst kan man se i Marburger Kunsthalle. I Marburg finns också Tysklands största samling av polisfordon i Deutsches Polizeioldtimer Museum. Ett museum med leksaker och historiska barn- och skolböcker finns också.

www.marburg.de 

[Upp]