
Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av www.reiseportal-hessen.de
Nästan hela området präglas av olika bergsområden med 674 m höga Sackpfeife i närheten av Biedenkopf som det högsta berget. Speciellt iögonenfallande är basaltkonen vid Amöneburg i Ohmdalen. Av områdets nio floder är Ohm och Lahn de viktigaste. Båda dessa floder reglerar vattentillflödet i området, eftersom de genom sina uppdämda sjöar kan motverka översvämningar vid högvattenstånd längs flodsträckningarna. En sådan reglering är befogad, då årsmedelnederbörden i området är tämligen hög och i de mest höglänta delarna kan uppgå till 1000 mm.
Områdets ekonomiska tyngdpunkter ligger i Marburg, Stadtallendorf och Biedenkopf, som alla är framgångsrika inom olika sektorer. Marburg är mest känt för sitt universitet och firmor inom farmaceutisk industri, Stadtallendorf genom järngjuterier och en livsmedelskoncern samt Biedenkopf genom maskintillverkning och formgjutning.
Även Hessen har en Neustadt (ca 8 900 inv.) belägen
utmed den tyska sagovägen, omramad av skogklädda kullar. Staden ligger i ett
gammalt kulturområde, som var bebott redan 4000 år f. Kr. Namnet tyder på ett
medeltida nytt stadsgrundande, förmodligen som en fästning i mitten av
1200-talet. 1294 såldes orten till ärkebiskopen av Mainz för att sedan under
den efterföljande tiden ofta byta ägare.
Bland stadens sevärdheter kan nämnas Junker-Hansen-tornet, som är stadens
pittoreska medelpunkt. Detta är världens största rundbyggda korsvirkesbyggnad
och är resten av en borg, som uppfördes omkring 1480. Tornet planerades som
vakttorn men slutfördes som bostadstorn.
Sevärd är också stadens katolska kyrka med ett torn från 1200-talet och
ett rikt dekorerat högaltare. I staden finns många vackra korsvirkeshus, av
vilka det historiska rådhuset från 1500-talet är det mest framträdande.
Stadtallendorf (ca 21 400 inv.) är en
ung stadsbildning med stadsrättigheter från 1960. Historiskt kan man
emellertid följa den ursprungliga kommunen bakåt till 700-talet, då den
dåvarande bosättningen omnämns 782 i en förteckning över gåvor till
klostret i Hersfeld. Under hela tiden fram till
kort före andra världskriget bestod kommunens innevånare till största delen
av småbönder. Rustningsindustrin och kriget kom att utgöra en enorm
förändring av orten, då man lokaliserade två sprängmedelsfabriker till
orten. Troligen var detta de största fabrikerna i sitt slag i Europa. I dessa
två fabriker arbetade tidvis 25 000 människor. (Den som vill veta mera om
Stadtallendorf under denna period kan besöka DIZ, ett kombinerat museum, arkiv,
forsknings- och informationscentrum med tyngdpunkten på tiden mellan 1933 och
1945.) Efter kriget sprängdes visserligen en del av byggnaderna, men
tillräckligt många bevarades, för att tillkommande flyktingar skulle kunna
få bostäder och arbetsplatser. Här uppstod både små, medelstora och stora
företag och inom två årtionden utvecklades orten till en industriell
tyngdpunkt inom regionen. I samband med kommunsammanslagningen under 1970-talet
inkorporerades flera kommuner med en kraftig befolkningsökning som
följd.
I Gamla Stan finns många historiska korsvirkesbyggnader omkring barockkyrkan
St. Katharina. Denna byggdes under 1732 - 1753 och räknas till de vackraste
barockkyrkorna i mellersta Hessen.
Borgen Schweinsberg byggdes under 1230-talet och utvidgades ständigt under
1300-talet och fram till 1500-talet. 1635 brändes den delvis ned under
trettioåriga kriget och 1646 förstörde en explosion den övre borgen och
vakttornet. Under 1600-talet fick borgen en korsvirkespåbyggnad med ett torn,
det s.k. häxtornet, en förborg och ett rundtorn.
Marburg (ca 79 100 inv.) är områdets största stad och
känt sedan 800-/900-talet. Genom århundraden har Gamla stans huskulisser höjt
sig över horisonten och gett staden dess karaktäristiska utseende. Enligt de
senaste forskningsresultaten skall de äldsta delarna av stadens borg ha
tillkommit redan under 800-talet. Någon större betydelse fick inte Marburg, som
omnämndes som stad 1222, förrän under 1200-talet i samband med att den
thüringska lantgrevinnan Elisabeth valde staden som sin bostadsort, sedan hon
efter makens död måste lämna Wartburg.
På sin nya hemvist lät hon bygga ett sjukhus och arbetade själv med att
vårda de sjuka. Trots att hon dog endast 24 år gammal anses hon fortfarande
vara stadens största personlighet. 1235 blev hon helgonförklarad och Tyska
Orden började samma år att bygga Elisabethkyrkan över hennes grav. Denna
kyrka (färdig 1283) hör till de vackraste gotiska byggnaderna i Tyskland. 1527
lades
grunden till det första protestantiska universitetet, som alltsedan dess
har varit stadens viktigaste ekonomiska faktor. Staden har universitetet att
tacka för sin betydelse, som ökades genom att berömda professorer föreläste
där. 1647 belägrades och plundrades staden av de kejserliga trupperna under
trettioåriga kriget. Under 1770-talet demonterades slottets
försvarsanläggningar, sedan dessa tjänat ut. Under 1800-talets början
vistades flera av de tyska romantiska författarna i staden, bl.a. bröderna
Grimm, Clemens Brentano och Bettina v. Arnim. Från 1866 och framåt upplevde
universitetet ett enormt uppsving, då antalet studenter tiodubblades. Andra
världskriget klarade Marburg utan större skador och kunde efter 1945 ta emot
ett stort antal flyktingar. Först sedan den tiden finns i staden ett större
antal små och medelstora industriföretag. Fortfarande är dock universitetet
den största arbetsgivaren med över 6 000 anställda och ca 19 000 studenter.
Till Marburgs sevärdheter hör Elisabethkyrkan, som byggdes
1235-83. Mycket snart blev den till en av västerlandets mest betydande
vallfärdskyrkor. Den är Tysklands äldsta rent gotiska kyrka och står
konsthistoriskt på en hög nivå. Dess förebild återfinns i de franska
katedralerna, men kyrkan är en oberoende utveckling av denna stil och leder den
vidare utvecklingen av gotiken framåt i Tyskland. Kyrkans yttre är utformat
så, att pelarnas uppåtsträvande linjer omväxlande med de gotiska fönstren
omsluter hela byggnadsverket. Påfallande är också kyrkans uppdelning i tre
enheter som symbol för treenigheten. Koret består av tre likadana armar,
långhuset av tre lika höga skepp och
tornbyggnaden av två torn med en
mellanliggande ingångsportal. Även de gotiska fönstren består av tre delar.
I kyrkans inre finns en mängd mycket gamla inventarier i form av altare,
bilder, Madonna och statyer från 1300-talet och framåt. Kyrkans högaltare
invigdes 1290. Av stort värde är också kyrkans sex figurfönster, varav fyra
från 1200-talet. Det mest bekanta av dessa är det s.k. Elisabethfönstret, som
återger scener ur hennes liv och som tillkom före 1250. I sakristian förvaras
det gyllene skrinet, som tillverkades omkring 1240 för att bevara Elisabeths
kvarlevor. Skrinet är numera tomt, sedan det 1539 tömdes på kvarvarande ben.
Var dessa nu befinner sig, är inte känt.
Det lantgrevliga slottet ligger på en höjd väster om staden
och är synligt vida omkring. Genom de relativt branta kanterna på höjden,
där slottet ligger, fanns här från början en god grund för en försvarsborg
under medeltiden. Vid sidan av den historiska betydelsen som det första
residenset för de hessiska lantgrevarna, är slottet också av stort byggnads-
och konsthistoriskt intresse. Detta gäller förutom för de delar som byggdes
under 1000- och 1100-talen framför allt borgen från andra delen av 1200-talet,
vilken fortfarande i allt väsentligt bestämmer anläggningens samlade intryck.
Slottskapellet och den stora salen resp. furstesalen, som hör till de största
och kvalitetsmässigt sett mest värdefulla profana gotiska salarna i
Mellaneuropa, är enastående prestationer inom europeisk borgarkitektur. Under
sjuårskriget intogs staden flera gånger och det visade sig, att fästningen
inte hade följt med i den militära utvecklingen. Från 1770 började man
därför att demontera fästningsanläggningarna, som sedan slutgiltigt
sprängdes 1807 efter ockupationen av Napoleons trupper. Från 1809 användes
slottet som fängelse, 1869 övertogs det av det preussiska statsarkivet fram
till 1938. Efter att ha stått tomt under andra världskriget övergick slottet
i universitetets ägo, som 1976 började bygga om det till museum. Delar av
slottet används nu av universitetsmuseet för konsthistoria, som här har
samlat utställningsföremål om regionens historia sedan stenåldern.
Marburgs äldsta byggnad, som inte ligger långt från gamla universitetet, är det tidigare Kilianskapellet, som byggdes mellan 1180 och 1200 i romansk stil. Fram till 1526 användes kapellet för gudstjänster, men sedan det hade beslutats, att predikan skulle förekomma enbart i en kyrka i varje stad, stod det tomt. Efter 1527 användes kapellet av olika aktörer för rent sekulära ändamål. Sedan 1960 är det säte för Tyska Gröna Korset.
Gamla Stan i Marburg karaktäriseras av de många
korsvirkeshusen, som byggdes mellan slottskullen och floden Lahn. På grund av
det begränsade området byggdes husen tätt tillsammans med som regel trånga
gator som följd. Fram till slutet av 1800-talet byggdes de flesta av de över
700 historiska husen i trä, endast ett fåtal i sten på grund av de höga
kostnaderna. De flesta av dem byggdes från 1300-talet och fram till 1860-talet
och har under den senaste tiden sanerats eller restaurerats.
Marburg är väl försett med museer av olika slag, av vilka de flesta är delar av universitetet. Konstmuseet visar verk från de senaste 4 seklerna, Museet för kulturhistoria visar en keramiksamling med ursprung i Marburg och stengods från Hessen. Anatomiska museets utställning omfattar ungefär 2000 preparat in glasbehållare från 1650 till 1920 förutom anatomiska apparater, kirurgiska instrument och mikroskop. Mineralogiska museets samlingar med ca 45 000 mineraler, 50 000 stenprover, 150 meteoriter och flera tusen ädelstensprover gäller för att vara en av Tysklands viktigaste. Religionshistoriska samlingarna visar bl.a. kultfigurer, bilder, ikoner och altare från olika religioner från hela världen. Nutida konst kan man se i Marburger Kunsthalle. I Marburg finns också Tysklands största samling av polisfordon i Deutsches Polizeioldtimer Museum. Ett museum med leksaker och historiska barn- och skolböcker finns också.
[Upp]