Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av www.reiseportal-hessen.de
Landskapet inom området Lahn-Dill karaktäriseras av de omgivande bergen och skogsområdena samt av Lahns och Dills dalgångar. Spår efter människors verksamhet inom området kan påvisas redan under äldre stenåldern. Så har man från den tiden hittat t.ex. verktyg, som nu kan ses i flera av områdets museer. Förutsättningar för tidiga bosättningar fanns framför allt i södra delen av Lahndalen, som hade goda jordar och ett behagligare klimat än de norra delarna. Söder om Lahn har man i gravfält från bronstiden och senare gjort fynd, som tyder på höga hantverks- och konstnärsfärdigheter liksom också kontakter med omgivande regioner. Från tiden före Kristi födelse har man funnit bevis för bosättningar, framför allt keltiska befästningar vid Rittershausen och Dillenburg. Tidigare hade man ansett en romersk ockupation i området omöjlig, men 1990 upptäcktes rester av ett härläger med en mur, försvarslinjer och flera rester efter byggnader. Efter romarnas förlust år 9 i Teutoburger Wald anses lägret ha utrymts av de romerska trupperna för att sedan användas civilt av både romare och germaner. För en stadigvarande bosättning var också förekomsten av råmaterial av betydelse. Inom området fanns rikligt med skog, som kunde användas vid utvinningen av järnmalm.
Haiger (ca 19 900 inv.) är känd sedan 778, då namnet
förekommer i en urkund i samband med en gåva till klostret Lorsch. Av
innehållet i urkunden framgår, att orten fanns långt tidigare och att dess
innevånare var kristna. Politiskt hörde området till
Franken, som behärskades av Karl den Store. 1729 förstördes hela innerstaden
genom brand. På bara några timmar brann så gott som alla byggnader ned,
inklusive stadskyrkan, inom de trånga stadsmurarna.
Stadens förnämsta sevärdhet är stadskyrkan. En föregångare
till denna fanns på platsen redan under 900-talet. 1048 invigdes den nya,
romanska kyrkan, som sedan under 1400-talet byggdes om i sengotisk stil: det
platta trätaket ersätts med valv av sten och sidoskeppen och altarrummet byggs
till. I slutet av 1480-talet utsmyckas detta av flamländska målare, som i tre
freskcykler skildrar olika avsnitt ur bibeln. Sedan reformationen genomförts
1578, kalkades dessa fresker över, vilket ironiskt nog blev det som räddade
dem åt eftervärlden. Den stora stadsbranden skonade inte heller kyrkan och
skulle förmodligen också ha förstört freskerna, om det inte hade varit för
det skyddande kalklagret. Omkring 1900 började kalken på vissa ställen att
brista och falla av och 1905 hade hela målningen frilagts. Under de sista
krigsveckorna av andra världskriget utsattes Haiger för svåra bombanfall,
varvid en
bomb slog ned alldeles bredvid kyrkan, dock utan att detonera. Utöver freskerna
finns i kyrkan dessutom andra väggmålningar, som delvis är ännu äldre.
Kyrkans barockorgel är från 1748.
Dillenburg (ca 24 300 inv.), som finns omnämnd 1254 i en
urkund, var ursprungligen stamsäte för den oraniska grenen av huset Nassau,
det nederländska kungahuset. På det som nu kallas Slottsberget, byggdes under
1200-talet borgen Dillenburg, som var av stor betydelse för huset Nassau, då
det var deras egen borg och inte en förläning från den hessiske lantgreven.
Borgen (av trä) brändes ned 1325 vid en av många fejder mellan lantgreven och
ätten Nassau. Vid en stadsbrand 1723 förstördes stora delar av staden. Många
av de korsvirkeshus, som byggdes efter branden, står fortfarande kvar. Under
sjuårskriget förstördes slottet 1760. Av resterna byggdes bl.a. det s.k.
"Prinzenhaus". Slottets kasematter (skyddsrum) har delvis bibehållits
och hör till de största underjordiska försvarsanläggningarna i Europa. Under
krigstider erbjöd de skydd för över 2000 soldater. En del av dem har frilagts
och kan besökas. I och med järnvägarnas utbyggande under 1800-talet kom den
industriella revolutionen till Dillenburg. Tack vare järnmalmsfyndigheterna
upplevde regionen ett uppsving och Dillenburg blev en knutpunkt för många
mindre järnvägslinjer. Under andra världskriget blev stadens rangerbangård
ett givet mål för de allierade bombningarna. Efter kriget blev brytningen av
järnmalm inte längre lönsam och gruvdrift och järnvägslinjer lades ned.
Stadens protestantiska kyrka, Johanniskyrkan, invigdes 1491.
Förutom tre nya klockor finns i tornet också en äldre från 1510. I kyrkan
är flera medlemmar av ätten Oranien-Nassau begravda.
Den enda bevarade byggnaden efter Dillenburgs fästning är det s.k. stockhuset på Slottsberget. Redan 1575 kunde man på den äldsta bilden från Dillenburg känna igen huset. Huset tjänade under flera århundraden som fängelse och sitt namn har det fått, därför att i dess undre del en urholkad stock användes till att fjättra fångarnas fötter.
I Herborn (ca 20 900 inv.) och den närmaste omgivningen har man gjort
fynd, som tyder på, att platsen skulle ha varit bebodd redan under stenåldern.
Däremot är det svårare, att ge ett exakt besked, hur gammal staden skulle
vara. Säkert är, att Herborn var 
ett centrum redan under tidig medeltid och
måste ha funnits före 914. I stadsdelen Burg har man funnit rester efter en
omfattande försvarsanläggning från 700- / 800-talen. Herborn med omliggande
områden tillföll under 1100-talet ätten Nassau som förläning. Eftersom
området var viktigt för dem, utverkade de 1251 stadsrättigheter för Herborn
hos den tyske konungen. Under de följande årtiondena uppfördes en befästning
för staden och som en del av befästningen en borg åt landsherren. Samtidigt
med stadsrättigheterna fick Herborn också marknadsrättigheter, vilket gjorde
orten till en central handelsplats för regionen. Under 1300-talet blev
tillverkningen av ylletyg en huvudnäring. En kulturell höjdpunkt inträffade
under slutet av 1500-talet, då grunden 
lades för en högre skola i Herborn.
Detta var en universitetsliknande inrättning men utan universitetets
privilegier och blev snart den viktigaste lärdomsanstalten för Europas
reformerta. (Skolans mest kände student var Jan Amos Comenius från Mähren,
vilken senare blev en viktig främjare av skolpedagogiken.) Under trettioåriga
kriget utsattes staden för en serie plundringar och överfall. De sista åren
före westfaliska freden var dock lugnare, sedan den svenske härföraren
Wrangel hade ställt staden under sitt personliga skydd, efter att innevånarna
hade vårdat ett femtiotal soldater efter en skärmytsling. Under tidigt
1700-tal utökades den textila industrin med nya områden som garveri-,
skomakeri-, bageri- och bryggeriverksamhet och exportprodukterna tog nu inte
längre vägen över mässan i Frankfurt utan via nordtyska handelshus.
Wienkongressens gränsdragningar 1815 betydde för Herborn, att staden fick ett
randläge, eftersom hertigdömet Nassau inte hade något intresse av att enas
med Preussen i fråga om en tullunion, vilket fick till följd, att Herborns
exportinriktade industrier blev avskurna från de viktiga marknaderna. 1836
inträdde hertigdömet i den tyska tullunionen, men då var skadan redan skedd
och staden hotades av att reduceras till en stad för jordbrukande
småstadsbönder. Först tillkomsten av järnvägarna under 1860-talet betydde
ett nytt uppsving för stadens industrier och nya verksamheter kunde etableras.
Även om Herborn inte direkt drabbades speciellt av de båda världskrigen,
betydde de dock en väsentlig, negativ påverkan på den ekonomiska
utvecklingen. Först under årtiondena efter världskriget präglas stadens
ekonomi av en tidigare inte upplevd ekonomisk uppgång.
Stadens rådhus fick sitt nuvarande utseende omkring 1630 men
ursprungsbyggnaden härstammar från 1589. Husets inre kännetecknas av en stor
ingångshall med en trappa i tidig barockstil. De här upphängda bilderna är
en gåva till staden från fursten av Nassau-Dillenburg. Tidigare var byggnaden
mötesplats bl.a. för olika skrån, vilket kan förklara de familjevapen,
skrå- och handelstecken, som man omkring 1650 började utsmycka husets
balustrad med.
Slottet i Herborn ligger på en höjd ovanför staden och uppstod i början
av 1300-talet ur den tidigare borgen. Borgen var centrum i området Herborner
Mark, som hade förlänats grevarna av Nassau. Dessa bodde emellertid i borgen
Dillenburg. Efter att under en kort period i slutet av 1500-talet ha hyst den
nyinrättade högre skolan, tjänstgjorde det tillfälligtvis som sidoresidens.
Det växlade ofta ägare och hade många olika funktioner. I början av
1800-talet var det ganska nedslitet och hotade att förfalla. Idag ägs slottet
av evangeliska kyrkan i Hessen och Nassau, som här utbildar sina präster.
Till
stadens attraktioner hör också fågelparken i stadsdelen Uckersdorf, där man
kan se över 100 inhemska och exotiska djurarter.
Staden Giessen (ca 73 600 inv.) uppstod runt den omkring 1150 grundade
vattenborgen vid Lahn. Bosättningen omnämns för första gången 1197 och omtalas som
stad 1248. Sedan Giessen kommit att tillhöra lantgrevskapet 
Hessen, anlades
omkring 1300 en andra borg, det som idag kallas Gamla slottet och 1484 stadskyrkan.
1530
befästes staden och några år senare byggdes också Nya slottet. Enligt beslut
av kejsaren förstördes fästningen 1547 för att 1560 byggas upp igen. Efter
ett 
privilegiebrev från kejsaren kunde man 1607 grunda stadens universitet som
en motvikt mot det i Marburg grundade reformerta universitetet. Två år senare
tillkom botaniska trädgården, en av de äldsta i Tyskland.
I början av 1800-talet togs stadsmurarna bort och ersattes med vallar och
stadens befästningar demonterades. 1849
fick Giessen sin första järnvägsförbindelse, som sedan kort därpå följdes
av ytterligare bansträckor. Dessa utbyggnader gjorde att stadens näringsliv
blomstrade och befolkningen ökade, så att staden växte utanför vallarna.
Från 1867 var Giessen också garnisonsstad och en viktig militärort. 1944
utsattes staden för två kraftiga bombangrepp, då ca 90 % av innerstaden
förstördes, trots att både järnvägens anläggningar och flera
militäranläggningar i stort sett var oskadade. Skadorna kunde ha blivit
betydligt mera omfattande, om inte en stor del av det andra angreppets bomber av
misstag hade släppts över en närbelägen skog, där bombkratrarna idag
utgöres av gölar och dammar till fromma för grodor och andra vattenälskande
djur. Efter krigets slut fick Giessen ta emot ett stort antal fördrivna,
så att 1950 stadens befolkning bestod till 20 % av flyktingar. Efter 1960 var
Giessen också första station för utresta DDR-medborgare, vilket blev mycket
märkbart 1989. Återuppbyggnaden av staden gick ganska fort framåt, i vissa
fall för fort, eftersom man försökte anpassa den nya staden till biltrafikens
villkor och därför rev mycket av den gamla bebyggelsen, som hade kunnat sparas
och restaureras. De gamla vallarna fick också vika för trafikens krav och
gjordes om till flerfiliga gator.
Till stadens sevärdheter hör "Leib'sches Haus", ett av Hessens
äldsta korsvirkeshus byggt 1350. Huset står på den plats, där den under
1100-talet grundade vattenborgen stod och som utgjorde Giessens ursprung. Idag
utgör huset en del av Oberhessisches Museum och visar stadens historia,
konsthantverk och lantligt levnadssätt i regionen. Andra delar av museets
samlingar kan ses i Gamla slottet (bl.a. målningar, konsthantverk och växlande
konstutställningar).
Nya slottet räknas till de mest betydande korsvirkesbyggnaderna i Hessen.
Slottet byggdes som residens åt lantgreven Philipp den Ädelmodige och ses som
representativt för en övergångsstil mellan gotisk och renässansstil.
Slottet tillhör idag universitetet.
Tyghuset byggdes under slutet av 1580-talet och tjänade först som
vapenlager, framför allt för det berömda hessiska artilleriet. Under 1800-
och 1900-talen användes det som kasern, idag är det en universitetsbyggnad.
Till vänster om mittdelen fanns universitetets arrest, där studenterna fick
sitta av sina straff. Detta är den enda kvarvarande byggnaden från
universitetets tillkomsttid.
Bland stadens museer kan det vara intressant att besöka ett annorlunda museum. Sedan 2002 finns ett nytt vetenskapsmuseum, Mathematikum, som är världens första matematiska "gör-själv-museum". Vad det hela går ut på, är att mer än 100 exponat kan beröras och utprovas för att man på så sätt skall kunna begripa matematiska problem. Här kan man testa sin egen fiffighet med olika spel eller pussel, bygga broar m.m. Museet befinner sig alldeles i närheten av Liebigmuseet.
Wetzlar (ca 52 400 inv.) var bebott under 700-talet även om inga
dokument från den tiden bekräftar åldern, men troligen fanns här en befäst
gård. Kort före 900 byggdes också en kyrka på platsen. Denna byggdes om
under 1100-talets senare del till en romansk kyrka. Den tyske kejsaren Fredrik
Barbarossa skyddade staden från inflytande från de landsherrar, som bodde runt
omkring, och gav staden en egen förvaltning. Som skydd för sin riksstad lät
han uppföra riksborgen Karlsmunt och senare en ringmur omkring staden. Av stor
betydelse för stadens ekonomiska utveckling var bron över floden Lahn, där
handelsmän fick betala tull på sin väg mot Köln
eller Antwerpen. Även inom kloster- och ordensväsendet kom staden att få en
viktig funktion under 1200-talet. Tyska Orden hade olika slags inrättningar och
franciskanermunkarna byggde ett kloster. Den välmående riksstaden väckte
grannarnas begär och Wetzlar måste lägga ned stora summor på sitt försvar.
Detta ledde till en ekonomisk kris, och staden gick bankrutt 1370. Detta blev en
vändpunkt i stadens historia, dess ekonomiska styrka var helt borta och
innevånarantalet halverades. 1500-talets reformation omfattades också av
Wetzlars befolkning, som i stort övergick till protestantismen. En tredje
religiös riktning kom 1586 i och med att 60 vallonska familjer tilläts
bosätta sig i staden. Därmed hade man också en reformert församling att ta
hänsyn till. En vändning till det bättre inträffade i slutet av 1600-talet,
då Tysklands högsta domstol sökte en ny hemvist och valde Wetzlar. Detta
innebar en markant ökning inte bara av befolkningstalet utan också av
befolkningens sammansättning, eftersom flera hantverkare med nya yrken kom till
staden. Den stora efterfrågan på bostäder gjorde att en byggboom satte in,
gamla hus renoverades och nya palats byggdes. 1803 förlorade Wetzlar sin status
som riksstad och kom att lyda under kurfursten av Mainz. Tre år senare
störtades staden in i en ny ekonomisk kris, då kejsaren Frans II lade ned sin
krona och riket upplöstes. Samtidigt avskaffades högsta domstolen och hela
personalen avskedades. Bortfallet av denna verksamhet påverkade stadens ekonomi
i hög grad och innevånarantalet minskade igen. Vid Wienkongressen tilldelades
Wetzlar Preussen, trots att staden låg som en exklav utanför den preussiska Rhenprovinsen.
Industrialiseringen i Wetzlar började senare än i andra delar av Preussen. Den
började med att Lahn gjordes i ordning för fartygstrafik för att 1862 och
senare fortsätta med öppnandet av flera järnvägslinjer, vilket ledde till
ett uppsving i ekonomin. Bland de viktigaste arbetsgivarna i regionen var den
tunga och den optiska industrin representerade av Bröderna Buderus, Karl
Kellner, Ernst Leitz och Oscar Barnack, (som 1914 uppfann världens första
småbildskamera, bekant under namnet Leica). Under denna tid ökades
innevånarantalet igen och nya bostads- och industriområden kom till utanför
de medeltida stadsmurarna. På grund av stadens topografi hade
järnvägsstationerna och bangårdarna lagts utanför staden, då de byggdes,
vilket blev räddningen för Wetzlars Gamla stad under andra världskriget.
Bombangreppen förorsakade endast små skador på den gamla bebyggelsen medan
den stadsdel, där järnvägsområdet låg, till stor del förstördes. Efter
krigets slut växte staden kraftigt, framför allt genom strömmen av
flyktingar.
Från det medeltida Wetzlar finns få byggnader kvar. Till de kvarvarande
hör domen, Karlsmunt och framför allt stadens befästning med den 10 m höga
ringmuren. En föregångare till den nuvarande domkyrkan fanns redan under
900-talet och utvidgades omkring 1000. Ytterligare en ombyggnad ägde rum under
slutet av 1100-talet. Omkring 1230 beslöts att ersätta den senromanska kyrkan
med en betydligt större byggnad för att inte vara sämre än närliggande
städer. Man planerade en treskeppig hallkyrka med dubbeltorn, som skulle synas
långt i omgivningarna. Den färdiga kyrkan blev dock helt annorlunda. På
långt håll ger den ingen enhetlig bild, då man använt olika
byggnadsmaterial. Fasaden verkar tydligt ej vara färdig och det planerade
vänstra tornet blev inte högre än sockeln. Ansatser till en stor mittenportal
finns, men trappan för att komma upp till den saknas. Bakom fasaden gapar ett
stort tomrum begränsat av en andra fasad, som i sin kraftiga stil verkar
främmande gentemot den gotiska uppåtsträvande omgivningen. Detta är rester
av den senromanska basilikan, som man ville riva till förmån för den mera
imponerande kyrkobyggnaden. Rivningen skedde i avsnitt allt eftersom man byggde
de nya delarna, för att man även under byggnadstiden skulle kunna använda
kyrkan. På grund av ekonomiska svårigheter, som ledde till stadens bankrutt,
drogs byggnadstiden ut och byggandet framskred långsamt avbrutet av långa
pauser. Dessa avbrott medförde att nya stilidéer och konstruktionstekniker kom
och satte avtryck på kyrkobyggnaden. Man kan alltså finna alla kyrkostilar
representerade från senromansk till barock. I samband med reformationen
övergick innevånarna i Wetzlar till den evangeliska läran men delade kyrkan
med den kvarvarande katolska församlingen, något som sker än idag.
Den medeltida ringmuren byggdes under andra hälften av 1200-talet och hade en längd av ca 1,7 km och en högsta höjd av 11 m. Muren var utrustad med fem stora portar och flera mindre samt minst nio torn. På den sidan av muren, som vette mot staden, fanns en försvarsgång med möjligheter att skjuta genom skottgluggar. Som en följd av stadens utvidgning under 1800-talet demolerades stora delar av ringmuren.
1772 kom Johann Wolfgang von Goethe till Wetzlar, där han skulle fullgöra
praktik vid domstolen. Den påtvingade vistelsen och hans kärlek till Charlotte
Buff har satt spår i hans författarskap i den första romanen "Den unge
Werthers lidanden". Så snart det blev bekant, att Wetzlar var den lätt
dolda staden i romanen, började resande, 
som ville se platsen för det
"ungdomliga lidandet", att strömma till. Denna ström har fortsatt
och Goethebeundrare har två museer i staden att besöka: Lottehaus, som under
tre generationer tillhörde familjen Buff och som nu visar kläder och möbler
från den tiden förutom allehanda litterära skrifter runt Goethes Werther;
Jerusalemhaus, där den olycklige legationssekreteraren Jerusalem bodde och
begick självmord. Även denna minnesplats är utrustad med historiska möbler
och dokument, som ger en tydlig bild av mannen. Förutom dessa två litterära
museer finns också stadsmuseum, leksaksmuseum, domstolsmuseum, hembygdsmuseum
m.m.
Staden Braunfels (ca 11 200 inv.) är liksom slottet känd sedan
1240-talets mitt och utgjorde stamsäte för grevarna av Solms, sedan borgen
Solms hade bränts ned. I dalen nedanför borgen uppstod från 1200-talet tre
bosättningar, som i befäst tillstånd utgjorde en form av förborg till skydd
för den verkliga borgen. 1607 fick Braunfels stadsrättigheter. Under
trettioåriga kriget besattes staden av spanska trupper och befolkningen
decimerades till hälften genom hungersnöd och pest. 1679 förstördes stora
delar av staden liksom den till barockslott utbyggda borgen genom brand. De
återstående delarna av slottet användes vid 
återuppbyggnaden, då det också
utvidgades. I samband med återuppbyggnaden av staden tillkom ett stort antal
korsvirkeshus under 1600- och 1700-talen. Vid Wienkongressen 1815 beslutades,
att hertigdömet Nassau, som Braunfels då tillhörde, skulle tillfalla
Preussen. Vid marsrevolutionen 1848 försökte tusentals revolutionära
medborgare att storma Braunfels men kunde slås tillbaka. I mitten av 1800-talet
påbörjas stadens utveckling till kurort och sedan 1961 har man rätt att kalla
sig "luftkurort".
Slottet Braunfals byggdes ursprungligen som en försvarsborg gentemot
grevarna av Nassau, men blev efter 1280 bostad för grevarna av Solms. Ättens
tillgångar delades upp mellan tre grenar, varav grenen Solms-Braunfels är den
enda som har överlevt och 1418 ärvde allt efter de övriga. Från 1400-talet
och framåt ägde omfattande 
utbyggnader av borgen rum, som nu hade omgestaltats
till ett barockslott. Efter branden 1679 kunde slottet ganska snabbt
återuppbyggas i början av 1700-talet. Omkring 1840 restaurerades slottet och
byggdes om i nygotisk stil. 40 år senare byggdes ett andra vakttorn liksom
tinnar och utbyggnader för att låta slottet motsvara den tidens romantiska
uppfattning om, hur ett medeltida slott borde se ut. Dagens slott har alltså
mycket litet gemensamt med medeltidens verklighet. Den långa byggnadshistorien
gör att man kan urskilja många olika byggnadsstilar: från ursprungsborgens
romanska stil via barocken till 1800-talets historicistiska stilideal. Slottets
rum är utformade som museum och visar bl.a. de furstliga representationsrummen,
samlingarna från klostret Altenberg och familjemuseet.
[Upp]
