Området sträcker sig utefter den nästan 10 mil långa floden Kinzig, som mynnar ut i Main i höjd med Hanau. I nord-sydlig riktning begränsas området av Vogelsbergs höjder och skogsområdena i bayerska Spessart. Närheten till Frankfurt och Rhen-Mainregionen har gjort området populärt både för boende och turister. Inte minst märks detta på befolkningsökningen under de senaste 25 åren. De flesta av områdets större orter ligger också i anslutning till Kinzig och den motortrafikled, som löper jämsides med floden. Här finner man också områdets viktigaste industrier och företag. Ett stort antal gamla byggnadsverk liksom fynd från romartiden visar regionens betydelse i forna tider. Mer än 20 slott och borgar finns i området.
Nidderau (ca 20 000 inv.) är en ung stad, som tillkom i samband med
kommunaliseringen 1970. Därefter har ytterligare några gamla kommuner anslutit
sig. Den livliga byggverksamheten under de senaste 25 åren har gjort att många
fornfynd kommit i dagen och visar att området var bebott mycket tidigt. Så har
man funnit rester efter byar från tiden för yngre stenåldern, framför allt
skärvor efter lerföremål, slipade stenverktyg mm. Från bronsåldern finns
flera gravplatser belagda, någon med rikligt innehåll. Från ca 750 f. Kr.
finns keltiska bosättningar påvisade. Från tiden för den romerska
ockupationen finns åtskilliga fynd, bl.a. från en civil bosättning. Vid en
sentida utgrävning har man gjort fynd, som visar att den romerska gränsen
skall ha gått genom genom stadens område. På det område i Heldenbergen, där
det tidigare hade bott romare, har man också kunnat visa på en senare germansk
bosättning från 600-talet. Från 800-talet och framåt förekommer Nidderaus
stadsdelar i olika urkunder, oftast i 
gåvobrev. Under 1200-talet tillkom de
flesta av de borgar, som byggdes i området och de flesta orterna hade fått en
befästning. Stort inflytande på stadsdelarnas utveckling hade klostren, som
ägde mycket land och många byggnader. Under trettioåriga kriget förstördes
alla Nidderaus stadsdelar mer eller mindre, på något ställe fanns bara ett
hus kvar, slott och kyrkor plundrades. Återuppbyggnaden efter kriget skulle på
sina håll ta upp emot hundra år. I och med 1900-talet förändrades stadens
struktur från att ha varit en lantbrukarstad med hantverk som bisyssla till en
industristad som följd av Rhen-Mainområdets industrialisering. Det ekonomiska
uppsvinget före första världskriget förbyttes i nedgång under
efterkrigsperioden. Efter andra världskrigets slut kom många flyktingar från
de förstörda städerna i Rhen-Mainområdet och fördrivna från de östliga
områdena till staden. Detta medförde en stark tillväxt av byggverksamheten
inom alla delar av staden under 50- och 60-talen.
I Nidderaus fem stadsdelar finns ett stort antal byggnader, som tack vare sin
historiska betydelse eller sin skönhet har bedömts vara kulturellt
skyddsvärda. Till dessa hör Schloss Oberburg i Heldenbergen, som började
byggas i början av 1600-talet. Slottet är i privat ägo. Stadsdelen Windecken
har fått sitt namn efter borgen Wonnecken, byggd på en klippa ovanför staden
under 1260-talet. I början av 1600-talet utvidgades borgen och fick en mera
slottsliknande karaktär. De yttre delarna av borgen förstördes under
trettioåriga kriget av bl.a. svenska trupper och av ruinerna användes senare sten
för återvinning. Kvar av borgen finns den inre borgbefästningen liksom den
östra porten och ett torn från förborgen. Slottet är i privat ägo och kan
beses bara från 
utsidan.
I Windecken kan man också se Stiftskyrkan med anor från 1200-talet. Efter
renoveringar anses den nu vara en av de vackraste inom området. Söder om stadsdelen Erbstadt står på en höjd
slottet Naumburg, som ursprungligen var ett benediktinerkloster. Klostret är
känt sedan 1035. Anläggningen förstördes genom krig i början av 1500-talet
men byggdes upp igen. Sedan munkarna mer eller mindre lagt ned sin verksamhet i
mitten av 1500-talet, övertogs klostret av greven av Hanau-Münzenberg. 1736
tillföll hela detta grevskap Hessen-Kassel efter att den siste greven av ätten
Hanau hade avlidit. I stället för den tidigare klosterkyrkan byggdes 1754 ett
jaktslott, som under tiden därefter ofta har bytt ägare och numera är i
privat ägo.
Hanau (ca 88 400 inv.), som är känd som Bröderna Grimms stad, ligger vid sammanflödet mellan Kinzig och Main. 1143 omnämndes en vattenborg med samma namn och omkring denna utvecklades sedan en bosättning. Denna fick stads- och marknadsrättigheter 1303. Den bosättning, som växte upp omkring borgen Steinheim, fick sina stadsrättigheter 1320. I slutet av 1330-talet hade man byggt färdig Hanaus stadsbefästning. 1400-talet blev en ekonomisk framgång, då greven flyttade sitt hov från Windeken till Hanau och staden växte. Stadens tillväxt gjorde sedan under 1500-talet en utbyggnad av stadsmuren nödvändig. I slutet av århundradet invandrade ett stort antal flyktingar från Frankrike, Holland och Belgien, som tillförde kapital och hantverkskunskaper till staden. För deras skull anlades en ny stad, Neustadt, som var oberoende av det gamla Hanau. Staden drabbades tidigt av det trettioåriga kriget och kom redan 1630 i kontakt med svenska styrkor, som då var deras bundsförvanter. Hanau utsattes under andra världskriget för rätt omfattande luftangrepp, som helt förstörde stadens centrala delar. Härigenom förändrades vid återuppbyggnadsfasen stadens utseende genomgående även om vissa äldre hus rekonstruerades. Den övervägande delen av husbeståndet fick en modern utformning och staden förvandlades till ett ekonomiskt och kulturellt centrum för den omgivande regionen.
Till stadens sevärdheter hör slottet Philippsruhe, ett barockslott som påbörjades 1701 efter franska förebilder. Slottets huvudbyggnad i två våningar flankeras av två envånings flygelbyggnader, vilket understryker huvudbyggnadens dominans. Redan 1702 utvidgades flyglarna med två hörnpaviljonger. Den omgivande parken anlades med vattenbassänger och rabatter i ornamentform. Ett orangeri tillkom 1723. Under 1820-talets andra hälft skedde vissa förändringar i klassicistisk stil inomhus, några trappor byggdes till liksom en trädgårdspaviljong. Parken ändrades från barock och rokoko till engelsk naturpark. 1875-80 skedde en genomgripande nygestaltning, då huvudbyggnaden utökades med bl.a. två framåtriktade påbyggnader på vardera sidan av huvudingången. Anläggningen är öppen för besök året om. I slottet kan man också se stadens historiska museum. Under sommarmånaderna hålls i amfiteatern i den bakre slottsparken Bröderna-Grimm-festspelen.
I staden finns ytterligare ett slott, Steinheim, som är känt sedan 1222. Detta såldes 1425 till kurfurstendömet Mainz. De kyrkliga ägarna byggde ut borgen till en inte föraktlig anläggning, men bidrog omkring 1799 också till att delar av borgen revs. Till en planerad nybyggnad kunde man emellertid inte medverka, eftersom kyrkan förlorade makten i området genom sekulariseringen 1802. Steinheim kom nu att tillhöra storhertigdömet Hessen-Darmstadt och fick genom några små ombyggnader ett slottsliknande utseende på sidan mot Main. Efter 1813 beboddes slottet inte längre av ägarna utan användes för andra ändamål. Idag tjänstgör slottet som museum med en betydande samling från förhistorisk tid.
Bland sevärdheterna finns också den protestantiska Marienkirche, som enligt urkunderna grundades 1234. Det lilla kapellet utökades under 1400-talets slut med det gotiska koret, som idag är det äldsta byggnadsverket i gamla stan i Hanau. Det gotiska korsribbvalvet hör till de skatter som bevarats i kyrkan. I kyrkan finns fyra bibehållna fönsterbilder från 1400-talet liksom många gamla epitafer (minnestavlor) i sandsten. I sakristian finns dessutom kalkmålerier från samma tid. Kyrkans skepp förstördes under kriget men byggdes åter upp på de gamla murarna. Under senare år har kyrkan restaurerats och försetts med en ny orgel.
Den vallonskt-nederländska kyrkan i staden är trots sin långtgående förstörelse ett betydande byggnadsminne. Kyrkan tillkom i samband med att valloner och holländare från 1597 och framåt flydde till Tyskland. 1600 påbörjades uppbyggnaden av den ståtliga dubbelkyrkan, som skulle betjäna de båda befolkningsgrupperna. Fram till förstörelsen 1945 utgjorde den en synlig symbol för den religiösa enheten bland innevånarna i den nya stadsdelen i Hanau. 1611 försågs kyrkan med ett tornur, som numera kan ses i rådhuset. Uret är ett av de största och äldsta i sitt slag i Tyskland. Efter bombningarna 1945 återuppbyggdes den nederländska kyrkan i sin ursprungliga gestalt, medan däremot ruinerna efter den större vallonska kyrkan lämnades som ett minnesmärke över stadens förstöring.
Kanske är staden allra mest känd för de båda bröderna Jacob och Wilhelm Grimm, som båda var germanister och framstående vetenskapsmän. De sammanställde bl.a. en grammatik och en tysk ordbok, som skulle innehålla alla tyska ord. Mera kända är de inom ett annat område, där de har nått världsrykte. De samlade sagor och berättelser, som de skrev ned och gav ut. Bland dessa tyska folksagor, som hade berättats för dem av deras sageskvinna, smög sig också några med franskt ursprung in. Om de båda brödernas liv och verk kan man se mera i det historiska museet på slottet Philippsruhe.
Bland museerna kan nämnas Hessiska dockmuseet, som är ett världsbekant specialmuseum och samtidigt en kulturhistorisk upplevelseplats för både stora och små. Här erbjuds också forskningsmöjligheter och rådgivning. Museet har föremål från antiken till nutiden från skilda historiska och kulturella sammanhang. Förutom de permanenta utställningarna visas också specialutställningar med olika teman.
Tyvärr kan jag inte visa några bilder från stadens sevärdheter, eftersom man vill ha betalt för att jag skall göra reklam för dem.
Gelnhausen (ca 21 700 inv.) grundades 1170
som riksstad av kejsaren Fredrik I Barbarossa. Tre betydligt äldre byar slogs
samman och byggdes ut planmässigt. Från början skulle staden återspegla
härskarens maktanspråk, som redan 1180 tog sig uttryck i en riksdag, där
Fredrik I förde en process mot sin far, Henrik Lejonet, för att på så sätt
få till stånd en nyuppdelning av faderns ägodelar. Denna riksdag lade också
grunden till det kommande småstatsväsendet i riket. Sydöst om staden lät
Fredrik I i slutet av 1100-talet bygga en representativ kejsarborg på en ö i
Kinzig. I Gelnhausen korsades flera viktiga handelsvägar och floden var farbar
ända hit, varför Fredrik I kunde främja handeln genom privilegier och på så
sätt etablera en representativ handelsstad. Gelnhausen kom redan under
1200-talet att höra till de stora och kapitalstarka städerna i riket och kunde
också i viss mån konkurrera med Frankfurt.
Tullfrihet för innevånarna innebar att många rika köpmän bosatte sig i
staden, vilket påverkade stadsbilden, både vad gällde privata som offentliga
byggnader, som dominerades av stora, massiva stenhus. Att staden idag präglas
av korsvirkeshus, hänger samman med att man under trettioåriga kriget använde
handelsvägarna också som uppmarschvägar för arméerna, som då plundrade och
förstörde husen. Dessa överfall samt hungersnöd och sjukdomar förde till,
att staden tidvis var nästan obeboelig. Vid senare uppbyggnad ersattes de dyra
stenhusen med de billigare korsvirkesbyggnaderna, som då uppfördes på
befintlig grund. Detta är också anledningen till, att staden uppvisar en
medeltida planering trots att de flesta murarna är från 1600- och 1700-talen.
1803 förlorade Gelnhausen sin ställning som fri riksstad och inlemmades i det
nya storhertigdömet Frankfurt för att 1815 uppgå i kurfurstendömet
Hessen-Kassel. 1800-talets industrialisering och anslutningen till järnvägen
medförde en stark ekonomisk uppgång, som medverkade till att göra staden till
ett kulturellt och ekonomiskt centrum i Kinzigdalen.
Kejsarborgen låg från början åtskild från stadsbebyggelsen i övrigt
genom en biflod till Kinzig och ett öppet område. Borgens fria läge vid sidan
av staden var under århundraden ett synbart uttryck för, att staden och borgen
vare sig rättsligt eller stadsbyggnadsmässigt utgjorde en enhet. Genom den
under tiden uppkomna mellanliggande bebyggelsen upplever man inte längre denna
avskildhet även om de borgnära markförhållandena och omfattningen av
bebyggelsen inte väsentligen har ändrats. Den lilla borganläggningen, som
uppfördes på ca 12 000 pålar, hör trots sitt tillstånd till de bäst
bibehållna staufiska borgarna vad stenarbetena beträffar, som 1100-talets
profana arkitektur har frambringat.
Mariakyrkan, som sätter sin prägel på stadsbilden, har stadens hela tiden
växande rikedom att tacka för sin framtoning. Ursprungligen var det en enkel
bykyrka, som fanns redan före stadens grundande men som utvidgades med tiden.
Man kan urskilja olika stilarter förutom den ursprungliga romanska. Kyrkans
västra delar hör till dessa ursprungliga, medan tvärskepp, kor och de östra
tornen uppvisar drag av fransk gotik blandade med det regionala byggnadssättet
vid mellersta Rhen. På kyrkan företogs senare ganska få förändringar.
Under 1400-talet höjdes bl.a. de båda sidoskeppen. Kyrkan har restaurerats
flera gånger, speciellt omfattande var restaurationen under 1870-talet. Under
andra världskriget skadades speciellt tornen av artillerield. Vid
restaureringsarbeten 1962/63 ersattes 1800-talsinfluenser med tidigare
renässansinteriörer.
I staden finns förutom hembygdsmuseet två specialmuseer, ett för tornur och ett för flygplansteknik och flygplanshistoria.
Steinau an der Strasse (ca 11 100 inv.) ligger centralt i
Kinzigdalen, vilket också var viktigt för stadens utveckling. I
skärningspunkten mellan flera handelsvägar fick orten Steinau allt större
betydelse, eftersom den ekonomiska utvecklingen gynnades på bekostnad av andra
närliggande bosättningar. Namnet har staden fått av alemannerna, som bodde
här från 200-talet och framåt. Tillägget "an der Strasse" visar
på läget vid den gamla handelsvägen Frankfurt - Leipzig. På 400-talet
trängde frankiska härskaror in i området och fördrev alemannerna. Stadens
första skriftliga omnämnande dateras till 700-talet, då skotska munkar
kristnade området. I mitten av 1200-talet övergick byn till grevarna av Hanau.
1273 omnämndes Katharinakyrkan för första gången och är således Steinaus
äldsta byggnad. 1290 fick Steinau marknads- och stadsrättigheter, vilket
medförde ett betydande ekonomiskt uppsving. De fyllda lagren och det stora
varuutbudet gjorde också att staden verkade lockande för medeltida rövare och
plundrare. Under 1300-talet byggdes därför en stadsmur omkring staden.
Beroende på den snabbt växande befolkningen blev det snart för trångt inom
murarna och man påbörjade en utvidgning av området under 1400-talet. Som 
led
i ett förvarningssystem byggde man omkring 1430 flera bevakningstorn i stadens
närhet. 1481 stod också nybyggnaden av Katharinakyrkan färdig. Vid torget
byggdes 1561 rådhuset och året efter det s.k. Amtshaus, en byggnad för
stadens myndigheter. Stadens ekonomi dominerades vid sidan av jordbruket också
av hantverk. Längs med handelsvägen Frankfurt - Leipzig upplevde
servicenäringen en blomstring med ett uppsving för hovslagare, vagnmakare och
många härbärgen och andra övernattningsmöjligheter. 1634 överfölls staden
av kroatiska styrkor och året efter drabbades man av det trettioåriga kriget,
som medförde att stadens centrum i stort förstördes. Så sent som i början
av 1900-talet var fortfarande jord- och skogsbruk liksom hantverk och
småindustri de huvudsakligaste inkomstkällorna för stadens innevånare. Inte
förrän efter andra världskrigets slut växte staden ut och kunde dra till sig
ytterligare industriföretag. Vid sidan av industrin har Steinau gjort sig känd
som en omtyckt utflykts- och kulturstad.
Slottet i Steinau är ett av Hessens mest betydande renässansslott. Den stora anläggningen byggdes ursprungligen under 1200-talet vid en av de viktiga handelsvägarna mellan Frankfurt och Leipzig. 1528-1560 moderniserades och byggdes anläggningen ut och tjänade som lantlig bostad för greven av Hanau. Byggnaden bildar en oregelbunden femhörning med fyra flygelbyggnader, fyra hörnbyggnader och två porthus. En femte flygelbyggnad i sydöstra delen av slottet förstördes vid ett kroatiskt anfall 1634 och resterna forslades undan. Man kan dock fortfarande se, var denna byggnad stod. 1736 tillföll genom arv slottet lantgrevskapet Hessen-Kassel och förlorade därigenom sin ursprungliga betydelse. Detta innebar också, att slottet i stor utsträckning förskonades från senare ombyggnader och nu utgör en unik befäst slottsbyggnad, som är typisk för övergångstiden mellan medeltiden och den nya tiden. Hela byggnaden omges av en bred vallgrav. Den väl bibehållna renässansanläggningen är en blandning av medeltida borg, renässansslott och fästning.
Under åren 1791 - 1798 bodde juristen Philipp Wilhelm Grimm med
sin familj i staden. I hans stora barnaskara befann sig bröderna Jacob och
Wilhelm, som senare skulle komma att tillhöra de mest betydande
kulturpersonligheterna i Tyskland. Om deras kulturella insatser, se ovan under
Hanau. För att hedra dem gjordes det tidigare "Amtshaus" om, så
att stadsförvaltningen fick lämna plats åt det nyinrättade "Bröderna
Grimmhuset", ett äreminne över de båda bröderna, med en omfångsrik
utställning, som omfattar både deras insatser inom språkvetenskapen och
sagoberättandet.
3 km norr om staden befinner sig Hessens enda kända droppstensgrotta. Denna
upptäcktes 1584 genom att en betande ko ramlade ned i hålan. 1830 besöktes
den för första gången av en människa, sedan en man låtit sig hissas ned i
den med hjälp av ett rep. 1905 byggdes en ca 50 m lång ingångstunnel, för
att man på ett enklare sätt skulle kunna nå grottan. Grottan beräknas vara
ca 2,5 miljoner år gammal och har uppstått genom att vatten aggressivt mot
kalk har kommit in i grottan och löst upp kalken i de basalthaltiga stenarna
och därigenom bildat droppstenarna (stalaktiter uppifrån och stalagmiter
nedifrån). På likartat sätt har vattenvirvlar från underjordiska
vattenströmmar gröpt ur de större hålrummen. Det största av dessa, Domen,
har en diameter av ca 11 m och en höjd av 25 m. Grottan är öppen för
besökande under sommarhalvåret.
Foto: Verkehrsbüro Steinau
Schlüchtern (ca 17 100 inv.) ligger i ett område, som kallas
Bergwinkel, eftersom utlöpare av Rhön i öster, Spessart i söder och
Vogelsberg i norr löper samman här. Stadens historia är förknippad med
benediktinerklostrets, som kan följas bakåt till 741. Man utgår från att det
vid den tidpunkt, då klostret grundades, också fanns en bosättning med hus
alldeles i närheten av klostret. Utgrävningar har visat, att det mestadels
rörde sig om bönder och hantverkare, som i större eller mindre omfattning arbetade för
klostret. Under 800-talet fick orten ökad betydelse genom det strategiska
läget utefter handelsvägen mellan Frankfurt och Leipzig.
993 omnämndes platsen första gången skriftligt som bosättning. 1331 omtalades
Schlüchtern som by och 1353 uppförda försvarsanläggningar skulle tyda på
att man redan hade fått stadsrättigheter. Dokument som bevisade detta fanns
inte förrän 1555, då man fick stadsrättigheter även av greven av Hanau.
Detta tillsammans med den 1543 inledda reformationen i området Bergwinkel ledde
till att staden utvecklades i hög grad. Den oregelbundna planeringen av gamla
stan tyder inte på en ordnad utbyggnad. De äldsta delarna låg omkring
klostret och längs med de båda härvägarna till Würzburg och Fulda. Förbindelserna
mellan de båda vägarna var få. Under trettioåriga kriget blev staden nästan
helt förstörd och återuppbyggnaden skedde till största delen innanför
murarna, som fanns kvar. Fram till 1649 odlades vin i Schlüchtern, men denna
odling ersattes då i stället av den lönsammare tobaken. Så småningom lösgjorde
sig staden från klostrets inflytande och fick en mera blandad befolkning, som
till övervägande delen levde av jordbruk och hantverk. Krigen i slutet av
1700-talet och början av 1800-talet hämmade stadens utveckling, som kom igång
först efter den nya områdesindelningen 1821. Omkring 1830 raserades
stadsmurarna och stadens dammar fylldes igen. Trots 1800-talets utvandring till
Amerika och utflyttning till Ruhrområdet steg befolkningstalet i staden. Det
första världskriget och den efterföljande inflationen bromsade stadens
utveckling, som dock tog ny fart under 1930-talet, då nya bostadsområden togs
i bruk. Efter andra världskrigets slut skedde en stor inflyttning av
östflyktingar, vilket också påverkade stadens utbyggnad. Den största
folkökningen skedde emellertid i och med inkorporeringen av närliggande
områden 1974, då befolkningen i ett slag mer än fördubblades.
Om det ovan omtalade klostret finns inga besked i skriftlig form, när det
skulle ha tillkommit. Bygghistoriska kriterier ger emellertid belägg för en
tid före 800. Under den första tiden var klostret i rikets ägo, men 993
skänktes det till stiftet Würzburg och fungerade sedan som ett självständigt
kloster. Som en följd av reformationen förändrades klosterlivet och 1540
grundades ett gymnasium, som kom att utgöra grundstenen för Schlüchtern som
skolstad. Sedan klostret övertagits av calvinister lät de 1592 rensa klostret
på bilder och talrika konstskatter gick förlorade. Klostret ägs idag av den
evangeliska kyrkan och används för undervisningsändamål. Delar av klostret
är öppna för allmänheten i samband med guidade visningar.
Borgen Brandenstein är en nästan 750 år gammal bostads- och
försvarsanläggning. Under 1500-talet verkade härifrån den beryktade
rovriddaren Mangold von Eberstein, som förde fejden mot riksstaden Nürnberg.
Anläggningen är sedan 1895 i privat ägo. I borgen finns två museer, ett för
gamla träredskap och Sieboldmuseet, som visar hans omfångsrika studier av det
på 1800-talet ganska okända Japan.
På Schlossstrasse står i ett litet grönområde stadens äldsta profana byggnad, det s.k. Lautersches Schlösschen. På samma ställe stod redan 1338 ett stenhus, som i mitten av 1400-talet byggdes om och utvidgades. 1902 kom det i stadens ägo och man beslöt att bygga om övervåningen för att kunna använda denna som tjänstebostad åt borgmästaren. Undervåningen användes som bibliotek. Efter andra världskrigets slut övertogs det av den amerikanska ockupationsmakten. 1970 byggdes det om och övertogs av stadens hembygdsmuseum, Bergwinkelmuseum.
Borgen Steckelberg finns omnämnd redan 1131. Vid den tiden befann den sig
emellertid på en angränsande bergstopp, Alteburgberg. Härifrån var dess
uppgift att skydda vägarna genom området. 1276 bestämdes att borgen skulle
rivas. Den nuvarande borgen började byggas i slutet av 1300-talet, men ett
försvarstorn har tillkommit så sent som under 1500-talets början. De smala
skottgluggarna tyder på att tornet avsågs att försvaras med gevär. Det
grövre artilleriet stod en våning högre, där 
gluggarna var bredare.
Härifrån har man en vidsträckt utsikt över Kinzigdalen. Vid 1600-talets mitt
började anläggningen förfalla. 1883 köptes borgen och det tillhörande
slottet av industrimannen von Stumm, som lät bygga till slottet Ramholz till
det gamla slottet och också lät anlägga den därtill hörande slottsparken.
Det nya slottet uppvisar en mängd olika byggnadsstilar, allt från stilar hos
medeltida försvarstorn till engelsk tudorstil. Slottet är inte tillgängligt
för allmänheten, vilket däremot den omgivande parken är.
[Upp]
