Kassel med omgivningar

Kassel (ca 191 600 inv.) är den största staden i norra Hessen och dess existens dateras tillbaka till 913 med stadsrättigheter från 1189. Där det nuvarande regeringspresidiet står, fanns tidigare en befästningsanläggning, i vars skydd en liten bosättning utvecklades, vars omfattning ännu kan avläsas på sträckningen av vissa gator. Stadens omfång och betydelse växte, sedan Kassel hade gjorts till residensstad 1277. Under 1500-talet blev staden tillfälligt en politisk medelpunkt i västra Tyskland, då den härskande lantgreven kämpade för protestantismen, vilket föranledde honom att bygga ut sin huvudstad till en stark fästning, som sedan ständigt förbättrades fram till 1767, då man började avveckla anläggningarna, eftersom murar och vallar hindrade stadens utbyggnad. 1700-talet blev också en tid, då staden växte både yt- och befolkningsmässigt. Franska flyktingar kom till Kassel och en ny stadsdel uppstod utanför stadens murar. Flera av stadens bekanta byggnadsverk som Orangeriet, Bergsparken och slottet Wilhelmshöhe tillkom vid denna tid liksom grunden till den världsberömda samling målningar, som nu kan ses i slottet. På litteraturens område kom staden att spela en betydelsefull roll som hemvist för bröderna Grimm, som bodde här sedan 1805 och som skrev ned alla hittills muntligt bevarade sagor. 1800-talets industrialisering tog fart först sedan Kassel 1866 blivit en del av Preussen. I stadens norra och östra delar uppstod industriområden, medan de västra var rena bostadsområden. Vid århundradets slut hade staden växt ut över sina medeltida gränser, så att närliggande kommuner måste inkorporeras. Under den nationalsocialistiska perioden byggdes rustningsindustrin upp, vilket 1943 blev stadens öde, då den utsattes för ett häftigt bombangrepp, som förstörde stora delar av staden. Vid uppbyggnaden efter kriget satsade man mera på en nybyggnad på gammal grund än en återuppbyggnad, vilket tydligt märks av innerstadens 50-talsarkitektur. Av betydelse för stadens utveckling var den 1955 (och senare också 1981) genomförda trädgårdsutställningen (BUGA), som påverkade stadens grönområden och parker liksom den samma år föranstaltade "documenta", en internationell utställning av modern konst, som sedan dess har hållits i Kassel vart femte år. Betydelsefull blev också den 1970 grundade högskolan, numera universitet.

Bland Kassels sevärdheter är Bergsparken Wilhelmshöhe unik i hela världen. Den har en yta av 240 ha och övergår i naturparken Habichtswald. I parken finns över 600 olika träslag och räknas som Europas största bergspark. Till parkens sevärdheter hör Kassels mest iögonenfallande sevärdhet Herkules, en 8,25 m hög kopparstaty på toppen av en pyramid, som står på en åttkantig byggnad. Numera är Herkules beteckningen för hela byggnadsverket, inte bara statyn, som är skapad efter antik förebild.

kasselschlosswilhelmshoehe.jpg (42393 byte)

I Bergsparken återfinns också slottet Wilhelmshöhe, som står på platsen för ett tidigare kloster från 1100-talet. Detta föll offer för nybyggnaden av det nuvarande slottet i slutet av 1700-talet efter engelska förebilder. Under andra världskrigets flygbombningar av Kassel träffades slottets mellersta del och skadades svårt. Den efterföljande saneringen var bristfällig och den kvarvarande historiska inredningen bortfördes. Det senare företagna återställandet av slottet skedde i förenklad form. Efter slottets ombyggnad efter 1945 finns bara den historiska inredningen i en av flyglarna kvar. I övrigt tjänar slottet framför allt som museilokal med en antik samling, en grafisk samling och ett galleri av verk av gamla mästare, där huvuddelen utgörs av holländska verk.

Karlsaue är den äldsta av tre trädgårdsanläggningar, som tillkom under 1700-talet i anslutning till det tidigare residensslottet. Det var en barock parkanläggning, som med sina två kilometer var större än staden. Medelpunkt i parken var Orangeriet, som efter skador under kriget nu har byggts upp igen och härbärgerar museet för astronomi och teknikhistoria med planetarium. I Palais Bellevue återfinns Bröderna-Grimm-Museet.

I hessiska landsmuseet kan man se en unik museal samling av tapeter - troligen den enda i Europa - vilken påbörjades 1923 i Röda palatset. 1993 övertogs ansvaret för det dittills privata museet av landet Hessen. Samlingarna omfattar ca 18 000 objekt från barocktiden fram till 1900-talet.

Stadens äldsta höggotiska byggnadsverk är "die Brüderkirche", en klosterkyrka, som byggdes under 1300-talet. Klosterbröderna var tiggarmunkar och deras spartanska liv kan också tydligt märkas i kyrkans utformning. Kyrkan används inte längre som gudstjänstlokal utan för utställningar och kulturella evenemang.

Stadens religiösa medelpunkt blev tidigt St. Martinskyrkan, som kom att fungera som stadens domkyrka. När kyrkan påbörjades är ovisst, men den invigdes 1367. Den var vid denna tidpunkt inte helt färdig, utan utbyggnaden fortsatte till långt in på 1500-talet. Fram till 1890-talet byggdes eller förändrades inget i kyrkan, men då uppfördes de båda tornen i nygotisk stil. 1943 förstördes kyrkan och brann upp så när som på yttermurarna och tornfundamenten. 1954 påbörjades återuppbyggnaden och sex år senare stod kyrkan åter färdig. I kyrkan finns kvar en i alabaster och svart marmor skapad gravvård från 1567 för den grevliga familjen. Den kyrkliga musiken har en lång tradition och man hänvisar gärna till att en av orglarna trakterades av J. S. Bach 1732. Kyrkan används ofta för konserter och utgör ramen för evenemanget "ny musik i kyrkan", som äger rum vartannat år.

För svenskar som har tänkt sig att tillbringa en längre tid i Kassel eller dess närhet, kan det vara bra att känna till, att där finns en svensk-tysk förening, som man kan kontakta.

Bad Karlshafen är en liten stad (ca 4 400 inv.) i norra Hessen, som grundades 1699 under namnet Sieburg vid sammanflödet av floderna Weser och Diemel. Många av de första innevånarna var franska flyktingar (hugenotter), som här fick en fristad. 1717 ändrades namnet till Carlshaven efter grundaren, lantgreven Carl av Hessen. 1730 upptäcktes källorna med det salthaltiga vattnet, vilka alltsedan dess har spelat en stor roll för staden. Man påbörjade utvinningen av salt, som sedan kunde säljas. Denna utvinning upphörde 1835, sedan Hessen ingått i tullunion med Preussen. Från 1838 användes källorna i kurverksamheten, som florerade under 1800-talet. Det salthaltiga vattnet innehåller flera

olika slags klorider, däribland en ganska hög koncentration natriumklorid. Den läkande kraften har gjort sig speciellt märkbar vid luftvägssjukdomar, reumatisk värk, ischias och barnsjukdomar. 1945 förstördes saltverket som en följd av kriget, men uppbyggnaden påbörjades ganska snart efteråt. Sedan 1986 finns ett nytt graderverk (för saltutvinning) uteslutande för medicinska ändamål. En daglig promenad om 30 minuter utmed det 30 m långa graderverket anses ge den bästa inverkan på andningsorganen.

karlshafenHugenottenMuseum.jpg (21210 byte)

Staden är anlagd i en enkel borgerlig barockstil med symmetriska kvarter och grönområden. De tidiga franska invandrarna satte sin prägel på staden, vilket märks ännu idag. Bland stadens mera kända byggnader finns rådhuset och en tidigare cigarrfabrik, som nu utgör det tyska hugenottmuseet.

1972 inkorporerades Helmarshausen, som är känt sedan 944. Ortens centrum präglas av många korsvirkesbyggnader från 1500- och 1600-talen. Av det tidigare klostret från 997 finns endast östra flygeln kvar, där kapellet och det halvrunda koret befinner sig. Arkaderna på västsidan och de välvda källarna

härstammar också från den första tiden. Klostrets blomstringsperiod inföll under 1100-talet och det var särskilt känt genom sina guldsmedsarbeten och bokmålerier. I detta kloster tillkom 1175 Henrik Lejonets evangeliebok, som 1983 för 16,4 milj. euro kunde köpas tillbaka till Tyskland och nu förvaras i Wolfenbüttel. En faksimilutgåva av skriften kan beses i Helmarshausens hembygdsförenings museum i gamla rådhuset.

För att tillfredsställa de underkastade sachsarna uppehöll sig Karl den Store ofta i området Weser - Diemel. I skydd av de kejserliga trupperna arbetade ofta missionärer och uppförde de första kyrkobyggnaderna. Detta inträffade också på Kruckenberg norr om Helmarshausen, där den första byggnaden var en dopkyrka i trä tillägnad Johannes Döparen. Av denna första byggnad finns bara ett underjordiskt doprum kvar, som hittats i samband med utgrävningar. Man kan av detta inte dra några slutsatser om kyrkans storlek, men med tanke på storleken av den nybyggda kyrkan måste den ursprungliga kyrkan ha haft en viss betydelse. Den ålderdomliga murtekniken i den 1107 uppförda kyrkan liksom avsaknaden av utsmyckningar tyder på karolingiska

helmarshausenKrukenburg.jpg (29167 byte)

byggnadssätt. Anläggningens konturer uppvisar tydliga drag av ett orientaliskt (bysantinskt) byggnadssätt känt under beteckningen korskupolkyrka. Cirka 100 år efter kyrkans tillkomst byggdes runt omkring en kraftig försvarsanläggning för att skydda kyrkan och klostret i Helmarshausen. Borgen blev inte i någon större utsträckning involverad i strider men förföll så småningom. Under senare år har anläggningen restaurerats, för att åtminstone ruinerna av denna unika befästningsanläggning skall bevaras till eftervärlden.

Kommunen Wahlsburg (ca 2 400 inv.) är en sammanslagning av de två församlingarna Lippoldsberg och Vernawalshausen. I luftkurorten Lippoldsberg är den romanska klosterkyrkan, en av Tysklands mest betydande romanska basilikor, den största sevärdheten. Kyrkan tillkom i mitten av 1100-talet och uppvisar ett tämligen enkelt yttre. Kyrkans interiör domineras av de grandiosa valven i den korsformade pelarbasilikan. 2003 utnämndes kyrkan till "Kulturgods av nationell betydelse".

Trendelburg (ca 5 600 inv.) ligger i ett område, som var bebott redan under stenåldern. Under Karl den Stores tid kom området att hamna under frankiskt herravälde och Trendelburg hörde först till grevskapet Warburg och sedan till Paderborns stift. Orten omnämndes först 1303. Här korsades två handelsvägar och vid floden fanns en tullstation. Stadsplaneringen skedde efter staufisk förebild med en klart strukturerad gatubild, som fortfarande finns kvar. 1443 förstördes både staden och borgen genom eldsvåda men återuppbyggdes i sin nuvarande form. 1472 fick man stadsrättigheter.

Under trettioåriga kriget förstördes nästan hälften av stadens hus och likaså dog halva befolkningen som en följd av strider och pestepidemier. 1676 byggdes borgen om till jaktslott. Under sjuårskriget 1756 - 1763 besattes staden och borgen av franska trupper men befriades av allierade styrkor från Braunschweig och England. Slottet övergick så småningom i privat ägo och ombildades till hotell, men borggården är fortfarande tillgänglig för allmänheten. Från borgmurarna har man en utmärkt utsikt och borgens inre kan beses vid guidade turer.

Foto: A. Dahlmeier

Den historiska stadskärnan präglas av korsvirkesbyggnader, dit också det gamla rådhuset hör. Detta byggdes i mitten av 1400-talet efter den stora eldsvådan. På fasaden finns ett solur från 1582. Tillsammans med kyrkan, som tillkom efter bränderna, utgör rådhuset en stadsbyggnadsteknisk enhet. Kyrkan byggdes i gotisk stil under flera byggnadsetapper. Under reformationstiden vitmålades kyrkans bilder, men vid arbeten i kyrkan 1890 upptäcktes dessa och kunde friläggas. De ger nu en åskådlig bild av medeltida tro.

Hofgeismar (ca 16 900 inv.) är känt sedan 1082, men med hjälp av arkeologiska fynd kan man hävda, att området har varit bebott under ca 7 000 år. Stadsrättigheter fick man i början av 1200-talet och från denna tid är också stadens vapen, som visar att Hofgeismar då tillhörde Mainz. 1462 kom staden under hessiskt herravälde. Staden var starkt befäst och kunde därigenom klara sig bra under trettioåriga kriget. Befästningarna har sedan dess till stor del förstörts och de omgivande vallarna gjorts om till ett grönt bälte, som sträcker sig runt staden.

Stadens rådhus byggdes i slutet av 1300-talet på medeltida valv och man antar, att delar av dessa valv är redan från 1200-talet. Sin nuvarande form fick huset vid en ombyggnad 1854. 1977 genomgick rådhuset en komplett sanering och tjänar nu åter som plats för stadsförvaltningen, sedan det under mellantiden använts som bostad, skola och fabrikslokal. Tornet är utrustat med ett klockspel.

Sevärd är också den tidigare stiftskyrkan, en av Hessens mest betydande hallkyrkor. Kyrkan uppvisar detaljer från olika stilepoker på grund av flera ombyggnationer. Till kyrkans klenoder hör altaret från tiden omkring 1310. Detta antas vara en del av ett flygelaltare från franciskanernas klosterkyrka.

Staden har tre museer. Stadsmuseet visar bl.a. keramikens historia i området, men också hugenotternas historia i staden. Denna utställning är museets mest omfattande och visar originalföremål ända från reformationens början i Frankrike. Apoteksmuseet visar apoteksväsendets utveckling i staden och skogs- och jaktmuseet visar hur skogen utnyttjats förr och nu. Det senare museet ligger i anslutning till stadens djurpark Sababurg, som grundades redan 1571 intill jaktslottet Sababurg. Detta är således en av Europas första djurparker.

Området omkring Immenhausen (ca 7 200 inv.) var bevisligen bebott redan 5 000 år f. Kr. av s.k. bandkeramiker, efter vilka man hittat spår vid en utgrävning 1999. Staden har annars en 700-årig historia bakom sig, sedan den grundats 1298. Ännu idag omsluts den historiska stadskärnan med dess korsvirkeshus av den ca 3 km långa ringmuren. Den ståtliga sengotiska kyrkan St. Georg och det barocka rådhuset är de mest markanta byggnaderna i innerstaden.

I Immenhausen finns ett av Tysklands få specialmuseer för glas. Det öppnades 1987 i en ombyggd generatorbyggnad, som tillhörde en tidigare glashytta. Museet visar glastraditionen i Nordhessen och södra Niedersachsen från medeltiden och framåt.

Wolfhagen (ca 14 500 inv.) präglas av den omgivande jordbruksbygden och är en blandning av gammalt och nytt. Dess läge mellan floderna Eder och Diemel, där tidigare gränsen mellan frankiska och saxiska stammar gick, har gjort, att många yngre vill bosätta sig i den medeltida korsvirkesstaden tack vare närheten både till naturen och till storstaden Kassel. Det omgivande landskapet kännetecknas av en kedja av kupolformade berg med dels gräsytor och buskar och dels skog och med torn och borgar på bergshöjderna.

Staden är känd sedan 1231 med den gamla stadskärnan på en bergshöjd med korsvirkeshus med spetsiga gavlar samlade runt den gotiska stadskyrkan St. Anna, vars mäktiga torn behärskar stadsbilden. Kyrkan började byggas i samband med stadsgrundandet och dess altare invigdes 1235. Tornet byggdes under 1300-talets första hälft men den nuvarande formen fick det 1699, sedan den övre delen förstörts vid åsknedslag. Interiört skedde en omgestaltning i slutet av 1950-talet.

Det gamla rådhuset är en kraftig, trevånings korsvirkesbyggnad uppförd på en medeltida stensockel med underliggande valvhall. Överbyggnaden, som är den tredje på samma fundament, uppfördes 1659 efter en brand under trettioåriga kriget. Efter genomgripande renoveringar 1967 gjordes huset om till hotell och restaurang.

Wendelsburg är Nordhessens mest imponerande borgruin och syns på långt håll. Den består av två tornliknande bostadsbyggnader, två torn och en ringmur med halvrunda bastioner. Borgen är till största delen gjord av basalt, som ger den ett kraftfullt, säreget yttre, som inte vittrar. Stenen bröts omedelbart nedanför borgen och resterna i brottet utgör ett naturminnesmärke. Eftersom borgen låg i ett gränsområde, befann sig dess ägare ständigt i inbegripna i fejder med härskare från närliggande områden och borgen förstördes och byggdes upp igen gång efter annan. Under 1500-talet blev den obeboelig och förföll.

Bad Emstal (ca 6 100 inv.) är en kommun bestående av fyra ortsdelar, där ingen av dem heter likadant som kommunen. Den äldsta av dem, Balhorn, är känd sedan 774, under det att den yngsta och samtidigt största, Sand, är känd sedan 1354. Kommunen är en av Hessens yngsta kurorter med läkande bad (Sand) och erkändes så sent som 1991. De äldsta fynden, som tyder på mänsklig närvaro, dateras till 100 000 - 40 000 f. Kr. och hittades i Balhorn. Omkring 300 f. Kr. flyttade stammen chatter in i området omkring Sand och byggde där Nordtysklands äldsta tillflyktsborg, Altenburg. Av denna borg finns ingenting kvar, sedan den brann ned och inte återuppbyggdes. Denna händelse sätts i samband med ett hämndefälttåg mot chatterna av den romerske härföraren Germanicus år 15. Även om inget av själva borgen återstår, kan man dock i naturen se borgens omfattning, både inre och yttre avgränsningar. Av historisk betydelse i Balhorn är också försvarskyrkan, som dateras till sent 1400-tal. Sevärt i kyrkan är de medeltida målningarna, som nu undersöks och skall renoveras. Korsverksbyggnaderna i centrum ger ett intryck av bystruktur, som man inte får på många andra ställen.

En särskild liten klenod anses ortsdelen Riede vara, en by med slotts- och parkanläggning, som nu befinner sig i privat ägo. Slottet har ett litet konstgalleri, som visar tidsbegränsade utställningar. Huvudattraktion är emellertid den historiska parken, som nu bit för bit ställs i ordning.