Ruppiner Land     

Bara några kilometer norr om Berlin  börjar Ruppiner Land, som är ett område i norra Brandenburg och ett paradis för naturälskare. Här växlar skogar och sjöar, åkrar och älvar med varandra. Här ser man fruktträden stående efter vägarna och på hustaken har storkarna byggt bo. Landskapet är i stort sett likartat det  som Theodor Fontane (född i Neuruppin) beskrev i sina böcker under 1800-talet (Wanderungen durch die Mark Brandenburg). På många ställen kan man vandra i timmar utan att möta en enda människa. I detta förtjusande landskap har under århundradenas lopp också utvecklats intressanta kulturella begivenheter som de traditionella slottskonserterna, sommarteater, fester och marknader. Museer, slott och herresäten förmedlar kunskaper om den regionala kulturen

I regionen är det inte långt mellan naturupplevelserna och  det pulserande livet i storstaden Berlin. Den som har tröttnat på stadens jäkt och liv, har inte långt till den rena  lantluften eller det klara vattnet i Stechlinsjön. 

Detta tycker också berlinarna, som i allt större utsträckning flyttar ut från storstaden för att kunna bo och leva ute i naturen men fortfarande ha kvar sitt arbete inne i staden. 

www.ruppiner-reiseland.de 

Detta är dock ingen risk i det ca. 750 år gamla Neuruppin (ca 32 100 inv.) eller Fontanestaden, som den  också kallas, även om det är en idyllisk stad vid stranden av Ruppiner See. Inte bara Fontane föddes här utan också Karl Friedrich Schinkel, en av Tysklands mest betydande arkitekter och byggmästare, som har ett flertal slott och andra stora byggnader på sitt konto. I staden kan man se såväl monument över dem som platser, där de bodde.

Under årens lopp utvecklades staden till en av de största i området.  Under medeltiden försågs Neuruppin med befästningsvallar, som det nu bara är rester kvar av. Trettioåriga kriget satte sina spår och stadens utveckling hämmades för en tid. Men i slutet av 1600-talet utnämndes Neuruppin att som en av de första städerna  i Brandenburg bli garnisonsstad. Den nutida stadsbilden bestäms av den återuppbyggnad av staden, som ägde rum efter en brand 1787. Man lät då uppföra staden i schackbrädesmönster med två- och trevåningshus i  klassicistisk stil. Vid sidan av den klassicistiska St. Mariakyrkan är även klosterkyrkan St. Trinitatis från 1200-talet beaktansvärd. Om man besöker hembygdsmuseet, som naturligtvis visar upp allehanda dokument, som belyser stadens båda stora söners liv, bör man heller inte försumma att se på utställningen av "Ruppiner Bilderbögen", en samling bilder, som kommenterade det aktuella skeendet under lång tid fram till 1934. En form av tidig serietidning.

Neuruppin är, tack vare att man inkorporerat ett stort antal byar i omgivningen, ytmässigt Tysklands femte största stad.

Söder om Neuruppin kan man vid floden Rhin (ej att förväxla med  Rhen) besöka den lilla staden Fehrbellin (ca 9 300 inv.), där svenska trupper i ett slag 1675 förlorade mot den brandenburgska hären (i det närbelägna Hakenberg). Detta uppmärksammas genom olika minnesmärken. Den musikaliskt intresserade känner kanske igen stadsnamnet från "Fehrbelliner Reitermarsch", en av militärorkestrar ofta spelad favorit.

En av de platser som gärna rekommenderas är Linum (ca 750 inv.), en del av Fehrbellin, som är hemvist för tusentals fåglar, däribland storkar, som bygger sina bon uppe på hustaken.

I regionens västra del återfinns den lilla staden Kyritz (ca 10 200 inv.), som är känd från 1200-talet (stadsrättigheter 1237). Redan tidigt utvecklades handeln och speciellt olika hantverk. Under 1400-talet påbörjades en nedgångsperiod för staden, vilken kulminerade med trettioåriga kriget. Först i början av 1800-talet märks att handeln åter har kommit igång och att befolkningsmängden ökar igen. 

Till stadens sevärdheter räknas St. Marienkyrkan med sina äldsta delar från 1200-talet.

Inte långt från Neuruppin ligger den lilla staden Lindow (ca 3 300 inv.) på en landtunga mellan tre sjöar. Till stadens sevärdheter räknas ruinen efter Kloster Lindow, som uppfördes under 1230-talet. Man bör också bese stadskyrkan, som är helt olika de andra nordtyska kyrkorna. Speciellt gäller detta kyrkans innandöme.

Norr därom ligger Rheinsberg (ca 9 000 inv.) med sitt bekanta slott. Här bodde under en period Fredrik den Store. Slottet har under de senaste 10 åren genomgått en grundlig restauration. Redan under 1700-talets mitt var slottet centrum för musik och teater och än idag hålls konserter i slottet.

Rheinsberg är också keramikens stad och besökare är välkomna att bese tillverkning och utställningsrum.

Väster om Rheinsberg, i sydvästra delen av Rheinsbergs sjöområde, ligger två av stadens stadsdelar, Flecken Zechlin och Dorf Zechlin. Här är nära till skog och sjö och man kan enkelt komma till orörd natur för att uppleva stillheten. Lika rogivande är en tur på en av de många klara småsjöarna. Här har man ett perfekt utgångsläge för besök i de närliggande städerna, samtidigt som man bor på ett värdshus på landet och kan utnyttja naturen just utanför huset. 

Oranienburg i regionens södra del är en stad med ca 41 200 innevånare. Stadens historia går tillbaka till mitten av 1100-talet men omnämns i skrifterna först 1216. Sedan staden härjats under trettioåriga kriget började en blomstring under 1650-talet,  när den unga prinsessan Louise-Henriette fick överta platsen. Hon lät bygga ett slott som kallades Oranienburg, vilket också kom att bli ortens namn. Slottet byggdes senare ytterligare ut och förskönades av hennes son.

www.oberhavel.de/ 

Staden har också en mörk sida. Under den nationalsocialistiska perioden uppfördes 1935 strax norr om staden Tysklands första koncentrationsläger, Sachsenhausen. Detta skulle sedan tjäna som förebild för alla andra läger i Tyskland genom att det tjänstgjorde som modell- och utbildningsläger för SS. Lägrets betydelse underströks efter ett par år då ansvaret för förvaltningen av alla läger inom tyska riket överfördes till Oranienburg. Mellan åren 1936 och 1945 fanns över 200 000 fångar i lägret, av vilka de flesta i början var motståndare till regimen. Efter hand kom fångar som av nationalsocialisterna betecknades som mindervärdiga på grund av ras eller biologiska orsaker. Efter krigets början inhystes här fångar från andra europeiska stater. 10 000-tals omkom av hunger, sjukdomar eller utrotningsaktioner av SS, däribland många sovjetiska och brittiska officerare, som man inte kunde tillåta att de överlevde. När lägret befriades 1945 fanns ca. 3 000 fångar kvar.

Efter krigets slut övertogs lägret av den sovjetiska hemliga polisen, som inrättade vad som kallades "Specialläger nr. 1". Innan det upplöstes 1950 hade mer än 60 000 personer suttit häktade, av vilka minst 12 000 dog av umbäranden. I motsats till de västallierades läger satt här små och medelstora nationalsocialistiska funktionärer, men även tyska arméofficerare, som släppts ur allierad krigsfångenskap liksom sovjetiska soldater, som begått någon tjänsteförseelse. Om denna period i lägrets historia har mycket litet bekantgjorts före 1989, eftersom i DDR fanns ett förbud mot att beröra den sovjetiska inblandningen i lägerhistorien.

Här finns nu museer med olika utställningar, som speglar det förgångna.

Lägerbilderna har ställts till förfogande av Stiftung Brandenburgische Gedenkstätten www.gedenkstaette-sachsenhausen.de/ 

Mellan Oranienburg och Berlin ligger staden Velten (ca 11 500 inv.), som är berömd för sin tillverkning av kakelugnar, som går långt tillbaka i tiden. Förutom att delta i fabriksvisningar kan man också besöka det välutrustade museet.

www.ofenmuseum-velten.de 

Nordväst om Berlin träffar man på den något större staden Hennigsdorf (ca 26 100 inv.), som ligger vid floden Havel. Ett välutvecklat nät av vattenleder gör att man kan färdas långa sträckor med båt. Här finns också stora områden med skogar, naturområden och hedar.

Staden är känd sedan slutet av 1300-talet, då här fanns 11 hus. Den framväxande handeln gjorde det nödvändigt att i början av 1500-talet bygga broar över floden och ett tullhus upprättas. 1557 byggdes Neuendorfer Schloss och kom senare att tillhöra slottet i Spandau.

Förekomsten av lera i omgivningen blev början till en för orten viktig industri: tillverkningen av tegel. Betydelsefull var också tillkomsten av stålverket. Trots dessa fabriker och närheten till Berlin blev orten inte utsatt för någon avgörande förstörelse under andra världskriget, utan produktionen kunde återupptas efter kriget efter viss reparation. Ett ekonomiskt avbräck för orten och dess befolkning blev byggandet av Berlinmuren, som snörde av Hennigsdorf från sitt naturliga omland. Stadsrättigheter fick man så sent som 1962.

www.hennigsdorf.de 

Den lilla staden Hohen Neuendorf (ca 22 100 inv.) strax norr om Berlin,  kan i urkunderna följas tillbaka till 1349, då några herremän fick furstens tillstånd att utnyttja området. Efter trettioåriga kriget förvärvas orten av kurfursten Fredrik Wilhelm, som skänker den till sin fru, Luise Henriette av Oranien. Inte förrän vid 1900-talets början ökar innevånarantalet. Följaktligen finns få byggnader från tiden före sekelskiftet; först från 1912 och framåt uppstår ett antal bostadsområden. 

Närheten till Berlin blev på både gott och ont. 1953 påbörjades det banbygge, som anslöt Hohen Neuendorf till Berlins Stadtbahn med direkta pendeltågsförbindelser. När Berlinmuren byggdes 13 augusti 1961 blev orten gränsområde med allt vad det innebar i fråga om begränsningar av rörelsefriheten. Efter Tysklands enande kunde kommunikationerna med Berlin förbättras och den tidigare spårbundna trafiken återupptogs. 1993 sker en sammanslagning av flera kommuner till storkommunen Hohen Neuendorf. Närheten till både storstaden Berlin och naturen har gjort staden till en allt populärare plats att bo på.

www.hohen-neuendorf.de 

I områdets norra del ligger staden Fürstenberg (ca 6 700 inv.) byggd på tre öar. Staden är känd från 1200-talet och var ursprungligen en framskjuten borg på slaviskt område.

 www.brandenburg-presse.de/

I stadens ytterkant, i stadsdelen Ravensbrück, lät 1938 nationalsocialisterna  uppföra det största koncentrationslägret för kvinnor på det tyska rikets område. Snart nog utökades det med en avdelning för män och senare alldeles i närheten också ett läger för ungdomar. Kvinnolägret byggdes hela tiden ut med flera baracker, som skulle ta upp de kvinnor, som användes för tvångsarbete i närbelägna industrier. Till största delen arbetade de inom krigsindustrin. Allt eftersom kriget fortgick, upprättades nya "filialer" till huvudlägret, och man räknar med att det fanns över 70 sådana utlokaliserade sidoläger. 

Under perioden 1939 - 45 finns över 150 000 som fångar registrerade kvinnor, män och ungdomar (flickor). 10 000-tals av dem dog på grund av hunger, sjukdomar och efter medicinska försök. I slutet av kriget kunde med hjälp av bl.a. svenska Röda Korset ungefär 7 500 fångar föras till Schweiz och Sverige. När Röda Armén intog lägret, fanns ca. 3 000 sjuka fångar kvar, som hade lämnats, när SS marscherade iväg med kvarvarande fångar (den s.k. dödsmarschen).

Om allt detta kan man informera sig i den permanenta utställning, som finns där.

Lägerbilderna har ställts till förfogande av Stiftung Brandenburgische Gedenkstätten  www.ravensbrueck.de 

[Upp]