GBD43/07©Landesvermessung und Geobasisinformation Brandenburg 2007
Märkisch-Oderland är den östligaste regionen i Förbundsrepubliken och gränsar i öster till Polen och i väster till Berlin. Närheten till huvudstaden gör att befolkningsmängden ökar varje år och ligger nu på ca 190 000 inv. Tillväxten är emellertid geografiskt oregelbunden och den kraftigaste ökningen sker i Berlins direkta närhet.
Under 1700-talet torrlades marker i närheten av Oder och dessa har sedan dess hört till Tysklands bördigaste jordar. Även långt dessförinnan har området varit bebott. Man har här hittat fynd som härstammar från tiden för den äldre stenåldern och framåt. De högre belägna regionerna däremot var som regel glesare bebodda. I stort är regionen ett jordbruksområde men också med inslag av stora industrier.
Regionen har många förtjusande områden,
som upptäcks allt mera av människor som söker en plats att stressa av på.
Omtyckta utflyktsmål är bl.a. kneippkurorten Buckow, kurstaden Bad Freienwalde,
skogs- och sjöområdena vid Strausberg strax öster om Berlin.
Natur och historia präglar området: mörka
barrskogar vid sidan av gul raps,
blandskogar i olika gröna färger i
kombination med röt vallmo, gyllengula ax och blåklint. Sällsynta djur och
växter har sin naturliga hemvist här, ibland skyddade inom
naturskyddsområden. Historiska byggnader som belyser äldre och nutida
historia: från Fort Gorgast till bunkern i Harnekop.
Naturbilderna från www.maerkischeschweiz.org
Omkring 1200 uppstod vid en ofta använd väg
över Oder en bosättning av tyska
handelsmän. Denna kom senare att bli känd som Bad Freienwalde, en
stad med ca 13 000 innevånare. Redan tidigt inriktade man sig mot en
verksamhet, som innebar ett utnyttjande av de i trakten 
förekommande källorna.
Flera kungliga personer fattade tycke för orten och
besökte den ofta, samtidigt
som man lät bygga slott åt sig. Dessa besök drog också med sig andra
penningstarka badgäster, som ville utnyttja de helande källorna och baden. Vid
1900 hade orten avancerat till att bli den mest betydande badorten i
Brandenburg. 1935 påbörjades byggandet av kaserner och staden förblev
garnisonsstad ända fram till 1992.
I staden finns en gotisk kyrka, St. Nikolauskyrkan, från 1200-talet, som färdigbyggdes under lång tid med inslag från olika stilepoker som följd. Sitt nuvarande utseende fick den 1867, sedan den hade byggts om efter en brand.
Ca. 35 km från Berlins stadsgräns hamnar man i ett naturområde, som ser ut som om det skulle vara kvar efter istiden. Här finns höjder och dalar omväxlande, berg och sjöar, djupa klyftor formade av det forsande smältvattnet. Detta är det område som kallas Märkische Schweiz. Här finns många sällsynta fågel- och växtarter.
Detta
område kan man praktiskt utforska från den lilla staden Buckow
(ca 1 600 inv.),
som ursprungligen var en slavisk bosättning, som
man förmodar går tillbaka till 800-talet. Under 1200-talet skänktes delar av
området till två kloster och härefter följde en bosättning av invandrade
tyskar. 1253 har man för första gången namnet Buckow på pränt. Under de
kommande århundradena kom orten att växla ägare ett flertal gånger. I
samband med trettioåriga kriget plundrades och eldhärjades staden ett
flertal gånger, till vilket båda krigförande parter var lika skyldiga. På
1800-talet upptäckte berlinborna det natursköna
området och därmed också
den lilla staden. Tack vare läget beslöts, att man skulle satsa på
kurverksamhet, eftersom det fanns frisk luft, rent vatten och ett lämpligt
landskap för promenader. Speciellt lämpat var området för Kneippkurer, som
fordrade just de förutsättningar som man hade här. Ännu idag gäller att man
kan kurera och rehabilitera sig här efter olika sjukdomar.
Där
idag viktiga vägar korsas, uppstod i början av 1200-talet staden Müncheberg
(ca 7 500 inv.) i anslutning till ett kloster. Denna bosättning utvecklades snart till en av de
mest betydande städerna i området med blomstrande handel och hantverk. 1319
byggde man en 7 m hög mur runt staden med stadsportar i öster och väster.
Detta kunde emellertid inte förhindra att staden 1432 intogs, plundrades och
förstördes. Lika illa gick det under trettioåriga kriget och de därpå
följande stadsbränderna. Först i början av 1700-talet kunde man hämta sig
från dessa bakslag. Bidragande orsaker till framgången var då dels
inflyttningen av franska familjer och dels att en garnison förlades till
staden. Trots många problem blev detta början av en ekonomisk tillväxt liksom
en kraftig ökning av befolkningstalet. Tillväxten stagnerade vid tillkomsten
av en ny järnvägslinje, som inte staden var direktansluten till. Under andra
världskriget förstördes 
stora delar av de historiska byggnaderna och staden
förlorade sin charm och karaktär.
Bland de kvarvarande medeltida byggverken finns den 1800 m långa stadsmuren liksom Mariakyrkan, som nu har genomgått en grundlig restauration. De äldsta delarna går tillbaka till 1200-talet. Kyrkan byggdes sedan om under 1400-talet. Under striderna 1945 förstördes torn och delar av mittpartiet, vilka nödtorftigt reparerades under 50- och 60-talen.
Den lilla staden Seelow (ca 5 800 inv.) i östra delarna av
regionen kan historiskt följas tillbaka till senare delen av 1200-talet, då
namnet först uppträder. Befolkningen livnärde sig som regel på jordnära
arbeten och den första fabriken, 1850, fick stänga igen efter bara några år.
Ett 
flertal bränder förstörde staden. Under andra världskrigets slutstrider
förstördes stora delar av staden vid slaget om höjderna vid Seelow, där enl.
sovjetiska uppgifter på ett område med 300 km bredd bl.a. 2,5 miljoner man, 6
250 pansarfordon och 7.500 flygplan hade dragits ihop. Anledningen till denna
enorma kraftsamling var, att det enl. sovjetisk uppfattning var nödvändigt att
behärska Oder och området däromkring för att kunna inta
Berlin. Därför
blev
detta område det
största slagfältet på tysk mark under andra världskriget.
Det är svårt att ange antalet stupade vid detta slag, man
räknar med ca. 50 000 soldater. Ännu finns spår efter slagfältet kvar i
östra Seelow. Ett museum belyser dessa strider närmare genom filmer,
föredrag, foton, modeller, kartor etc.
Bland de byggnader som förstördes finns kyrkan, byggd 1830. Vid återtåget sprängde tyska enheter tornet och efter den följande branden fanns bara ytterväggarna kvar. Vid reparation under 50-talet fanns inte pengar till tornet, utan detta kunde färdigställas först 1998. Sedan dess är det möjligt att klättra uppför trapporna och beundra utsikten över staden och dess omgivningar.
Betydligt större är regionens största stad, Strausberg,
som har en befolkning av ca 26 500 innevånare. I likhet med de flesta städer
i området uppstod Strausberg på 1200-talet. Platsen hade dessförinnan varit
bebodd av slaviska stammar. Mot slutet av 1100-talet trängde olika tyska
furstar fram för att utvidga sina områden, som sedan uppläts till tyska och
sorbiska bönder. Sedan staden grundats gick den
ekonomiskt framåt och handelsmännen kunde bedriva en lönande handel med
spannmål. Denna period avbröts i och med att den brandenburgska ätten dog ut
och olika härskare försökte gripa makten. Till detta kom senare att staden
hemsöktes av pest, brand och trettioåriga
kriget. Till slut hade de flesta
innevånarna lämnat staden och husen förföll. 1714 förlades på gott och ont
en garnison till staden. Framför allt blomstrade klädesindustrin som kunde
leverera till armén. I och med den industriella revolutionen och den
tilltagande konkurrensen från fabrikerna försvann även 
denna näringsgren.
Under andra hälften av 1800-talet fick tyg- och skoindustrin ett nytt uppsving,
även om det bara varade i 50 år. De ekonomiska omsvängningarna i staden
gjorde att den förvandlades till en arbetarstad och ett starkt fäste för
socialdemokraterna. I slutet av andra världskriget utsattes staden för bomb-
och artilleriangrepp genom Röda Arméns offensiv mot Berlin. Sedan DDR hade
grundats, förlades flera militära och polisiära staber till staden, som
därmed måste utöka sitt område med nya bostadsområden. Efter återföreningen fortsatte Strausberg att domineras av militära enheter och är
nu en av de största garnisonerna i östra Tyskland.
Bland stadens sevärdheter finns St. Mariakyrkan från ca.
1250, en av regionens största bibehållna kyrkor från 1200-talet. Från tornet
på västsidan har man en god utsikt över staden och de närmaste
omgivningarna. Inne i 
kyrkan bör man särskilt lägga märke till de sengotiska
takmålningarna och altarskåpet från 1500-talet.
Av den ursprungligen 1700 m långa stadsmuren, som omgav staden, finns fortfarande stora rester kvar på olika ställen i staden.
Inte långt från Oder ligger staden Wriezen (ca 8 200 inv.), en gång fiskeby och känd som stad från 1247. Tack vare sitt läge vid gamla handelsvägar och närheten till Oder utvecklade staden tidigt sina handelsförbindelser med framför allt hansestäderna, varvid speciellt handeln med spannmål var viktig. Under 1500-talet kom också handeln med fisk att spela en stor roll. I likhet med övriga städer i regionen hemsöktes Wriezen av krig, pest och bränder. Uthungrade arméer åt praktiskt taget allt som fanns att äta i staden.
En av de viktigaste händelserna under 1700-talet var
utdikningen av vissa områden längs Oder. Resultatet av detta blev nya stora
fruktbara arealer, som kunde användas som åkrar eller trädgårdar. Men
eftersom detta samtidigt minskade tillgången på fisk, var många fiskare
tvungna att i stället ägna sig åt jordbruk. I slutet av 1700-talet gjorde
industrierna sitt intåg tillsammans med många hantverkarverkstäder.
Även inom jordbruksområdet kom staden att vinna i betydelse tack vare den
omtalade utdikningen.
Den komplicerade sociala situationen under tjugotalet fick många att ansluta
sig till de nationalsocialistiska idéerna. Flera militära och halvmilitära
inrättningar förlades till Wriezen. Under krigets slutskede förstörde
SS-trupperna innerstaden genom att spränga gamla byggnadsverk som rådhuset,
Mariakyrkan etc. Staden förklarades också som "fästning", vilket
innebar att "den skulle försvaras till sista man". Detta gjordes då
av ungdomar från SA:s Motorsportskola, sedan befolkningen i övrigt hade
deporterats.
På grund av de ovan omtalade sprängningarna finns inte
speciellt många äldre byggnader kvar. Av Mariakyrkan, en sengotisk hallkyrka
med tillbyggnad på sydsidan och ett lägre mångsidigt kor, återstår bara ruinerna.
Då kyrkan uppfördes runt 1600, återanvändes delar av en äldre kyrka.
Större delen av byggnadsbeståndet i staden har tillkommit efter kriget och är
delvis i behov av sanering även om mycket redan har gjorts.
[Upp]
