Fläming    

GBD43/07©Landesvermessung und Geobasisinformation Brandenburg 2007

Området Fläming ligger i Brandenburgs sydvästra del och gränsar direkt till Berlin. Landskapet är omväxlande och präglat av istiden. Utöver att området tidigt beboddes av slaviska folkstammar, anser man att även invandrare från trakterna väster om Elbe bodde här, däribland flamländare (Fläming!). Eftersom området tidigt låg inom olika härskares intresseområden, hade man ett flertal olika territorialherrar. Under trettioåriga kriget blir även detta område svårt härjat genom strider och av genomtågande trupper. 1641 intog och förstörde svenskarna den strategiskt viktiga borgen i Zossen. Även under senare krig var området platsen för många slag mellan olika härar. Inom området finns ett stort antal borgar från denna tid, bl.a. i Ziesar, Belzig och Raben. Likaså är från denna tid klostret Zinna.

Genom att det preussiska Berlin växte ut och sedermera blev huvudstad fick också Berlins omgivningar del av denna utbyggnad genom att man bl.a. anlade ett flertal nya militära försöks- och övningsplatser, som har funnits kvar till för bara några år sedan. Så t.ex. användes den gamla artilleriskjutplatsen i Kummersdorf under 1930-talet till försöksplats för raketvapen, i anslutning till truppövningsplatsen vid Zossen byggdes bunkrar som under andra världskriget tjänade som högkvarter för arméns överkommando och från 1953 och framåt hade de sovjetiska trupperna sin förläggning i Wünsdorf.

Ytmässigt är området stort men har trots detta inte så många innevånare, vilka dessutom är ojämnt fördelade med den största delen i närheten av Berlin och Potsdam.

Ekonomiskt betydde närheten till Berlin ett uppsving, men också kraftiga ekonomiska förluster i fråga om förlorade skatteintäkter genom att stora delar av området måste avträdas till den nyskapade stadskommunen Stor-Berlin.

Naturen, som kännetecknas av ett omväxlande landskap av kullar och dalar, som man allra bäst utforskar till fots eller med cykel för att komma växter och djur så nära som möjligt, är inom området mycket varierande och blandas med historiska städer och orter. Flera naturskyddsområden borgar för en ostörd utveckling för de förekommande växt- och djurarterna. Närheten till Berlin gör området till ett omtyckt utflyktsmål och även utgångspunkt för turister, som inte vill bo inne i själva Berlin.

I områdets nordvästra hörn hittar man Ziesar, en liten stad med ca 3 000 innevånare. Biskoparna i Brandenburg  tyckte att det var speciellt bra här och installerade sig under 1300-talet uppe i borgen, som räknas till de mest betydelsefulla exemplen på nordtysk tegelarkitektur. Två av dess torn finns ännu kvar. Borgkapellet tillkom 1470. Vägg- och takmålningarna från tillkomsttiden är av stort värde och i Nordtyskland finns få kapell så välbevarade som detta i Ziesar. Klosterkyrkan, som numera kallas St. Crusis, har sina äldsta delar från början av 1200-talet. Under 1330-talet byggdes den samman med nunneklostret, men av detta finns bara några fragment kvar. Det lokala hembygdsmuseet visar ortens utveckling från medeltiden och framåt. Från och med våren 2005 finns ett nytt museum i borgen (medeltidens kyrko- och kulturhistoria i Brandenburg), då man i 21 rum  visar upp den tid, när området kristnades. Bl.a. har man upptäckt väggmålningar från 1500-talet, som under lång tid har varit övermålade eller dolda av påspikade bräder. 

Strax söder om staden kan man i Görzke bese olika keramikverkstäder; i många av dem kan man beundra den gamla traditionen sedan århundraden tillbaka. 

Bilder: Steffen Huber

Staden Belzig, med ca 8 000 innevånare, hade i likhet med Ziesar en borg från 1000-talet men denna förstördes 1278 under en av de otaliga fejderna. Den byggdes åter upp och rester av denna kan ses inne på borgområdet.

Under trettioåriga kriget överfölls staden av svenska trupper, som nästan helt och hållet förstörde den. Även under de kommande krigen fick staden lida stor nöd.

Bland stadens övriga sevärdheter kan nämnas St.-Marien-kyrkan, byggd i början av 1200-talet samt Reissigerhaus, stadens äldsta skola från 1728. Den som vill stifta närmare bekantskap med de olika byggnadsstilar som förekommer i staden under de senaste tre seklerna, bör promenera på de gator som leder fram mot torget. Här kan man se korsvirkeshus och gavelhus vid sidan av varandra. 

Sedan 1995 är staden kurort, där man behandlar framför allt ortopediska, reumatiska och psykosomatiska sjukdomar.

www.belzig-online.de 

Staden Treuenbrietzen (ca 9 000 inv.) anlades från början vid korsningen mellan två viktiga handelsvägar och är känd sedan 1208. Redan under 1200-talet påbörjades byggnationen av de båda kyrkorna St. Marien och St. Nikolai. 1290 omnämns Treuenbrietzen som stad och strax därpå börjar man bygga stadsmuren. Vid denna tid utvidgas också stadens område genom att man ansluter flera byar i närheten. Namnet Treuenbrietzen fick man först 1421, sedan staden ställt sig lojalt på den rättmätige landsherrens sida i ett krig. Tidigare var namnet enbart Brietzen. Under trettioåriga kriget kunde man 1636 försvara sig mot angripande svenska trupper, däremot intog svenskarna 1641 staden, plundrade den och slog ihjäl borgmästaren. 1742 blev Treuenbrietzen garnisonsstad med uppgift att bl.a. säkra gränsen mot det näraliggande Sachsen. Garnisonen fanns sedan kvar fram till 1877, då den förlades till Wittenberg.

Till stadens sevärdheter räknas Hembygdsmuseet, som är inrymt i ett av stadsmurens torn från 1300-talet. Tornet stod en gång i tiden bredvid en av stadens portar och försågs under de kommande århundradena delvis med en vacker tegelstensfasad. 1991 ägde en komplett rekonstruktion rum.

Stadsmuren byggdes omkring år 1300 och rester av denna kan fortfarande ses bakom hembygdsmuseet och på ytterligare några platser. Den hade ursprungligen en höjd av 6 m. 

Rådhuset är en av stadens äldsta byggnader och omnämndes redan 1290. Det var från början ett handels- och lagerhus och används sedan 1370 som förvaltningsbyggnad. Under de senaste tre århundradena har huset byggts om och det nuvarande utseendet fick det 1936.

Till stadens äldsta byggnader hör också de båda kyrkorna, St. Marien och St. Nikolai. St. Marienkyrkan började byggas omkring 1220 som en senromansk korsformad pelarbasilika, först i uthuggen sten, sedan efter ca 10 år i tegelsten. Ursprungligen hade kyrkan inget torn och liknade i typen snarast en klosterkyrka, vilket kanske inte heller är förvånansvärt, då byggandet inspirerades av cisterciensermunkarnas byggnadskonst. Kyrkan anses utgöra ett av de första exemplen på användning av tegelsten. Det fyrkantiga tornet, liksom sakristian i norra korsarmen, tillkom runt 1500. 1740 byggdes en ny orgel in. Under napoleonkrigen användes kyrkan som fångläger och magasin, varför den måste restaureras efteråt, innan den kunde tas i bruk igen. En ny restaurering ägde rum i början av 1960-talet, då man återställde det ursprungliga intrycket av rymd i kyrkan genom att man tog bort sådant, som hade byggts till under 1700- och 1800-talen. Även senare har restaureringar genomförts. Bland kyrkans inventarier kan nämnas den barocka altaruppsatsen och predikstolen liksom den inbyggda orgeln.

St. Nikolaikyrkan började byggas något senare än St. Marien, man förmodar mellan 1220 och 1260. Den är byggd i formen av en tidig gotisk pelarbasilika. På kyrkans södra sida finns en sakristia med stjärnformat tak från 1519. Det ursprungliga tornet byggdes om 1756 och påbyggnaden i puts dateras till 1776. Vid restaureringsarbeten i kyrkans inre 1969 hittades rester av målningar i taket och i koret från 1400-talet, vilka nu kunde friläggas. Motivet är en framställning av yttersta domen.

www.treuenbrietzen.de 

Skulle ett besök i den 12 200 innevånare stora staden Beelitz (sparrisstaden) kunna vara något? Staden nybildades år 2001, då ett stort antal förorter slogs samman med den ursprungliga staden Beelitz, som är känd sedan 997. Orten har en likartad historia som övriga i området: krig, härjningar, bränder och sjukdomar. 1861 började ett kapitel i stadens historia, som kom att bli avgörande för lång tid: en av innevånarna började att odla sparris, något som med närheten till Berlin blev en framgångsrik satsning. Produktionen steg från år till år fram till 1930-talet. Sedan 1991 har man dock återupptagit odlingen för att på nytt kunna bli Brandenburgs sparriscentrum. Sedan 1998 finns också ett sparrismuseum, det enda i det nordtyska området.  

Landskapet runt Beelitz räknas till de mest förtjusande i Mark Brandenburg: skogar, ängar och vatten präglar landskapsbilden. Staden är centralort mitt i naturparken Nuthe-Nieplitz och i närheten ligger dessutom Havelsjöarna.

Bland stadens sevärdheter kan man nämna Gamla stan som en helhet med St.-Maria-kyrkan från 1247, gamla posten från 1789 och ett flertal hus från förra sekelskiftet.

I förorterna kan man bese Tysklands första fjärrvärmeverk (Heilstätten), i Schönefeld byggdes 1930 en radioanläggning för den långväga fjärrtrafiken. Detta var världens största i sitt slag och härifrån skötte man också trafiken med sjöfarten och de internationella antarktisexpeditionerna.

www.beelitz.de/ 

Gränsande till Berlin är också Teltow (ca 19 200 inv.), som blev stad 1265 men känd redan tidigare. Bland stadens sevärdheter är själva Gamla stan som helhet. Denna håller på att saneras för att den inte skall skatta åt förgängelsen genom att den till vissa delar vanvårdats. Det finns en berättigad förhoppning, att staden skall bli en verklig pärla, sedan man genomfört saneringen.

Av den ärevördiga Andreaskyrkan från 1100-talet återstår efter flera bränder endast murverket, resterande delar har kommit till långt senare.

Foto:Teltower Stadt-Blatt/Sabine Ritschel www.teltow.net 

Strax söder om Berlin ligger staden Ludwigsfelde (ca 23 000 inv.) med anor från mitten av 1200-talet, under den tiden dock med ett annat namn. I slutet av 1400-talet övergavs emellertid byn för att sedan uppstå i mitten av 1700-talet. Egentlig betydelse fick väl inte platsen förrän under 1930-talet, när Daimler-Benz lät uppföra en fabrik för tillverkning av flygmotorer. Även under DDR-tiden tillverkades här motorer, om än för andra ändamål. Dessutom påbörjades produktion av mopeder och lätta motorcyklar och senare också lastbilar. Denna produktion ställdes in efter DDR-statens upphörande för att kort efteråt ersättas av Mercedes-Benz lastbilar. Ludwigsfelde är en modern stad, som fick stadsrättigheter så sent som 1965.

Ytterligare söder därom kommer man till Trebbin, som är känd från 1213. Vid denna tid var det endast en bosättning i anslutning till en borg tillhörande ärkebiskopen i Magdeburg. Under 1500- och 1600-talen härjades staden av bränder, pest och krig och förde en tynande  tillvaro. Under början av 1700-talet upphöjdes staden till garnisonsstad, en ställning som den behöll till efter första världskriget. Sedan 1960 kallar man sig Blomsterstaden Trebbin.

De flesta byggnader i Trebbin är av senare datum. Till de riktigt gamla hör emellertid Mariakyrkan, som härstammar från tiden för den första tyska bosättningen och St. Annenkapellet, som dateras till 1400-talet.

Som ovan nämndes utgör de tre orterna Kummersdorf - Zossen - Wünsdorf basen för det område, som under 1900-talet till stor del behärskades av militären. Av de då uppförda anläggningarna för militära ändamål finns inte mycket kvar med undantag för radiobunkern Zeppelin och ett skyddstorn, som sparats, eftersom enligt segrarmakternas bestämmelser allt skulle sprängas. Att radiobunkern finns kvar i det närmaste intakt beror på att den sovjetiska armén lade beslag på den för egna ändamål och använde den som "kärnvapensäker" kommandocentral ända fram till uttåget 1994. Stora delar av det tidigare militärområdet är öppet för besök.

50 km söder om Berlin ligger staden Luckenwalde med sina ca 21 400 innevånare. Platsen är känd sedan 1216. Här fanns också en borg, som emellertid munkarna från det närbelägna Zinna lät riva ned för att kunna använda materialet till att bygga en kyrka. Den ursprungliga byn, som låg i korsningen av två viktiga handelsvägar, upphöjdes så småningom till status som marknadsplats med lantlig karaktär. Inte förrän 1808 fick man stadsrättigheter. Staden industrialiserades, framför allt inom tygindustrin. Sedan ångmaskinerna hade introducerats fick staden ett enormt industriellt uppsving. Nu diversifierades industrin och många olika industrigrenar var företrädda.

I motsats till många andra städer i området klarade sig staden utan större skador under andra världskriget. Man kunde alltså knyta an till den tidigare så framgångsrika utvecklingen. Ett flertal stora industriföretag etablerades liksom också många mindre enheter.

I och med återföreningen 1990 följde en omstruktureringsprocess, som i princip betydde industrins sammanbrott. Numera har man koncentrerat sig på servicenäringen, handel och förvaltning.

Bland stadens sevärdheter kan nämnas St.-Johannis-kyrkan från 1400-talets andra hälft. I enlighet med cisterciensermunkarnas ordensregler skulle kyrkan inte ha något klocktorn. I stället användes det intilliggande torgtornet.

Det närbelägna cistercienserklostret Zinna är också väl värt ett besök. Här kan man i museet ta del av klostrets historia, beundra klosterarkitekturen och jämföra den med den spartanska preussiska vävarkolonin men också prova klostrets egentillverkade örtlikör.

I södra delen av Fläming återfinns staden Jüterbog (ca 13 500 inv.), som har ett mycket långt förflutet. De första skriftliga dokumenten omnämner orten redan 1007. Men redan ca 4200 f. K. fanns det bosättningar här. I mitten av 1100-talet erövrades landet av ärkebiskopen i Magdeburg. Området utvecklades snabbt till ett handelscentrum och man fick stadsrättigheter 1174. Under hela tiden fram till trettioåriga kriget utvecklades och blomstrade staden för att vid krigets slut 1648 likna en förödd by. Ett nytt krig hundra år senare förde nya svårigheter till Jüterbog, inte minst genom framväxten av två närliggande platser, Kloster Zinna och Luckenwalde. Stadens näringsliv, som byggde på hantverk, bröt helt samman. 1832 beslöt man att satsa på att bli garnisonsort. Ekonomin blomstrade igen.

Staden förskonades från stora skador under andra världskriget och den sovjetiska armén kunde inta den utan problem. Jüterbog fortsatte att vara militärstad under DDR-tiden samtidigt som man byggde ut den industriella bearbetningen av jordbruksprodukter. I och med återföreningen avslutades den militära traditionen i staden och 1994 lämnade den siste soldaten området.

Stadens gamla delar uppvisar en sällsynt slutenhet och vid sidan av Brandenburgs äldsta ännu använda rådhus (sedan 1507), kan man speciellt peka på stadsmuren med dess torn och portar.

Bland stadens många sevärdheter kan nämnas Munkkyrkan, som byggdes i slutet av 1400-talet. Den tjänade sitt syfte fram till 1812, då fransmännen lade beslag på den för att inkvartera sina hästar. 1820 invigdes kyrkan på nytt för att tjäna fram till 1963. Den lilla församlingen kunde inte längre underhålla byggnaden, varför den sekulariserades (avkristnades) för att tjäna som lagerlokal, vilket givetvis påskyndade byggnadens förfall. 1980 beslutades att byggnaden skulle rekonstrueras och användas som kulturhus, framför allt bibliotek.

Stadens äldsta kyrka är Liebfrauenkirche eller Mariakyrkan, som ligger på en liten höjd väster om Gamla stan. Den första kyrkan stod färdig 1173 men förstördes sex år senare. 1183 hade man byggt upp den igen. Den har under århundradenas lopp byggts om och restaurerats ett flertal gånger.

Nikolaikyrkan är förmodligen en efterföljare till en tidigare kyrka på samma plats. Den nuvarande omtalas 1307, som är det troliga året för byggstarten. Under ganska lång tid efteråt byggde man till kyrkan i olika etapper, vilket kan förklara de olikartade stilarna. Den bästa utsikten över staden har man från tornens utsiktsplattform. 

Foton från www.brandenburg-presse.de/ om inte annat anges.

[Upp]