Kyrkor

I Berlin är det mycket gott om vackra kyrkor och för den konstintresserade är de ett givet mål. Men även den musikaliskt intresserade kan här finna konserter av mycket hög klass. Och vill man bara sätta sig ned en stund för att få litet lugn och ro, är de som regel de rätta platserna för det.

Till de mest bekanta kyrkorna hör Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche. Den ursprungliga kyrkan byggdes 1891-95 men skadades under kriget så svårt, att den inte kunde byggas upp igen. Det enda som återstår är ruinerna efter det en gång 113 m höga tornet, på den tiden stadens högsta. Kvar finns nu en 68 m hög rest, som i folkmun går under beteckningen "den ihåliga tanden" och som man önskar behålla för att den skall påminna om krigets följder. I ingångshallen till den gamla kyrkan kan man fortfarande se väl bibehållen mosaik samt bilder ur kyrkans historia.

Runt om resterna efter den gamla kyrkan har man på en upphöjd plats byggt en ny kyrka med separat torn; själva kyrkorummet är en åttkantig byggnad med blått glas, som ger en säregen effekt, när solen lyser. Klocktornet är en sexkantig 53 m hög byggnad.

Berlins Domkyrka har en historia, som sträcker sig tillbaka till medeltiden. Här fanns redan under 1400-talet ett slottskapell. Byggnaden måste emellertid på grund av byggnadstekniska bristfälligheter rivas, och man lät i stället uppföra en enkel kyrkobyggnad, som trots omarbetning inte var tillfredsställande. Flera planer på en nybyggnation gick om intet och inte förrän 1894 kunde man börja bygga den nya domen, som sedan invigdes 1905. Vad man nu hade var en överdimensionerad kyrka i italiensk högrenässansstil med inflytande från barocken. Bakom detta stora kyrkobygge fanns två tankegångar: dels ätten Hohenzollerns tack för de politiska framgångarna under 1800-talets andra hälft, dels idén att åstadkomma en centralbyggnad för protestantismen över konfessionsgränserna.

Kyrkan delades in i tre delar: en avdelning för dop- och begravningsgudstjänster, en för minnesvård och den största delen, som omfattade 2100 sittplatser, för vanliga gudstjänster. Över mittdelen reser sig den mäktiga kupolen 114 m över gatunivån omgiven av fyra hörntorn.

Under andra världskriget skadades kyrkan svårt av en brandbomb, som förstörde den stora mellandelen samt den därunder liggande gravkammaren för ätten Hohenzollern. Genom att nödtorftigt täcka över kupoltaket 1951 kunde man rädda resterna av kyrkan. En ordentlig restauration kunde påbörjas först 1975, då man bl.a. rev den mindre minnesvårdskyrkan och reparerade dop- och begravningskyrkan. 1993 kunde man också ta den stora kyrkan i bruk efter omfattande restaurationer. Under tiden fram till 2002 restaurerades bl.a. glasmålerierna och mosaiktavlorna. Även Hohenzollerngravkammaren är återställd och öppen för allmänheten.

Vid Gendarmenmarkt ligger två kyrkor, Tyska Domen och Franska Domen, som med sina namn ger upphov till förvirring. Kyrkorna är i sig inte några domkyrkor, utan beteckningen avser kyrkornas arkitektoniska form. På torgets norra sida uppfördes den franska kyrkan, huvudsakligen för att betjäna alla de invandrade hugenotter, som kom under 1600-talet. På södra sidan uppfördes den tyska kyrkan. Den franska kyrkan användes delvis av franska församlingen och innehåller alltsedan 1929 Hugenottmuseet. I den tyska kyrkan inkvarterades Föreningen för Berlins historia. Båda kyrkorna förstördes genom brand 1943 men återställdes under 70- och 80-talen. Den tyska kyrkan har numera en permanent utställning "Frågor till den tyska historien".

Den katolska St. Hedwigskatedralen byggdes i mitten av 1700-talet efter förebild av den romerska Pantheon och är nu biskopskyrka i Berlins stift. Kyrkans tillkomst tillskrivs den allt större betydelsen, som den katolska församlingen fick under 1700-talet. Grundstenen till den barocka kyrkan lades redan 1747, men krig och penningbrist gjorde, att den inte kunde invigas förrän 1773. 1943 förstördes kyrkan i ett bombanfall och återuppbyggnaden ägde rum 1952 - 63, varvid kyrkans inre fick en helt ny skepnad. Under kyrkan har man inrättat 8 små kapell, som kan användas vid förrättningar av mindre omfattning.

St. Peter und Paul byggdes 1834-37 och skulle enligt kungens önskemål byggas i rysk stil, fast bara med ett torn. Byggmästaren satte sig över dessa önskemål och ritade en kyrka, som nära anslöt sig till övriga kyrkor utanför centrum. Den ryska lökkupolen, terrassen och den västra fasaden tillkom i efterhand. Konsthistoriskt intressant är kyrkans inre, som är Berlins enda intakt bevarade kyrkorum från klassicistisk tid. De båda mosaikmedaljongerna på predikstolen är en gåva från påven Clemens XIII till Fredrik den Store och föreställer de båda heliga, som givit namn åt kyrkan.

En annorlunda helgedom utgör Nya synagogan i Spandau. På samma sätt som när den byggdes under 1860-talet har den kommit att symbolisera det judiska Berlin; i dess närhet finns flera institutioner och inrättningar med judisk anknytning. Till det yttre påminner byggnaden om islamiska byggnader i Alhambra i Granada.

Då den judiska församlingen under 1800-talet växte starkt, blev det nödvändigt att bygga en ny synagoga. På grund av olika omständigheter drog bygget ut på tiden och stod klart först 1866. Man hade nu Tysklands största synagoga med plats för 3000 personer. Den rika inre utsmyckningen och de djärva takkonstruktionerna begeistrade alla och gjorde byggnaden till en sevärdhet i Berlin.

Under Kristallnatten 9/10 november 1938 stacks huset i brand men kunde till stora delar räddas, då föreståndaren för det lokala poliskontoret i området alarmerade brandkåren, eftersom huset var k-märkt. För detta straffades han senare av regimen genom utökad tjänst. På synagogans fasad har till hans minne satts upp en minnestavla. Under ytterligare ett år kunde synagogan användas som gudstjänstlokal, innan armén tog över den som lagerlokal för uniformer. Vid en flygraid i november 1943 träffades den av bomber och brann upp. 1995 kunde den Nya Synagogan åter invigas.

[Upp]