Bayern 
Bayern Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern
Fristaten Bayern är Förbundsrepublikens största delstat och omfattar drygt 70 500 km², vilket i Sverige skulle motsvara ungefär Svealand minskat med Uppland. På detta område bor ca 12,5 miljoner människor, ett antal, som förväntas stiga fram till 2025 för att sedan återigen falla. Mätt efter invånarantal är Bayern den näst största delstaten efter Nordrhein-Westfalen, som har ca 18 miljoner invånare. De största städerna i Bayern utgörs av München, Nürnberg, Augsburg, Würzburg och Regensburg. Förutom mot Baden-Württemberg, Hessen, Thüringen och Sachsen gränsar Bayern också mot Österrike och den Tjeckiska Republiken. Under en kort sträcka utgör också Bodensjön gräns.
Bayern håller sig med två flaggor, som båda är likaberättigade och som visas sedan hundratals år tillbaka. Den rutmönstrade flaggan skall innehålla 21 sneda rutor och då räknas också sådana, som syns endast delvis. Vid långa och smala flaggor kan antalet rutor ökas. I vilket fall som helst skall det övre högra hörnet på flaggduken bestå av en avskuren vit ruta.
Det mest omtyckta semestermålet i Tyskland är Bayern, som varje år besöks av mer än 25 miljoner människor. Hotell och pensionat kan räkna in 76 miljoner övernattningar årligen. En femtedel av den samlade tyska turismen äger rum i Bayern. Härav följer att turismen med en omsättning av över 24 miljarder euro är en viktig ekonomisk faktor, som ger arbete åt drygt en halv miljon människor inom turistbranschen.
Bayern erbjuder härliga landskap och de bästa villkoren för sport och rekreation, rika konst- och kulturskatter och bayersk gästfrihet. I de bayerska alperna finner vandraren ett makalöst naturpanorama med Tysklands högsta berg, Zugspitze, och under både sommar och vinter finns sysselsättningar för den sportintresserade. Sjöplatån i Oberbayern kan uppvisa pärlor som Chiemsee, Tegernsee, Königssee, Ammersee och Starnberger See. En kulturell höjdpunkt utgör den bayerska "Romantiska vägen" med en sträckning mellan Würzburg i Unterfranken och Füssen i Allgäu. Här ligger sevärdheterna tätt med slott, kyrkor och sevärda hus.
Traditionerna vårdas ömt i Bayern och de talrika folkdräktsföreningarna och musikkapellen är ett uttryck för innevånarnas kärlek till hembygden. Många människor i Bayern engagerar sig frivilligt för att vårda seder och bruk och arbetar hårt för att bevara bayerska traditioner. Dessa är en del av vardagen och givetvis är "Dirndl" och "Trachtenanzug" för kvinnor och män en klädedräkt, som kan användas i de flesta situationer.
Som framgår av den historiska översikten är Bayern
uppbyggt omkring tre ursprungliga folkstammar: bayrare, franker och schwaber,
som skiljer sig åt genom språk, seder, mentalitet och livskänsla. Till dessa
kommer som en "fjärde stam" de över två miljoner flyktingar, som
kom i samband med krigsslutet 1945 och förde med sig den tradition och kultur, som de hade i sitt förra
hemland. (Kartan anger ungefärliga gränser för de tre folkstammarna.)
Turistiskt kan Bayern delas upp i fyra regioner, som sedan indelas i mindre enheter: 1) Franken, 2) Östbayern, 3) Oberbayern och 4) Allgäu / Bayrisch-Schwaben
Detta avsnitt har välvilligt ställts till förfogande av Haus der Bayerischen Geschichte, där ett mycket omfattande arbete kan läsas på tyska.
Det område som idag utgör Fristaten Bayern är gemensamt för tre folkstammar: bayrarna, frankerna och schwaberna. Fram till början av 1800-talet utvecklades de tre stammarna på skilda sätt, även om det inom vissa områden, som t.ex. organisationen av kyrkan, fanns övergripande likheter. Olikheterna börjar redan med bildandet av de tre stammarna. Varifrån bayrarna skulle ha kommit är ännu en omstridd fråga, men man tenderar till att ursprungligen placera dem i ett område söder om Donau. Efter det romerska rikets sammanbrott bildades en ny bayersk stam av en germansk stam tillsammans med andra germanska folkgrupper och kvarvarande romansk befolkning. Den frankiska stammen uppstod under 200-talet utmed Rhen vid gränsen till det romerska riket och utgjorde sedan andra hälften av 400-talet den behärskande makten i Väst- och Mellaneuropa. Frankernas inflytande ökade successivt i området runt Main efter 531, då det thüringska riket besegrades. Namnet Franken kom sedan 800-talet mer och mer att förknippas med området norr och söder om Main. Bayerska Schwaben eller Östschwaben hör till det mycket större alemanniska bosättningsområdet. Alemannerna utvecklades ur olika folk i slutet av 100-talet till ett stort stamförbund i sydvästra Tyskland vid gränsen till det romerska riket. Under 200-talet bröt de genom de romerska gränserna och trängde fram ända till Alperna. Den nya romerska gränslinjen Rhen-Bodensjön-Iller-Donau höll stånd ytterligare ett århundrade, innan alemannerna kunde inta området mellan Iller och Lech.
Medan dagens Nordbayern stod under direkt frankiskt inflytande sedan 500-talet, så att ett hertigdöme kunde bildas endast under en kort period under 600-talet, utvecklades söder därom alemannernas och bayrarnas hertigdömen även om detta skedde efter maktpolitiska ingrepp av frankerna. Trots allt lyckades man dock behålla en viss självständighet gentemot den frankiska överhögheten. Medan gränsen i väster mot alemannerna förblev stabil, sträcktes det bayerska bosättningsområdet i öster ut till den österrikiska floden Enns. I norr trängde bayrarna fram till trakten av Nürnberg och Fürth. Då langobarderna 568 drog sig tillbaka till Italien medförde detta förändringar i Bayerns östra och sydöstra gränsområden. De fria landområdena besattes nu av andra folk, däribland slaverna, vilket ledde till krigiska sammandrabbningar. Under 700-talet lyckades bayrarna missionera i området och införliva det med övriga områden. Den karolingiska ättens övertagande av makten 751 medförde en förstärkning av det frankiska riket och också ett slut för de relativt självständiga sydtyska hertigdömena, som helt införlivades med det frankiska riket. De bayerska stamhertigarna försökte genom förbund med det langobardiska riket att föra en självständig politik. Frankernas erövring av langobarderna medförde också att den bayerske hertigen störtades. Bayern förlorade sin självständighet som stamhertigdöme och inlemmades i det frankiska riket.
Under 800-talet, då karolingernas rike upplöstes, var Bayern tidvis underställt kung Ludwig den Tyske och sedan han erkänts som östfrankisk kung, utgjorde Bayern med Regensburg ett maktcentrum vid sidan av Frankfurt. Under 900-talet övertogs ledningen i de flesta områden av hertigar. Ett undantag var Franken, som förblev ett kungaland med företrädare för kyrkan i ledande ställning. Under 1000-talet kom Bayern att stå i nära förbindelse med det tyska riket, vilket innebar ett uppsving för de högadliga familjerna, däribland ätten Wittelsbach, som senare kom att bestämma Bayerns öde. En tilltagande koncentration av familjernas landområden lade grunden till framtida territorialbildningar. Vid kejsar Heinrich II:s död efterföljdes han av de frankiska Salierna, men Bayerns funktion inom riket bestod och hertigdömet förblev starkt beroende av kungen. Först i och med insättandet av Welferna 1070 som bayerska hertigar ägde en vändpunkt rum och tillsammans med de schwabiska Stauferna kom de att bli de bestämmande släkterna i Tyskland. Oenigheter mellan de båda släkterna medförde att Welferna förlorade sina hertigdömen och Bayern kom 1139 till ätten Babenberg. Konflikten bilades under Fredrik Barbarossa, som 1156 gav tillbaka ett förminskat hertigdöme Bayern till Henrik Lejonet, som dock var måttligt intresserad av området även om han där grundade flera städer, däribland München. Utvecklingen i Franken kännetecknades under denna tid av försök av de religiösa ledarna att etablera sig som världsliga ledare även om deras makt inskränktes. Den politiska utvecklingen i området präglades av en samtidig förekomst av åtskilliga landsherrar.
I Bayern blev 1180 Otto av Wittelsbach hertig och ätten Wittelsbach fick sedan ända fram till 1918 ett avgörande inflytande i Bayern. Ättens territorium kunde med tiden utvidgas även till områden utanför Bayern. Så var man t.ex. pfalzgrevar av Rhen i 700 år. Under 1200-talet skapades ett nytt förvaltningssystem och en landstäckande lagstiftning samtidigt som makten centraliserades till hertigen. Vid en hertigs död ärvdes landet på samma sätt som en privategendom och någon förstfödslorätt fanns inte. Detta innebar, att om en hertig hade flera söner, skulle dessa gemensamt regera hela landet eller också dela det sinsemellan. Detta senare skedde också vid ett par tillfällen. Trots ett således minskat territorialområde lyckades det Ludwig IV som den förste Wittelsbacharen att först bli vald till tysk kung 1314 och sedan till kejsare 1328. Under hans regeringstid utökades hans territorium avsevärt även om det senare till stor del förlorades under hans efterföljare. Under 1300- och 1400-talen kom Ober- och Niederbayern att delas sammanlagt tio gånger och fyra delhertigdömen uppstod. De bayerska hertigarna försvagades härigenom politiskt, förlorade land och invecklades i ett tronföljdskrig 1504. Hertigarna hade tre stånd mot sig som representanter för folket: det andliga, det adliga och det borgerliga ståndet. Bönderna, som utgjorde större delen av befolkningen, var inte företrädda.
Territorialbildningen i Franken och Schwaben skedde helt annorlunda än i Bayern. Frankens historia präglades under senmedeltiden av de furstliga biskoparna, borggrevarna i Nürnberg, riksstäderna och de många adliga och andliga överhögheterna. Störst av dessa territorier var stiftet Würzburg, men i likhet med de andra områdena var det uppsplittrat genom andra ägares marker. Avgörande inflytande över Frankens medeltida historia hade riksstaden Nürnberg och borggrevarna av Nürnberg, även om dessa kontrahenter hade ständiga motsättningar sinsemellan. Även andra frankiska riksstäder som Rothenburg, Dinkelsbühl, Schweinfurth m.fl. bildade egna territorier. Också i Schwaben uppstod under 1400- och 1500-talen en rad andliga och världsliga överhögheter. Flera städer hade tidigare erhållit frihet som riksstäder, vilket kunde leda till häftiga motsättningar mellan riksstäderna och de kyrkliga myndigheterna. I motsats till Bayern och Oberpfalz, där en enhetlig statsbild uppstod under huset Wittelsbach, var anknytningen till kejsare och rike starkare i Franken och Schwaben.
Som en följd av tronföljdskriget 1404/05 stod hertig Albrecht IV som ensam ägare till hertigdömet Bayern. För att undvika framtida uppdelningar av territoriet lät han genomdriva en förordning, i vilken det föreskrevs att hertigdömet skulle odelat ärvas av den förstfödde sonen inom den manliga grenen av familjen. En direkt motsats till Bayerns ordnade förhållanden utgjorde Schwaben med 68 världsliga och 40 andliga territorier samt 31 riksstäder, vilket blockerade en strävan efter enhetlighet. Genom bondekriget 1524/25 stärktes landsherrarnas makt, sedan böndernas härar hade besegrats och deras ledare avrättats, deltagande städer och kommuner ålagts att betala stora penningsummor som straff och bönderna fängslats eller ådömts andra straff.
Missförhållandena inom kyrkan i Bayern var inte mindre än i andra områden, men de bayerska hertigarna slöt upp på kyrkans sida och utfärdade flera bestämmelser riktade mot Luthers lära och dess anhängare. Samtidigt beslöts också att tillsammans med biskoparna kämpa mot berättigade klagomål gentemot kyrkliga missförhållanden. I Franken utbredde sig reformationen snabbt med hjälp av de olika landsherrarna, som tillkallade protestantiska kyrkomän och ersatte biskopens jurisdiktion med en egen kyrkoförvaltning. Även i Schwaben vann reformationen snabbt insteg, varvid riksstaden Augsburg spelade en särskild roll. Framför allt de andliga och de österrikiska överhöghetsområdena höll fast vid den katolska tron och i det schmalkaldiska kriget 1546/47 kunde kejsaren Karl V hävda sig mot de protestantiska stånden. En riksdag efter krigets slut kunde återinföra de katolska gudstjänsterna, innan fursteupproret 1552 återställde den evangeliska kyrkoordningen, vilken sedan bekräftades genom religionsfreden i Augsburg 1555. En motreformation sattes in, där universitetet Ingolstadt blev medelpunkt för den katolska reformen i Tyskland. Hertig Albrecht V i Bayern lät ta fast sådana adliga, som hade understött reformationen och lutheraner landsförvisades. I Franken lyckades biskopen i Eichstatt genomföra en kraftfull restauration av katolicismen utan att ta sin världsliga makt i anspråk, medan det i andra städer erfordrades betydligt kraftigare åtgärder.
Den bayerske hertigen Wilhelm V ledde landet till randen för en bankrutt och avgick 1598 till förmån för sin son, som lyckades bringa ordning i statsfinanserna och förvaltningen med hjälp av nyinsatta tjänstemän. Under hans tillsyn grundades också en här av legosoldater, som sattes in i olika situationer. Inom den katolska "ligan" intog han en framstående roll gentemot den protestantiska "unionen". I det efterföljande trettioåriga kriget besattes och skövlades Bayern av främmande trupper speciellt under åren 1632/33 och 1648. Även i Franken förde ständiga genommarscher till svåra skador, innan kriget bröt ut på allvar 1631/32. Östschwaben, som till en början led av genommarscher, inkvarteringar och pest, blev åren 1632/35 och 1645/48 krigsskådeplats, som förvandlade ett av rikets rikaste landskap till ett av de fattigaste samtidigt som det förlorade all rikspolitisk betydelse. Vid fredsslutet 1648 gjorde Bayern vissa territoriella vinster.
För att häva skadorna efter kriget fordrades ett resolut ingripande av regenten. Utan något nämnvärt motstånd från adeln genomfördes den "furstliga absolutismen". I framtiden skulle inte längre hela lantdagen, utan ett utskott, besluta om de av fursten begärda skatterna och lantdagen hade således avhänt sig en av sina kontrollåtgärder. Med sin stående här hade fursten också ett instrument, som tillät en oavhängig och offensiv utrikespolitik. För att finansiera alla sina åligganden - hit räknades också hovets ceremoniel och representativa slottsbyggnader - räckte inte hertigens inkomster och ståndens bidrag, utan nya inkomstkällor måste skapas. Detta skulle ske genom storföretag, som gjordes konkurrenskraftiga gentemot utländska företag genom monopol och skyddstullar. Med få undantag misslyckades dessa satsningar i Bayern.
Efter westfaliska freden hade Bayern en period av nästan 30 års fred. 1670 ingick man dock i förbund med Frankrike, då Bayern hade vissa anspråk på arv efter huset Habsburg. Koalitionen med Frankrike blev katastrofal, sedan de franska och bayerska härarna hade förlorat i slaget vid Höchstädt 1704 och landet ockuperades av österrikiska trupper. Först sedan Frankrike hade nått en överenskommelse med England och Holland, kunde jämvikten i riket återställas genom hjälp till Bayern. Det österrikiska tronföljdskriget öppnade åter möjligheten, att en Wittelsbachare skulle få kejsarkronan och med preussiskt och franskt understöd kröntes Karl VII till kejsare. Men redan hans efterföljare måste lova att för framtiden inte bestrida huset Habsburgs ledande roll i riket och för andra gången hade Bayern misslyckats med att vid Frankrikes sida bli en stormakt. Då den gammalbayerska grenen av huset Wittelsbach dog ut, försökte kejsaren Josef II att dra in Bayern i sitt rike. I det påföljande bayerska tronföljdskriget 1779 inskred Fredrik II av Preussen och genomdrev att Bayern skulle bevaras.
Franken bevarade i allt väsentligt sin splittrade struktur från senmedeltiden fram till övergången till Bayern. Den moderna staten med slutna enheter och central förvaltning kunde inte få fotfäste här. Detta fick till följd, att Franken fick speciella uppgifter, då det gällde att komma till rätta med skadorna efter trettioåriga kriget liksom att bevara den inre och yttre freden. Franken kunde uppträda allt mera självständigt och anslöt sig slutligen till den stora alliansen mot Ludwig XIV. Speciellt de andliga furstendömena var framstående inom välfärden. Lagar stiftades, som gynnade de mindre bemedlade, man systematiserade skogsnäringen och främjade konsten. En föredömlig läkar- och vårdarutbildning genomfördes och de första allmänna sjukhusen öppnades. Försöken att ekonomiskt avskärma de absolutistiskt styrda territorierna begränsade det ekonomiska spelrummet för riksstäderna, som inte längre kunde uppnå sin forna betydelse och därför hade stora skulder, när deras självständighet upphörde.
Östschwaben hörde till de regioner, som hade drabbats hårdast av trettioåriga kriget och hade förlorat sin rikspolitiska betydelse. Visserligen ledde westfaliska freden till att landsherrarna fick överhöghet över sina områden, men den skiftande politiska strukturen av små och stora, andliga och världsliga statsbildningar gjorde, att ingen entydig statsbildande makt kunde uppkomma. Dessutom utövade Kurbayern tryck för en bindning till huset Habsburg. Upplysningen medförde förändringar också i Östschwaben - livegenskapen avskaffades 1781.
Den moderna staten Bayern är ett barn av den franska revolutionen, vars anda lades till grund för den nya staten. En överenskommelse i freden i Lunéville 1801 tillät de tyska furstar, som hade förlorat områden på Rhens vänstra sida, att hålla sig skadeslösa inom det egna territoriet. Detta medförde att många tidigare riksområden av olika kategorier tvångsvis införlivades av den bayerska överhögheten. 1806 slöt sig Bayern och ytterligare några stater samman med Frankrike till Rhenförbundet och avbröt därmed förbindelserna med det tyska riket. Franz I lade därpå ned den tyska kejsarkronan och "Det heliga romerska riket av den tyska nationen" hade upphört. Bayerns härskare fick emellertid sin belöning genom att utropas till Bayerns konung, Max I Joseph. 1813 reviderades fördraget med Frankrike och Bayern anslöt sig till Frankrikes motståndare, varpå man ånyo befann sig på den segrande sidan.
Resultatet från dessa år blev ett fullständigt förändrat Bayern. Till de gamla bayerska länderna hade kommit nya områden från Franken och Schwaben liksom det territoriellt avskilda Rheinpfalz. Detta var länder med mycket olika storlek, struktur och tradition, som skulle förenas till en enda stat. För att kunna regera en sådan statsbildning fordrades en verkningsfull statsförvaltning, som åstadkoms genom stora reformer. Även andra områden som rättsväsendet, utbildningen och ekonomin reformerades. Sedan 1809 gällde konfessionell likställdhet mellan katoliker och protestanter, vilket kom väl till pass, när staten utökades med övervägande protestantiska områden.
I författningen från 1818 förutsågs ett parlament med två kammare, där den första, som var avsedd för adliga, skulle utgöra en konservativ kammare och den andra, som ännu var sammansatt efter ståndsprinciper, skulle återspegla folket. Ludwig I satte efter en liberal början in ett auktoritärt regeringssystem med kungen i det politiska skeendets mitt. Efter den franska julirevolutionen 1830 anslöt han sig allt mera till Metternichs politiska idéer, att författningar och frihetstänkande utgjorde tidens verkliga faror. Efter 1832 inskränkte han därför det konstitutionella systemet så mycket som möjligt. Oroligheter i München tvingade kungen att abdikera i mars 1848. Den första reformerade lantdagen sammanträdde under hans son Max II och genomförde förbättringar, som önskats under årtionden. Hit hörde t.ex. ny vallag, ministeransvarighet, avskaffad censur och stärkt förenings- och församlingsrätt. Med denna liberalisering hade man tagit ett avgörande steg mot den rättsstat, som hade sina rötter i engelsk och fransk författningstradition.
De svåraste avgörandena som Max II ställdes inför var den tyska frågan. I likhet med flertalet tyska furstar var han emot 1849 års riksförfattning, men samtidigt bedrev han en politik, som syftade till ett "tredje Tyskland", där Bayern skulle stå i spetsen för de tyska små och medelstora staterna. Detta förslag misslyckades och kunde inte mildra motsättningarna mellan de båda tyska stormakterna Preussen och Österrike. I kriget 1866 föll slutligen avgörandet till förmån för Preussen och den lilltyska lösningen (utan Österrike). Bayern, som hade gått in i kriget på Österrikes sida, bestraffades med landavträdelser och höga krigsskadestånd samtidigt som de sydtyska staterna bands till det nygrundade Nordtyska förbundet. Alltsedan dess var den bayerska politiken allt mera inriktad mot Preussen och 1870 gick Bayern tillsammans med Preussen i krig mot Frankrike.
Inom det nya tyska riket kunde Bayern behålla inte bara sin bestämmanderätt inom kultur- och skatteområdena utan också en rad specialrättigheter. Det var däremot inget tvivel om, att Preussen var det bestämmande landet i kejsardömet. Bismarcks inflytande över den bayerska politiken var speciellt stort, eftersom den bayerske kungen Ludwig II politiskt gjorde en slät figur och makten stödde sig på liberala ministrar och en övervägande Preussenvänlig byråkrati. Tiden omkring sekelskiftet 1900 kännetecknas av politisk stagnation och orörlighet i de politiska skikten. Genom en valsamverkan mellan de båda partierna Bayerska centrum och SPD kunde 1906 den bayerska valrätten liberaliseras och därmed anpassas till den som gällde för riksdagen. 1912 dog den bayerske prinsregenten och efterföljdes av den äldste sonen. Genom en författningsändring lät han förklara sig som kung, vilket minskade monarkins anseende betydligt och förstärkte en pågående auktoritetskris. Ludwig III intog dessutom en stor militant och Preussenvänlig hållning under första världskriget, vilket mötte opposition, framför allt då krigsläget blev allt sämre. Fientligheterna mot Preussen och riket vände sig nu också mot monarkin som statsform. I november 1918 skulle Bayern få ett parlamentariskt styrelseskick men en revolution i München förekom beslutet och den bayerska monarkin störtades.
Ledningen av Bayern övertogs av ett provisoriskt nationalråd, som byggde på ett arbetar- och soldatråd, som dock inte var regeringsdugligt. Vid ett nyval utsågs socialdemokraten Johannes Hoffmann till ministerpresident, men han lyckades inte överbrygga motsättningarna mellan de parlamentariska partierna och arbetar- och soldatråden. I april utropades "Rådsrepubliken Baiern", vars ledning några dagar senare övertogs av en medlem i det kommunistiska partiet. Hoffmann begärde militärhjälp från grannstaterna Preussen och Württemberg för att kunna slå ned de upproriska. Bayern kunde därmed anta sin nya författning.
Under den närmaste tiden efter den nya författningen förekom två kupper, som skulle låta höra tala om sig. Den första gick under namnet Kappkuppen och var ett försök av militanta krafter inom den radikala högern att överta regeringsmakten i Tyskland. Detta kuppförsök föranledde ministerpresidenten Hoffmann att avgå. I hans ställe kom monarkisten Kahr, som ville återställa Bayern till de förhållanden som rådde före 1918. Den bayerska politiken gynnade den politiska högern och kvarstod även efter Kahrs avgång. Framför allt München blev vid denna tid ett centrum för extrem nationalistisk agitation med rasistiska och nationalistiska organisationer, som hade bildats redan före första världskriget. Inte minst på denna grund byggde Adolf Hitler. Av det Tyska arbetarpartiet gjorde han det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP), vars partiprogram bekantgjordes i februari 1920. 1923 var ett krisår för Weimarrepubliken och medförde en allmän skärpning av det politiska läget i riket.
Hitlerkuppen 1923 skall ses i ljuset av dessa omständigheter. Anledning till kuppen blev ett utgivningsförbud för den nationalsocialistiska tidningen "Völkischer Beobachter" på grund av dess angrepp på rikskanslern och chefen för armén. Den general, som skulle genomföra beslutet, vägrade att lyda order, vilket sedan Hitler försökte utnyttja för sina politiska mål. Den 8 november 1923 utropade han på en församling i Münchens Bürgerbräukeller en national revolution och förklarade riksregeringen för avsatt. Den pensionerade generalen Erich Ludendorff, som av Hitler var påtänkt att militärt leda kuppen, föranstaltade dagen efter ett demonstrationståg genom München. Detta stoppades med vapenmakt av polisen vid Feldherrnhalle och Hitlers kupp misslyckades därmed. Kahr, som hade förlorat anseende och inflytande genom händelserna, avgick i februari 1924. De följande åren förlöpte relativt lugnt i Bayern under ministerpresident Held, som avgick i mars 1933.
Helds avgång och nationalsocialisternas lagliga åtgärder, framför allt lagarna om ländernas likriktning med riket, markerar det s.k. maktövertagandet i Bayern och därmed också slutet av en självständig bayersk politik. Partierna måste upplösas eller förbjöds och fackföreningar likriktades. Deras ledande medlemmar flydde utomlands eller internerades i Dachau. Visserligen fanns en "landsregering", men denna var både personellt och organisatoriskt beroende av delvis konkurrerande organisationer inom NSDAP. Utåt fick Bayern en speciell status av nationalsocialisterna - München utnämndes till "rörelsens huvudstad" och Nürnberg till ständig plats för rikspartidagarna. I Nürnberg togs 1935 "Nürnberglagarna", som inledde den systematiska nationalsocialistiska raspolitiken. Bayern måste, vare sig det ville eller ej, överta rollen som förridare för NS-staten. I Dachau byggdes 1933 det första koncentrationslägret och synagogorna i München och Nürnberg hade förstörts flera månader före den s.k. rikskristallnatten. Även om partiet i de första valen inte kom upp i det procenttal, som man hade i riket, är Bayerns historia förenad med nationalsocialismen inte minst därför, att ledande företrädare för rörelsen härstammade från Bayern. Bland dessa finner man namn som Ernst Röhm (SA), Julius Streicher (tidningen "Der Stürmer"), Hermann Göring och Heinrich Himmler (SS). Motståndet mot den nationalsocialistiska politiken inskränkte sig framför allt till enstaka individer eller grupper, av vilka den "Vita rosen" är den bekantaste. Ett bredare organiserat motstånd förekom bland kommunister och socialister, som med hjälp av flygblad informerade om regimens verkliga karaktär, upptog kontakt med utlandet och verkade i underjordiska motståndsrörelser mot nationalsocialisterna.
Bayern intogs våren 1945 huvudsakligen av amerikanska enheter, innan kapitulationen ägde rum 8 maj 1945. Enligt överenskommelser i Potsdamavtalet tilldelades Bayern den amerikanska ockupationszonen (med ett par undantag). Den amerikanska militärregeringen utnämnde nya ämbetsmän på alla nivåer och avskedade eller fängslade tidigare medlemmar i NSDAP inom den offentliga förvaltningen. Den nyinsatta bayerska statsregeringen kunde handla endast efter militärregeringens anvisningar och stod nu inför nästan olösbara uppgifter som att klara av befolkningens försörjning med mat och återuppbygga den offentliga förvaltningen. Förutom att städerna var mer eller mindre förstörda, härskade hunger, kyla och våningsbrist. Till detta kom de mer än två miljoner flyktingar, som Bayern måste ta emot. Enligt amerikanska föreställningar skulle demokratin i Tyskland byggas upp underifrån, varför de första valen 1946 skedde på kommunnivå, därefter i städer och på landsnivå. På samma sätt bildades också partier, varvid man förbehöll sig rätten att godkänna eller avvisa ansökningar om att få bilda ett nytt parti. De första partier som fick licens i Bayern var CSU och SPD.
1946 kunde utan alltför stor oenighet en författning för Bayern godtas, sedan förslaget hade godkänts av militärregeringen. Samtidigt valdes också den första lantdagen efter kriget med absolut majoritet för CSU. Då västmakterna skisserade planerna för Förbundsrepubliken Tyskland försökte Bayern så långt det gick att genomdriva en federalistisk författning. Man inkallade därför en expertkommission för att förbereda ett utkast till en författning. Det utarbetade förslaget tjänade som förebild för det parlamentariska rådet i Bonn, då man utarbetade grundlagen. Bayern uppnådde i stor utsträckning sina mål i rådet men inte helt och hållet. Lantdagen beslutade därför att avvisa den nya grundlagen, men skulle godkänna den, om två tredjedelar av delstaterna antog den. Ingen annan delstat förkastade lagen.
I den bayerska inrikespolitiken härskade under 1950-talet en omfattande partipolitisk turbulens. 1948 hade militärregeringen tillåtit Bayernpartiet i hela Bayern. Därmed började en lång kamp mellan Bayernpartiet och den gammalbayerska flygeln av CSU, då de båda hade samma politiska tradition. Bayernpartiet var emellertid det radikalare av de båda och eftersträvade ett så minimalt beroende av de tyska centralinstanserna som möjligt liksom ett försvar mot ett befarat alltför starkt inflytande av flyktingar. Under tiden fram till 1962 styrdes Bayern av olika koalitioner, eftersom inget parti kunde få egen majoritet. Från 1962 kunde emellertid CSU bilda egen regering, en trend som höll i sig fram till valet 2008. För första gången fick partiet nu under 50 % (43,4) och var tvunget att söka sig en koalitionspartner. Valet föll då på FDP, som var det minsta av oppositionspartierna men tillräckligt stort för att de gemensamt skulle nå över 50 % av röstetalet.
[Upp]
