Bayerischer Wald
Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern
Ändlösa skogar, mäktiga bergryggar omväxlande med mjuka kullar och små bergsjöar - så presenterar sig Mellaneuropas största skogslandskap. På ca 6 000 km² breder Bayerischer Wald ut sig mellan Donau, Böhmerwald och gränsen mot Österrike. Här kan man uppleva grönskande natur med klara bäckar och sjöar och den renaste luft, som man har mätt upp i Förbundsrepubliken. Längs gränsen mot Tjeckien ligger Tysklands enda urskog, nationalparken Bayerischer Wald. Inom parkens kärnområde finns en natur, som är helt oberörd av människan. Redan 1970 ställdes detta 13 000 ha stora område nordöst om Grafenau under särskilt skydd. I augusti 1997 utökades nationalparken till 24 000 ha och därmed uppstod i Östbayern Europas största skogs- och naturskyddsområde. Tillsammans med den intilliggande tjeckiska nationalparken Sumawa ligger här kontinentens största naturskyddsprojekt. Tack vare stränga förordningar överlämnas allting helt åt naturen för att på så vis skogens ursprungliga biologiska mångfald skall återställas.
Många av de medeltida borgarna och slotten inom regionen har bibehållits. Framför allt finns de rikligt representerade invid vattendragen. Även kyrkor och kapell i de mest olikartade stilar har från 800-talet och fram till sent 1900-tal i stor omfattning byggts inom hela området. Med tanke på områdets natur är det heller inte så underligt, att många museer har anknytning till naturlandskapet i form av frilufts-, natur-, hantverks- och hembygdsmuseer. Dessutom finns ett stort antal andra museer med speciell inriktning som t.ex. lokaltåg, snus, tändstickor, motorcyklar, snapstillverkning, flygplansteknik och häxor.
Närheten till Böhmen och den välkända böhmiska kristalltillverkningen har också satt sina spår i Östbayern. Området på ömse sidor av den tysk-tjeckiska gränsen med de oändliga skogarna intar en viktig plats i glasets historia. Kvartssand, som utgör grundmaterialet vid glastillverkningen, fanns i tillräcklig mängd i de intilliggande områdena och trä fanns i obegränsade mängder. En turistisk led, glasvägen, förbinder orter med glastillverkning av olika slag, där man kan få både inblick i och information om glastillverkningen.
Cham (ca 17 100 inv.) har fått
sitt namn efter den lilla bifloden Chamb och ligger vid floden Regen just där
Chamb rinner ut. Namnet Chamb går tillbaka på ett keltiskt ord med
betydelsen krokig och det lilla flödet gör verkligen skäl för sitt namn på
sin slingrande väg från källan i Böhmen. Orten omtalas redan 976, men
var bebodd långt tidigare, då munkar 739 uppförde det första och
äldsta templet i området Bayerischer Wald. På 1300-talet förlades
Cham till den plats, där det nu finns. Under den följande tiden blomstrade
handel och hantverk upp, så att man kunde komma överens om tullfrihet med
städer som Regensburg och Nürnberg. Kriget mot hussiterna under 1400-talets första
del ledde till stor förstörelse och en stark återgång av handeln.
På liknande sätt inverkade också trettioåriga kriget. 1742
blev staden åter förstörd och plundrad och inte mindre än åtta
stadsbränder har förstört staden, som varje gång har byggts upp igen. Under 1800-talet, framför allt efter tillkomsten av järnvägen,
genomgick näringslivet en markant förändring. Tiden omkring sekelskiftet 1900 var
även för innevånarna i Cham en tid av borgerligt välstånd. Efter
ett flygbombardemang i april 1945 intogs staden av amerikanska trupper. Under de
efterföljande åren växte stadens invånarantal kraftigt genom de många
flyktingarna från särskilt Schlesien och Sudetlandet, vilket ledde till
en ökad byggverksamhet och nya stadsdelar.
Av den medeltida stadsbefästningen finns
inte mycket kvar - ett vakttorn, Straubinger Turm, som torde vara uppfört i
mitten av 1200-talet. På dess tak befinner sig ett storkbo, som varje
år tas i besittning av ett ruvande par vita storkar. Staden hade tidigare
fyra stadsportar. Av dessa återstår en från 1300-talet,
Biertor, tidigare kallad Burgtor. Anledningen till namnbytet var, att då
på den angränsande tomten den tidigare borgen Chamer Burg förlorade sin
funktion, inrättades på platsen i stället ett bryggeri.
I staden finns tre slott - Chameregg,
Gutmaning och Thierlstein - som alla är i privat ägo och inte kan besökas. Av
dessa är Thierlstein det äldsta från 1200-talet. Från 1300-talet
är de äldsta delarna av rådhuset direkt vid torget. Den västra flygeln
med trappgavel och hörnburspråk uppfördes under 1400-talets första hälft.
Anmärkningsvärd i byggnadens konstruktion är den förbindelsegång, som
byggdes mellan rådhuset och församlingskyrkan St. Jakob.
St. Jakob finns omnämnd redan 1210. Det gotiska koret dateras till 1300-talet, medan kyrkan i övrigt är en barockkyrka. Stadsbränder och krig tvingade befolkningen till upprepade nybyggnader, varför dagens utseende framför allt visar mot 1700-talet. Omkring 1850 togs den barocka inredningen bort, varvid också värdefulla konstverk gick förlorade. Kvar från den ursprungliga barocka utsmyckningen finns takfresker, som visar slaget vid Tolosa (det avgörande slaget 1212, då kristna styrkor besegrade muslimska i södra Spanien).
Spitalkirche byggdes under tidigt 1500-tal, eftersom en inskrift i koret berättar om stadsbranden 1512 och kyrkans återuppbyggnad kort därpå. Sedan soldater förstört stora delar av kyrkan 1742 fick den ny inredning i barockstil. Sevärt i kyrkan är t.ex. den gotiska sydportalen, predikstolen, helgonfigurer vid högaltaret samt olika fresker.
Några rader bör ägnas en av stadens största söner, Nikolaus Luckner. Han kom från en borgerlig familj, sattes i skola för att utbilda sig till präst och högre tjänsteman. Detta var inte vad Nikolaus ville och som femtonåring tog han värvning som kadett. Han gjorde en remarkabel karriär som specialist på att leda mindre enheter bakom fiendernas linjer och vann många segrar genom sitt mod och sin taktiska skicklighet. Vid slutet av sjuårskriget hade han befordrats till generallöjtnant och hans karriär verkade vara slut. Då franska revolutionen bröt ut 1789, såg han som 67-åring en möjlighet att fortsätta sitt yrke. 1791 stod han som general i spetsen för en fransk armé, Rhenarmén. Samma år utnämndes han till marskalk av Frankrike. 1792 komponerades en hyllningsmarsch till Rhenarmén och tillägnades dess ledare, marskalk Luckner. Denna marsch har senare blivit känd som Marseljäsen. Efter intriger och falska anklagelser dömdes han till döden i en skenprocess 1794 och avrättades.
Deggendorf (ca 31 500 inv.) kan
uppvisa sina tidigaste spår efter bosättningar i området söder om
Donau, där man har kunnat tidsbestämma lämningar till 5000-talet f.Kr. I
andra områden har fynd gjorts från 2000-talet f.Kr. liksom bronsåldern.
Den norra sidan av Donau fick sin första bosättning först under den keltiska
tiden. Deggendorf omtalas först 1002 och en första bosättning anges till
1100-talet. Fynden tyder på, att det kunde ha rört sig om en bosättning
av hantverkare, ur vilken sedan under 1200-talet orten Deggendorf utvecklades.
Denna bosättning sammanfaller tidsmässigt med utvecklingen av övriga bosättningar
i mellersta delen av regionen. Under 1240-talet dog de två viktigaste släkterna
ut, som hade egendomar i Deggendorf och båda lät sina arv tillfalla
ätten Wittelsbach, som sedan gynnade orten ekonomiskt och rättsligt. 1316 tillerkändes
Deggendorf stadsrättigheter, vilket sedan upprepades 1320. Både det
trettioåriga kriget, då svenskarna anföll staden, och det österrikiska
tronföljdskriget innebar svåra tider och staden brann vid flera tillfällen
upp.
Det gamla rådhuset med det gotiska
tornet byggdes 1535 och har blivit en symbol för staden. Sevärda är
stenplattorna på trappgaveln med de bayerska vapnen samt stadsvapnet från
uppbyggnadstiden. Tornvaktarens gamla våning kan beses vid en guidad
stadsvandring.
På den plats, där församlingskyrkan Mariä
Himmelfahrt nu står, fanns tidigare en romansk anläggning, som brann
upp 1240. Under 1650-talet byggdes kyrkan på nytt upp, nu som en basilika
i barockstil. Speciellt sevärt är det baldakinövertäckta högaltaret, som
ursprungligen gjordes till domkyrkan i Eichstätt
men inköptes 1891 av stadens innevånare. Sevärda är också två
andra kyrkor i staden, de gotiska St. Peter och Paul, som anses ha det
vackraste barocktornet i Sydtyskland, och Geiersbergkyrkan, känd för
sina kultur- och medicinhistoriska votivtavlor.
Av den historiska stadsmuren finns endast ca 30 m kvar. Muren har fortfarande en väl bibehållen försvarsgång av trä. Den ellipsformade muren var ursprungligen 14 m hög och 3,5 m bred och omslöt hela den dåvarande staden. Då muren förlorade sin betydelse i början av 1800-talet, sålde staden enstaka delar av muren som byggnadsmaterial.
Passau (ca 50 700 inv.) kan se
tillbaka på en 2000-årig stadstradition. Kelter och romare byggde här
sina fästningsstäder och kastell. Från ett av dessa, "Castra
Batavia", har Passau fått sitt namn. Även om Passau som romersk gränsfästning
var av stor vikt, fick staden världshistorisk betydelse först 739, då
den förklarades som ständigt biskopssäte för det största tyska stiftet.
Hela det österrikisk-ungerska området koloniserades och kristnades från
Passau. Då biskoparna 1217 utsågs till riksfurstar, påverkade
detta också stadens utseende, som nu fick en hövisk-feodal karaktär, som
den har bibehållit. Även om befolkningen hellre skulle ha föredragit en
fri riksstad, måste de efter flera felslagna upprorsförsök finna sig i
att lyda under biskopen. Handel och hantverk blomstrade under medeltiden och gav
staden en rikedom, som var nästan jämbördig med Nürnbergs och Augsburgs. Även
kulturellt kom Passau att spela en stor roll, då många
personligheter från olika kulturområden samlades vid biskoparnas
hov. Passaus stadsbild uppvisar element inte 
bara av tysk konst. Här har under
lång tid konstnärer från stora delar av Europa varit verksamma. Således
kan man finna exponenter för böhmisk gotik, italiensk barock, fransk rokoko
och Wienerklassicism. Starkast representerad är den italienska barocken, vilket
kan tillskrivas omfattande stadsbränder under andra hälften av 1600-talet. Även
om Passau förlorade sin ställning som landshuvudstad vid sekularisationen 1803
har staden förblivit biskopssäte och kulturmedelpunkt i Östbayern.
37 kyrkor och kapell sätter en religiös prägel
på staden, i spetsen för dem alla den väldiga domkyrkan, placerad på
högsta punkten i Gamla stan. Stephansdomen i
Passau är moderkyrka för området östra Donau. Redan 450 fanns en kyrka
i den senantika staden Batavia. En biskopskyrka omnämndes första gången
730 och är sedan 739 stiftets katedral. Domen har byggts under sex stilepoker,
men av de fyra första finns inga spår kvar efter den stora branden 1662.
Den äldsta delen utgöres av de yttre delarna av den sengotiska östra delen.
Vid den barocka återuppbyggnaden, som sköttes av olika italienska mästare,
infogades de kvarvarande gotiska delarna av domen. Resultatet blev det största
barocka kyrkorummet norr om Alperna och den mest betydande barockkyrkan med
italiensk prägel på tysk mark. Utsmyckningen av kyrkan skulle under 
årtionden bli förebild för konsten inom det norra Donauområdet.
Den förgyllda predikstolen skapades 1726 i Wien, de tio sidoaltarna målades
av den tidens framstående tyska konstnärer. Det moderna högaltaret
skapades 1952. Kyrkans orgel med sina fem orgelverk har väckt berättigad
beundran för sin sköna klang. Då den byggdes, var den världens största
orgel. Nu betecknas den som världens största domkyrkoorgel med 233 register
och 17 974 pipor. (Videofilm
med orgelmusik och bilder från domkyrkan.)
I domkyrkans eget museum i biskopens nya
residens visas mästerverk från den romanska tidsperioden och fram till
och med barocken. I förrummet till museet erbjuder videofilmer, kartor och
tavlor information om stiftet, dess historia, konst och kultur. I museet finns
drygt 100 utställda exponat omfattande dyrbara liturgiska dräkter, kärl mm. I
våningen inunder ligger det tidigare biskopliga biblioteket. Museet kan nås
via domkyrkans högra sidoskepp.
Ett av de viktigaste kapitlen i glasets historia skrevs i Böhmen. Med sin glaskonst kunde de böhmiska länderna bidra till en utveckling av den nya tidens europeiska kultur. Glasmuseet i Passau, beläget i byggnaden "Wilder Mann" mitt i Gamla stan, har världens största samling böhmiskt glas. Samlingen, som omfattar över 30 000 glas, av vilka mer än 13 000 är utställda, ger en omfattande överblick över de olika epokerna från 1700 till 1950.
Fästningen Oberhaus på St. Georgsberg
påbörjades 1219 och tjänstgjorde som residens för biskopen men också
som medelpunkt för förvaltningen och näringslivet. Dessutom skulle fästningen
skydda mot fientliga angrepp, vare sig dessa kom från yttre fiender eller
från Passaus egna innevånare. Fem gånger under medeltiden
hotades fästningen av fiender och alla gångerna stod fästningen som
segrare. Vid två av dessa tillfällen var det befolkningen i Passau som
rebellerade. Med en yta av 65 000 m² hör fästningen till de största och
mäktigaste borganläggningarna i Europa. En vändpunkt i fästningens historia
var året 1802, då biskopen genom sekularisationen förlorade sin världsliga
makt. Efter att Napoleon hade använt fästningen som gränsfästning mot Österrike,
blev den från 1822 omgjord till statsfängelse och använd i denna
funktion i nära 100 år. 1932 övertogs den av staden, som här inrättade
sitt museum. Museet är nu uppdelat i olika underavdelningar, som bl.a.
behandlar stadens historia, medeltiden, hantverk, porslin, brandväsen, modern
konst och Böhmerwald.
Det romerska museet Kastell Boiotro befinner sig i ett senmedeltida hus, som har byggts direkt på fundamenten efter det romerska kastellet. Kastellet uppfördes ca 280 och gavs upp efter 100 år. Namnet Boiotro fördes vidare av en munk, som i 400-talets slut uppförde ett litet kloster. Rester av vakttornet och murarna är bevarade i museet och utanför. På så vis kan man direkt i museet se sammanhanget mellan fyndställe, fynd och den historiska traditionen.
[Upp]
