Wendelstein
Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern
Landet vid Wendelstein hör till Oberbayerns vackraste naturlandskap och har
allt att erbjuda, vad man kan önska sig. I dalgångarna utmed floderna Inn
och Mangfall kan man vandra och cykla gemytligt och njutningsfullt, om man vill
undvika backarna i de mera höglänta områdena före Alperna. Just dessa
områden, som är täckta med skogar och ängar, erbjuder variation och omväxling
med frisk lantluft, nyttig för både själ och luftrör. Slutligen Alperna
som en majestätisk kuliss i bakgrunden eller som en utmaning för den som vill
bergvandra eller klättra. Inom området finns otaliga sjöar med utmärkt
vattenkvalitet, däribland den avloppsfria Simsee, som är den största av de
naturliga badsjöarna. Bergen runt omkring Wendelstein är lika inbjudande på
vintern som på sommaren med omfattande utbud av sportaktiviteter.
Med sina 1 836 m utgör Wendelstein mellan floderna Inn och Leitzach höjdpunkten på en variationsrik region. Förutom alla de sporter som kan bedrivas här, är berget särskilt omtyckt för den milsvida utsikt, som erbjuds härifrån mot t.ex. Grossglockner och vid klart väder också Zugspitze. Det är heller inte nödvändigt att vandra hela vägen uppför berget, från Brannenberg för en bergbana och från Bayrischzell en linbana upp till en bergstation på 1 730 m höjd, varifrån det finns flera vandringsleder upp mot toppen.
Wasserburg (ca 12 200 inv.) omnämns i
flera böcker från 1000-talet och utgjorde sedan 1100-talet grevligt stamsäte.
1245 fick orten "borgrätt", en äldre form av stadsrätt. 1247 intogs
staden av hertig Ludwig och sedan dess hörde Wasserburg till ätten Wittelsbach.
Stadsrättigheter erhöll man 1334 av kejsaren Ludwig bayraren. 1415 påbörjades
utbyggnaden av stadens befästningar, vilket några år senare kom
innevånarna till godo, då staden förgäves belägrades. 1526 började
hertig Wilhelm bygga om borgen till slott.
Redan den första kontakten med Wasserburg lämnar
ett bestående intryck. Genom sitt insulära läge och sina byggnader
avviker den från alla förekommande föreställningar om, hur en stad
skall se ut. Här visas upp murar i glada pastellfärger, med tinnar och
utskott, en stadsport och en mäktig borg. Gamla stan präglas av talrika affärer,
nöjeslokaler och hantverksföretag, medan större företag har byggt sina
lokaler utanför stadsportarna. Sedan lång tid tillbaka var Wasserburg en
betydande handelsstad med privilegier för handeln med salt och ett läge i
korsningen mellan en viktig handelsväg och floden Inn, vilket gjorde staden
till en viktig omlastningsplats för varor från Balkanländerna, Österrike
och Italien. Detta innebar att många rika handelsmän kunde bygga sig
representativa hus under stadens glansperiod på 1400-talet och staden
framstår nu som ett centrum för gotiken.
Den gamla "vattenborgen", som omnämndes
redan 1085 och som senare byggdes ut, var en befäst plats skyddad med förborg
och huvudborg, djupa vallgravar, det branta borgberget och befästa portar. Sitt
nuvarande utseende fick den tidigare borgen under 1530-talet, då den
byggdes om till slott. Det till borgen hörande kapellet är i sin nuvarande
form från andra hälften av 1400-talet. Slottet hyser numera ett ålderdomshem
samt stadens myndigheter och kan därför bara beses från utsidan.
Efter 1410 nybyggdes församlingskyrkan St. Jakob i stället för den 1255 uppförda första kyrkan. Då uppförandet tog över 60 år, medverkade flera av regionens kända byggmästare. Kyrkans inre har under årens lopp förändrats ofta och av den renässansutrustning, som den fick efter 1634, finns bara predikstolen kvar. På korets utsida finns en folklig skildring från mitten av 1400-talet i form av ett livsträd, som visar motsatserna mellan det gamla och det nya förbundet.
Den 1324 omnämnda kyrkan vid torget, "Frauenkirche",
är stadens äldsta bibehållna kyrkobyggnad. Den tidigare berömda vallfärdskyrkan
fick 1753 sitt inre omgjort i rokokostil, då också i stor utsträckning
de gotiska inslagen togs bort. Av särskild betydelse är den omkring 1420
skapade gotiska Mariabilden i högaltaret. Vid en restaurering under 1970-talet
rengjordes och förbättrades den barocka målningen. Kyrkans torn var
ursprungligen ett vakttorn, vilket förklarar stadsvapnet på tornet.
Rosenheim (ca 60 700 inv.) har ett förflutet sedan
romartiden, då den uppåtsträvande militärmakten byggde en militärstation
och en bro över Inn. Varifrån stadens namn liksom den vita rosen i
stadsvapnet härstammar, är inte bekant. Grevarna av Wasserburg byggde en borg
ovanför Rosenheim och slottet omnämndes första gången officiellt 1234.
Handeln med salt liksom transporterna på Inn utgjorde under medeltiden
grunden för ett första ekonomiskt uppsving. 1810 fick Rosenheim en saltframställningsanläggning,
sedan en ledning för saltlösningen hade byggts från Bad Reichenhall.
Genom anslutningen till järnvägsnätet under 1850-talet inleddes utvecklingen
till en modern ekonomisk och kulturell stad i Sydostbayern. Stadsrättigheter
utfärdades 1864 av den bayerske kungen Ludwig II.
Rosenheim har för sin storlek ovanligt många
kyrkor, av vilka de äldsta tillkom under 1400-talet. Till dessa hör St.
Nikolaus och Den helige Andes kyrka. St. Nikolaus tillkom omkring 1450
som en sengotisk byggnad med ett för den tiden typiskt spetsigt torn. Efter en
stadsbrand 1641 följde en nybyggnad av kyrkan, vars torn nu försågs med
en lökkupol. Samtidigt fick kyrkan också en barock resp. nygotisk
inredning, som från 1960 restaurerades till dagens utseende, varvid det
nygotiska inslaget togs bort. Kyrkans äldsta konstverk är en Madonnabild från
1514.
Mittertor är den enda kvarvarande av fem tidigare portar
runt torget, som på medeltiden skyddades av en dubbelgrav. Sedan
1400-talet utgjorde porten en gräns mellan det yttre och det inre torget och tjänstgjorde
också som tulluppbördsställe. Efter stadsbranden 1641 försågs
porten med ett lökkupolstorn, senare förlängdes också långbyggnaden.
I sitt grundutförande är porten stadens äldsta byggnad, som ända in på
1800-talet hyste flera av stadens institutioner.
De
ovan omtalade yttre och inre torgen - Ludwigsplatz och Max-Josefs-Platz -
uppvisar båda en speciell byggnadsstil, Inn-Salzachstil, som är vanlig i
gamla städer i regionen Inn / Salzach. Oftast rör det sig om mindre borgarhus
med gaveln mot gatan och högt uppdragna horisontellt utförda fasader, så
att de enskilda taken inte syns, vilket ger ett intryck av ett stort sammanhängande
huskomplex. Stilen fick sitt genombrott efter stadsbranden 1641, men många
av husen är till en del betydligt äldre.
Staden har flera museer, som till övervägande delen behandlar lokala eller regionala ämnesområden, t.ex. Innmuseum, trätekniska museet, Kleppermuseum (båtar) mm.
[Upp]
