Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern
Landet mellan Lech och Ammersee är litet och
överskådligt. Det kännetecknas utmed Lech av vackert landskap, orörd
natur och en mängd idylliskt belägna orter, som man kan vandra eller cykla
mellan för att riktigt njuta av naturen. Omkring 30 mil vägar står till
förfogande för vandrare och cyklister. Ofta leder dessa genom landskap, som
påminner om vykortsmotiv. Ammersee är Bayerns tredje största sjö och
erbjuder allehanda vattenaktiviteter. För den kulturintresserade
är det väl sörjt vad gäller konst och musik. Många
konstnärer bor i regionen och bjuder gärna in till besök i sina
ateljéer.
Landsberg (ca 27 700 inv.), som ingår i
turistleden "Romantiska vägen", ligger vid floden Lech, som redan
omkring 3500 f.Kr. drog till sig bosättare. Att kelterna fanns i området
bevisas av att flodens namn är av keltiskt ursprung och tillkom i mitten av
400-talet f.Kr. Utmed Lech förde under romartiden en militär- och handelsväg
och även från denna tid har man hittat lämningar i form av mynt och
keramik. Senare grundade orter i området (med ändelsen
-ing(en)) tyder på germansk närvaro. Omkring 1135 nämns en bosättning
vid namn Phetine inom det nuvarande Landsbergs stadsområde. 1158 flyttades
den viktiga saltvägen något söderut, så att den korsade Lech på
en bro vid Phetine. Som skydd för denna bro byggdes en större borg, som inneslöt
den tidigare borgen Phetine. I skydd av den nya borgen växte snabbt en bosättning,
som redan under 1200-talet fick stadsrättigheter. Detta var föregångaren
till dagens Landsberg. 1315 brändes staden upp i samband med ett krig, men då
den hade ett strategiskt viktigt läge, byggdes den snabbt upp igen. Kort därefter
fick staden rätt att utkräva salttull, vilket bidrog till att ge den ett
ansenligt välstånd, som sedan utökades genom handel med framför allt säd
och trä, som transporterades på floden. Som gränsstad hamnade
Landsberg under reformationstiden i spänningsfältet mellan det strängt
katolska hertigdömet Bayern och några större städer, som var öppna för
protestantismen. Även i Landsberg fanns en stark protestantisk rörelse. För
att motverka en fortsatt utbredning av protestantismen lät hertigen 1556 grunda
ett förbund (Landsberger Bund), som skulle ge en säkerhetspolitisk
trygghet gentemot de protestantiska riksständerna. 1600-talet innebar en
kraftig ekonomisk nedgång, inte minst genom förlusterna av saltlagerrättigheterna
och genom ockupationen av staden av de svenska trupperna i trettioåriga
kriget. Även under Napoleonkrigen utsattes staden för
inkvarteringar och
plundringar av främmande trupper. Genom sekularisationen kom Landsberg att förlora
sin funktion som gränsstad och den militära betydelsen försvann. Efter
Hitlers kuppförsök 1923 kom Landsberg att spela en viss roll, då han
efter att ha dömts till fem års fängelse, fördes till fängelset i
Landsberg, varifrån han benådades efter ett drygt halvår.
Under tiden i fängelset började han skriva sin bok "Mein Kampf".
Under 1944 uppfördes omkring Landsberg och Kaufering det största
koncentrationslägerkomplexet inom det tyska riket fördelat på elva
platser, samtliga med namnet Kaufering. Avsikten med lägret var att låta
fångarna bygga de underjordiska bunkrar, som skulle användas i produktion av ett nytt jetplan. Antalet döda i lägret var mycket stort och
endast ca 15 000 fångar överlevde fram till den amerikanska befrielsen i
april 1945. Efter kriget upprättades i en kasern ett genomgångsläger för
DPs (Displaced Persons), som önskade utvandra till andra länder. Fram till
1950, då lägret avvecklades, hade man tagit emot ca 23 000 personer.
1945-58 fanns i Landsberg också ett fängelse för tyska krigsförbrytare.
Under efterkrigstiden ökades stadens befolkningsmängd snabbt, inte minst tack
vare den nya garnison, som förlades dit. Med ca 6 000 soldater var det en av
Tysklands största.
Landsbergs befästningsanläggningar hör till de
viktigaste minnesmärkena i gamla stan och härstammar från olika faser i
stadens utveckling. Den 1425 uppförda Bayertor hörde till de byggnader, som
syntes på långt håll och som skulle imponera på de
resande, som kom från München. Huvudtornet framhävdes genom färgade målerier,
som har återställts enligt gamla undersökningsresultat. Portens
representativa sida är vänd ut från staden och visar bl.a. hertigens
vapen. Huvudtornet är dessutom säkrat med två låsbara förgårdar.
På tornets
båda sidor är muren försedd med skottgluggar och
halvrunda utskjutande torn, som gjorde det möjligt att bekämpa fiender, som
hade trängt innanför de två första portarna. Från den första
stadsbefästningen under 1200- och 1300-talen finns bara rester kvar. Den
viktigaste är Schmalzturm, som utgör den första östliga stadsporten och
troligen byggdes under 1200-talet. Sitt nuvarande utseende med sengotiska
liljefriser fick den först omkring 1458, sedan man redan hade dragit en ny mur
omkring staden.
St. Johanneskyrkan var ursprungligen en kyrkogårdskyrka
från mitten av 1700-talet, som nu ligger inpassad i en husrad och avviker
utseendemässigt bara genom sitt tak och sin fasad. En äldre byggnad ersattes
1742-52 med en nybyggnad, som till en del liknar den kända kyrkan i Wies men
som har ett pregnantare ovalt rum med oval kupol uppburen av pelare. Högaltaret,
som ser ut att vara inbyggt i en öppen cirkel, får sitt ljus från
sidan, vilket gör att alla detaljer framträder i sina ljusa pastellfärger.
Kyrkans takmålningar anses vara överarbetade.
Synlig på långt håll är Heliga korsets
kyrka med sina två kupolförsedda torn i rokokoform. Kyrkan byggdes 1754
och var en del av det dåvarande jesuitiska klostret. En tidigare renässanskyrka
på platsen revs, då den var i alltför dåligt skick. (Några
av den äldre kyrkans altarbilder finns att se i det mittemot belägna nya
stadsmuseet.) Genom de kraftiga blocken av tuff verkar kyrkans fasad äldre
än vad den är. Kyrkans inre är rikligt försett med fresker och högaltaret
konstruerat efter mönster från en teaterscen med försänkt altartavla.
Altaret anses vara kyrkans praktstycke.
Den som vill ägna tid åt ännu en kyrka, bör inte försumma att besöka klosterkyrkan, som tidigare var en del av Ursulinensystrarnas kloster. Dessa systrar kallades 1719 till staden för att ta hand om undervisningen av unga kvinnor. Deras första klosterbyggnad bestod av vanliga bostadshus och först 1764-65 kunde de få sin kyrka byggd. Kyrkan har rika takmålningar och ett högaltare med en komplicerad symbolik. Kyrkan är nästan helt oförändrad sedan sin tillkomst.
I stadens utkant har delar av det i det historiska avsnittet beskrivna koncentrationslägret sparats och utgör nu ett minnesmärke över de avlidna i lägret. Området kan besökas och guidning kan erhållas efter kontakt med den förening, som förestår minnesplatsen. Föreningen har en mycket omfattande hemsida, som på tre språk informerar om lägrets historia.
Foto: Tourist-Information Landsberg am Lech
[Upp]