Pfaffenwinkel    

Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern

Pfaffenwinkel kan tyckas vara ett underligt namn på ett turistiskt område, men beteckningen härrör från 1700-talet, då byprästen i Raisting myntade begreppet. Det är alltså ett historiskt begrepp snarare än ett geografiskt. "Pfaffen" är en gammal bayersk, något negativ beteckning för präster och "winkel" avser en mindre ort eller avkrok. Namnet fick regionen tack vare de talrika klostren och vallfartskyrkorna, som här är så ymnigt förekommande som knappast på något annat ställe i Tyskland. Ekologiskt sett hör området till de värdefulla områden i Europa, som bör bevaras. Ett besök i det här landskapet med dess floder och sjöar, myrar och gröna kullar blir också till en kulturell upptäcktsfärd. Till de absolut mest kända kulturplatserna hör klostret Wessobrunn och vallfartskyrkan Wies, där framförallt den senare utgör ett turistiskt dragplåster.

Wessobrunn (ca 2 000 inv.) är den näst minsta kommunen i regionen och bildades 1978 genom en sammanslagning av tre tidigare församlingar. Namnet har kommunen övertagit efter det tidigare klostret Wessobrunn, grundat 753. I mångt och mycket ligger klostret till grund för båda de saker, som Wessobrunn är bekant för: "Wessobrunner Gebet" och "Wessobrunner Schule". "Wessubrunner Gebet" är en bön om vishet och kraft för att undvika synder. Den skrevs ned omkring 814 på gammalhögtyska och är den äldsta bevarade dikten i sitt slag inom tyskspråkig litteratur. (Den är uppkallad efter klostret, där den under lång tid förvarades. Numera återfinns den på Bayerska statsbiblioteket i München.)

"Wessobrunner Schule" är en beteckning för över 600 konstnärer och hantverkare, som under barocken och rokokon försåg mer än 3 000 kyrkor, kloster och slott i hela Europa med riklig stuckornamentering. Till stor del utbildades dessa i klostrets verkstäder. Det nya museet i Wessobrunn ger en inblick i dessa konstnärers och hantverkares skapande.

Den som reser till Wessobrunn efter att ha hört talas om "Wessobrunner Schule" och förväntar sig en grandios kyrka, kommer antagligen att bli besviken, att kyrkan inte är större och mera imponerande. För att förstå den här skolans betydelse för konsten inom barocken och rokokon, måste man resa längre, inte bara till Schwaben och Altbayern utan till Berlin, Versailles, Polen och Ryssland för att se, vad man där har skapat med utgångspunkt från Wessobrunn. Kyrkan byggdes 1758 och står som ett minnesmärke över konstnärerna från Wessobrunn. De livfulla takmålningarna av Johann Baader skildrar scener ur Johannes Döparens och aposteln Johannes liv. I kyrkan finns också ett senromanskt krucifix från mitten av 1200-talet.

I Wessobrunn kan man fortfarande uppleva den imponerande klostergården samt rester efter en större klosteranläggning, som tyvärr till stora delar har blivit förstörd. Romartornet eller "Grauer Herzog", byggd omkring 1250, hörde till den tidigare klosterkyrkan, som raserades efter att klostret hade sekulariserats. Stenar från utgrävningen av klostret förvaras i tornet. I de intilliggande klosterbyggnaderna kan man i den tidigare fursteflygeln se exempel på den präktiga stuckornamentering, som är ett resultat av de lokala hantverkarna. Det samma gäller också för kyrkan, som avslutar klostergården mot norr. 

Foto: Gemeinde Wessobrunn

Weilheim (ca 21 500 inv.) och trakten däromkring var bebodd redan under förhistorisk tid. Omkring år 15 f.Kr. kom romarna in i området och intog landet. De byggde också en viktig väg, som ledde genom området Weilheim. Orten är skriftligen omnämnd första gången 1010 i samband med en gåva till klostret Polling. Då ätten Andechs-Meranien störtades 1208, övertogs makten av ätten Wittelsbach, som 1224 som hertigar inrättade en tjänsteplats i Weilheim. Redan 1238 omtalas Weilheim sedan som stad. Efter en storbrand 1382 förstördes stora delar av gamla stan och under århundraden hade Weilheim inte mer än 2000 innevånare. Kärnområdet i gamla stan har fram till idag knappt förändrats i sina grunddrag. Många hus från senmedeltiden och barocktiden ger innerstaden fortfarande dess speciella karaktär. Då staden hade nära ekonomiska förbindelser med regionen mellan Lech och Inn (Oberland) och dessutom goda förbindelser med de omkringliggande klostren, blev Weilheim en viktig handels- och omlastningsplats. Tack vare goda kunskaper och sinne för konst hos stadens kreativa mästare utvecklades Weilheim till konstnärsstaden i Pfaffenwinkel. De talrika klostren och kyrkorna i omgivningarna gjorde, att konsthantverket fick en blomstringsperiod i början av 1600-talet, framför allt gällde detta bildhuggeriet. Kaoset under Napoleonkrigen och sekularisationen med upplösandet av klostren och de därmed förenade ekonomiska följderna i början av 1800-talet betydde ett väsentligt avbrott i stadens ekonomi. Under andra hälften av århundradet utvecklades Weilheim mer och mer till en tjänstemannastad och den ekonomiska situationen förbättrades. Till detta bidrog kraftigt de nya järnvägsförbindelserna. Efter andra världskrigets slut följde stora återuppbyggnadsarbeten för att kunna skaffa bostäder åt inte bara den bofasta befolkningen utan också alla flyktingar och fördrivna, som kommit till staden. Sedan den tiden har Weilheim vuxit betydligt och många nya områden för bostäder och industrier har skapats. Inom industrin har man gjort sig ett namn speciellt i fråga om bearbetning av lättmetall och motorbyggnad. 

Till stadens sevärdheter hör stadskyrkan, som uppfördes 1624-28 i övergången mellan renässans och barock. Äldre än kyrkan är dock kyrktornet, som härstammar från 1200- och 1300-talens föregångare. Kyrkan, en väggpelarkyrka, är smyckad med stuckornament enligt Wessobrunnerskolan och vackra fresker av Johann Greither. Sevärd är också Tysklands största barockmonstrans, "Wurzel-Jesse-Monstranz, av J.A. Kipfinger.

Stadens äldsta kyrka är St. Hippolyt i St.Pölten med ett romanskt ursprung från 700-talet. Från sengotiken är det tidigare St. Annakapellet på kyrkans sydsida och sakristian. Kyrkan har förändrats flera gånger, ofta beroende på den förhärskande konststilen. Som speciellt sevärda i kyrkans interiör betecknas predikstolen och högaltaret.

Foto: © Stadt Weilheim

Schongau (ca 12 100 inv.) ligger vid floden Lech på ett berg, som tidigare var omflutet av floden. Staden har romarna att tacka sin uppkomst för, eftersom den uppfördes alldeles i närheten av en romersk väg till Augsburg. Under medeltiden utgjorde Schongau en viktig handelsplats och knutpunkt mellan två betydelsefulla handelsvägar. Under 1100-talet tillhörde området den welfiska ätten, men övergick 1191 till ätten Hohenstaufen för att 1268 bli bayerskt under hertigarna av Wittelsbach. Tack vare innevånarnas handel och idoghet upplevde Schongau en blomstringstid fram till upptäckten av Amerika, då en omändring av de stora handelsvägarna skedde. Sedan 1800-talet har staden utvecklats till en industristad i det gröna med produktion av bl.a. tidningspapper, elektromaskiner och strumpor, men även lantbruksprodukter som smör och ost.

Schongau har ganska många sevärda gamla byggnader att visa upp i staden och en mängd berömda kyrkor, kloster och vallfartsorter i den närmaste omgivningen. Till denna senare kategori hör basilikan i Altenstadt, som var det ursprungliga Schongau några kilometer nordväst om den nuvarande staden. Den enkla basilikan utan tvärskepp visar på italienska förebilder. Anledningen till att kyrkan bibehållit sitt ursprungliga utseende torde helt enkelt vara brist på pengar, sedan Schongau splittrats i två delar. De kvarvarande innevånarna var till övervägande delen fattiga bönder, som inte hade råd att kosta på några omfattande ombyggnationer. Inte ens barocken, som annars är så rikligt företrädd i regionen Pfaffenwinkel, har haft någon större inverkan på kyrkans utformande. Ett undantag utgör altaret, som övertogs 1717 från en vallfartskyrka. 

Av kyrkorna i staden kan nämnas stadskyrkan Maria Himmelsfärd, som räknas som en av de mest betydande kyrkliga byggnaderna i Pfaffenwinkel. Den uppfördes i början av 1750-talet i stället för en gotisk byggnad. Till det mest sevärda i kyrkan hör takmålningarna och högaltaret. 

I Schongau finner man också den i det tyskspråkiga området söder om Donau bäst bibehållna ringmuren med försvarsgångar. Av de ursprungliga 15 tornen står 5 kvar samt 2 av de 3 portarna. Sammanlagda längden av muren är 1626 m, av vilka en del är möjlig att gå på. De äldsta delarna av muren (1200-talet) har man hittat i det inre av Frauentor. Då porten var fallfärdig, revs den 1605 och gjordes om efter barockt mönster som en fästningsdel. Till de kvarvarande tornen hör t.ex. Kasseltornet.

Till stadens gamla byggnader hör Ballenhaus, en tidigare lager- och rådsbyggnad från 1420 med sengotiskt sadeltak och trappgavel. Byggnaden utvidgades 1515 efter en stadsbrand 1493. Den sengotiska rådssalen kan uppvisa ett snidat tak från 1515.

www.schongau.de/ 

Steingaden (ca 2 700 inv.), i Pfaffenwinkels sydvästra hörn, är inte lika känd som en av de ingående ortsdelarna, Wies, även om det här, liksom i flera andra av kommunens ortsdelar finns åtskilliga sevärdheter. 1147 grundades i Steingaden ett premonstratenserkloster genom hertigen Welf VI och går därför under namnet "Welfenmünster". Den romanska kyrkan, som i sitt grundutseende och sin ornamentik fortfarande är romansk, invigdes 1176. Under 1400-talets slut skedde en omgestaltning i sengotisk stil. Sedan kyrkan hade bränts och plundrats under bondekriget 1525, återställdes den fem år senare i renässansstil. 1600 utsmyckades den med fresker, av vilka ingångshallens finns kvar. På nytt förstördes kyrkan under trettioåriga kriget 1646 och byggdes upp igen, denna gång i barockstil. Under 1740-talet utsmyckades skeppet i rokokostil. Genom sekularisationen 1803 förvandlades klosterkyrkan till församlingskyrka och kunde på så sätt räddas. En grundlig renovering skedde under 1950-talet.

En av världens mest berömda rokokokyrkor är vallfartskyrkan i Wies, "Wallfahrtskirche zum Gegeißelten Heiland auf der Wies", som sedan 1983 hör till UNESCO:s världskulturarv. Kyrkans tillkomst går tillbaka på en berättelse om en kvinna, som, när hon 1738 såg en avbildning av den fängslade, lidande Jesus, upptäckte tårar i hans ögon. Detta under blev början till vallfärderna till Wies. 1745 beslutades därför att bygga en kyrka för att kunna ta emot alla besökande. 1754 hade kyrkan byggts färdig och invigdes. Vid sekularisationen 1803 hotades kyrkan av rivning men räddades av traktens bönder, som vände sig till det kungliga hovet i München med böneskrifter att få behålla den. Kyrkan genomgick under slutet av 1980-talet en genomgripande restaurering för att synliggöra det till nästan alla delar orörda originalutförandet. Kyrkan öppnades igen 1991 och har sedan dess årligen ca 1 miljon besökare.

Även i ortsdelen Ilgen finns en vallfartskyrka, "Mariae Heimsuchung". Kyrkan byggdes först som ett kapell men ersattes sedan under 1670-talet med en nybyggd kyrka. Denna försågs 1735 med två sidokapell. Kyrkan är till sitt yttre en enkel men ståtlig byggnad med indraget kor, slutet på tre sidor, till det inre ett rymligt, ljust rum med stuckutsmyckningar i kor och långhus. Utsmyckningen är fortfarande senrenässans, innan den italienska barocken fick fotfäste i Bayern. Den geometriska strängheten i indelningen av fält lindras genom en regelbunden växling i motivens arrangemang inom de enskilda spannen. 

www.steingaden.de 

Genom detta område passerar turistleden:   Romantiska vägen

[Upp]