Inn - Salzach

Regionen Inn - Salzach

Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern

Regionen Inn - Salzach ligger inom en timmes bilfärd från München och är en ganska typisk del av Oberbayern, även om den ligger utanför turiststråken. Landskapsbilden präglas i allt väsentligt av floderna Inn och Salzach. Rikedomen från tidigare århundradens handel med salt återspeglas i den sydländskt verkande arkitekturen i de små städerna med deras konstfullt utsmyckade borgerliga hus och hemtrevliga med gröna växter klädda pelargångar på stadens öppna platser. Mellan de sevärda småstäderna finns gott om grönområden, skogar och byar med rikt utsmyckade kloster och kyrkor samt Europas längsta borganläggning.

Mühldorf am Inn (ca 17 600 inv.) är känt sedan 935 i samband med ett köp av ett markområde. Troligt är dock att ortens utveckling började tidigare, eftersom det rörde sig om en viktig handelsplats. Vid denna tid tillhörde Mühldorf dessutom Salzburg och var en österrikisk exklav i hertigdömet Bayern. Mühldorf omtalas 1239 som stad, men ett exakt årtal för ett stadsgrundande finns inte. Den politiska situationen ledde under 1200- och 1300-talen till upprepade krig om Mühldorf mellan Bayern och Österrike. Tack vare väl utbyggda befästningsanläggningar kunde under 1300-talet staden stå emot fientliga angrepp. Inte heller det trettioåriga kriget åstadkom några större skador på staden, som under en treveckorsperiod i krigets slutskede ockuperades av svenskarna. Som ett resultat av koalitionskrigen bestämdes 1802, att Mühldorf skulle tillhöra Bayern. Industrialiseringen i staden började ganska sent och inte förrän under 1800-talets andra hälft kunde det jordbruksdominerade området tillgodogöra sig den industriella utvecklingen. Härtill bidrog utvecklingen av järnvägarna, som i Mühldorf hade en viktig knutpunkt mellan fem olika banlinjer. Efter andra världskrigets slut anlände många flyktingar till staden, framför allt från Sudetlandet. På grund av bombningar under krigets slutskede var bostadssituationen besvärande, men lösbar. De många nytillkomna blev till en ny chans för näringslivet, som under de första efterkrigsåren hade sin tyngdpunkt förlagd inom jordbruk och byggverksamhet.

I Mühldorf finns ganska många arkitektoniskt värdefulla byggnader från olika århundraden, där framför allt kyrkorna kan nämnas vid sidan av gamla stan som helhet. Församlingskyrkan St. Nikolaus byggdes först 1251 som romansk kyrka i basilikastil men förstördes vid en brand. Omkring 1300 återuppbyggdes den, men bara tornet och ingångsportalen från den gamla kyrkan behölls. Den långa tillhörigheten till Österrike syns tydligt i kyrkans inredning, som är betydligt enklare än i andra bayerska kyrkor från samma tid. Undantag härifrån utgör predikstolen, som uppvisar en mängd förgyllda snidade arbeten.

Vid sidan av Nikolauskyrkan befinner sig kapellet St. Johannes, ett tidigt gotiskt byggnadsverk från mitten av 1300-talet. Kapellet innehåller många romanska element, men också renässansmålningar, som har tillkommit under 1500-talet. Idag fungerar kapellet som minnesplats för dödade under världskrigen.

Den sengotiska kyrkan St. Laurentius i stadsdelen Altmühldorf byggdes under 1500-talets början och är försedd med många konsthistoriskt betydelsefulla verk. Till dessa hör bl.a. en målning från ca 1420 föreställande Kristi korsfästelse och en sandstensrelief från 1435 med scenen från Oljeberget.

Bland profana byggnader kan nämnas Altöttingerporten, som tidigare var hemvist för tornväktaren och hans medhjälpare. Rådhuset hör till stadens mest ansenliga byggnader, som är byggt i den stil som är typisk för städer utmed Inn.

www.muehldorf.de/

Altötting (ca 12 600 inv.) kallas ofta Bayerns hjärta på grund av sin över 1000 år långa historia mitt i hjärtat av det gamla bayerska stamhertigdömet men också på grund av sin betydelse som centrum för tro och folkfromhet. Vid utgrävningar på Kapellplatsen fann man spår efter mänsklig bosättning, som sträckte sig tillbaka till yngre stenåldern. Däremot kan man inte påvisa någon romersk eller keltisk påverkan. Skriftligen uppträder orten 748 i latiniserad form, som anses gå tillbaka på namnet på någon stamledare, som har bosatt sig på platsen. Vid tidpunkten för det första skriftliga omnämnandet var Altötting redan en viktig plats med en hertigsgård och ett kapell, som anses vara byggt omkring 700. 788 övertogs gården av Karl den Store, som gjorde om den till en kungaborg. Sin största tid upplevde borgen under 800-talet, då kung Karlmann förlade sin regering till Ötting och härskade som kung över Bayern och Italien härifrån fram till sin död 880. Han begravdes i den basilika, som han tidigare själv hade låtit bygga. 907 förstörde magyarerna både orten och borgen. Av de kyrkliga byggnaderna fanns bara dopkapellet kvar. Först drygt 300 år senare uppfördes en ny basilika i romansk stil vid sidan av den gamla. 1489 påbörjades Altöttings rykte som vallfärdsort, sedan ett par under hade rapporterats. Pilgrimsströmmen var så stor, att varken det lilla kapellet eller den romanska kyrkan kunde ta emot de besökande. Mellan åren 1499 och 1511 byggdes därför den gotiska kyrkan, som finns idag. Även om Altötting var det enkla folkets vallfärdsort, kom också kungar, hertigar och kurfurstar, vilket gjorde att orten fick politisk betydelse. Idag besöks Altötting årligen av en miljon pilgrimer. Politiskt var Altötting fram till sekularisationen 1803 underställt kyrkan, men blev sedan självständigt. Under 1800-talets andra hälft började Altöttings ekonomiska uppgång och 1898 utfärdades stadsrättigheter. Under andra världskriget var flera lasarett koncentrerade till staden, varför den förklarades som öppen lasarettsstad och inte utsattes för förstörelse. Efter krigets slut fick staden ta emot ett så stort antal flyktingar och befriade fångar, att befolkningen nästan fördubblades.

Som framgår av den historiska inledningen har alltid religionen varit det centrala i staden. Härav följer också, att de flesta sevärdheter har en religiös anknytning. "Kapellplatz", som utgör stadens centrum, är ingen öppen plats i vanlig bemärkelse. Det är inte fråga om ett torg eller en handelsplats och heller inte tänkt som en medelpunkt för det vanliga borgerliga livet. Platsen är en skapelse från barocken och en scen för det speciella religiösa skådespelet: vallfärden. Platsen ligger centralt anlagd med stora gräsmattor och är omgiven av kyrkor och andra sakrala byggnader från olika stilepoker. De mest markanta byggnaderna är "Gnadenkapelle", "Stiftspfarrkirche", "St. Magdalena" och "Alter Chorherrenstock".

"Gnadenkapelle" är ganska litet till formatet men behärskar ändå den stora kapellplatsen genom sin historiska och religiösa betydelse. Dess åttkantiga torn, som utgör kärnan i denna kyrka, byggdes troligen omkring 700 och torde vara Tysklands äldsta centralbyggnad. Kapellets planritning visar på en ursprunglig funktion som dopkapell. Omkring 1330 kom den snidade bilden med Maria och barnet till kapellet. Enligt berättelserna skall denna 1489 ha gett upphov till två mirakulösa läkningar och därefter blivit ett mål för vallfärder. I väggnischer på oktogonens västra sida står silverurnor med hjärtan från framstående personligheter inom ätten Wittelsbach, bland dem alla kurfurstar och kungar fram till Ludwig III. Kapellomgången täcks av ca 2000 votivtavlor i olika storlekar från olika århundraden. I kapellet finns dessutom mer än 50 storformatiga mirakeltavlor från början av 1500-talet. Ett viktigt konstverk är också altaret med dess olika utsmyckningar från 1600- och 1700-talen.

Söder om kapellet står den gotiska stiftskyrkan St. Philipp och Jakob med sina två torn. Kyrkan, som i sitt nuvarande utseende uppfördes 1499 - 1511, var den sist byggda gotiska hallkyrkan i Sydtyskland. På grund av de stora pilgrimsskarorna blev det nödvändigt att bygga en större kyrka redan efter tio års vallfärder. Dagens kyrka är åtminstone den tredje på samma plats. Då den byggdes, användes delar av den tidigare romanska basilikan, bl.a. med den romanska portalen på kyrkans västra sida. Av kyrkans ursprungligen gotiska inredning har bara ett fåtal men värdefulla konstverk bevarats till våra dagar, framför allt de båda portalerna på nord- och sydsidan. Den övriga gotiska inredningen föll offer för en klassicistisk nyinredning runt 1790. Från den tiden är högaltaret och de bakre sidoaltarna liksom korstolarna. De båda främre sidoaltarna är rokokoarbeten.

Öster om kapellet ligger den barocka kapucinerkyrkan St. Magdalena. Dess tillkomst är starkt förbunden med jesuiternas verksamhet i Altötting (till 1773). 1591 tillkallades de för att handha själasorgen för deltagare i vallfärderna och kort därpå började de bygga ett kloster och en liten kyrka. 1697 påbörjades den nuvarande kyrkan, en väggpelarkyrka i jesuitisk barockstil. Särskilt värda att lägga märke till är den yppiga stuckornamenteringen, de senbarocka sidoaltarna och högaltaret.

Även stadens museer går i religionens tecken. I "Nya skattkammaren" behandlas ämnen från grundläggande information över temat vallfärder till vallfärder i konsten. Speciellt det senare avsnittet har många intressanta exponat att uppvisa, däribland ett litet Mariaaltare av guld och emalj, ett världsunikt konstverk, som hör till Europas mest kostbara konstskatter.

Runt staden finns ett flertal pilgrimsleder, som också lämpar sig utmärkt för vandring och cykelturer. Så kan man ganska lätt på en sådan komma till Marktl, som är påven Benedikt XVI:s födelseort några kilometer från Altötting.

Burghausen (ca 18 100 inv.) verkar, efter de fynd som har gjorts på platsen, ha varit befolkat redan under bronsåldern. Likaså har man hittat efterlämningar efter kelter och romare. Däremot kan man inte lägga fast ett årtal för stadens grundande. Det troliga är, att det under 600- eller 700-talet fanns en bosättning under borgen. Efter 788 kom Burghausen att tillhöra den karolingiska ätten. Det första skriftliga beviset för ortens existens är en urkund från 1025, där orten anges som riksgods. Då den regerande ätten dog ut, övertogs 1164 makten av Henrik Lejonet, som vid denna tidpunkt var hertig av både Sachsen och Bayern. Efter att Henrik Lejonet hade förlorat makten 1180, övergick bosättningen i ätten Wittelsbachs ägo. Man antar, att Burghausen strax efter detta fick sina stadsrättigheter. Efter Bayerns första delning fick Burghausen som andra residens för de bayerska hertigarna större politisk och ekonomisk betydelse med handeln med salt som den viktigaste inkomstkällan. Under 1400-talet upplevde staden en blomstringsperiod som Bayerns andra huvudstad. Genom införandet av det hertigliga saltmonopolet förlorade staden 1594 sina intäkter av salthandeln och en långvarig ekonomisk och administrativ nedgångsperiod påbörjades. De många krigen under 1600- och 1700-talen drabbade staden svårt, liksom de därpå följande fredssluten, som minskade Burghausens uppland. Under 1800-talet förlorade man också sin ställning som andra huvudstad och garnisonen flyttades från staden, som efter det bara var en obetydlig småstad. En ny uppgång kom först 1915, då Wackerverken började sin verksamhet, vilket ledde till att stadsdelen Neustadt grundades.

Med sina 1051 meter är borgen vid Burghausen en av världens mest imponerande borganläggningar och dessutom en storartad prestation i fråga om medeltida borg- och försvarsbyggnad. Anläggningen består av sex inbördes avstängda borggårdar, som säkrades av portar, gravar och vindbryggor, som måste övervinnas för att nå den inre borggården och huvudborgen. Borgen anses vara ett mönsterexempel på en borg med ett antal förborgar som skydd. Genom läget på en bergrygg hade den stor strategisk betydelse. Då borgen under senare århundraden också användes för andra än försvarsändamål, har den utsatts för flera ombyggnader för att passa just den aktuella verksamheten. Vid senare saneringar har man försökt att återställa den i tidigare skick, så att åtminstone 1800- och 1900-talens förändringar skulle kunna upphävas. Anläggningen hyser nu bl.a. flera museer (fotomuseum, stadsmuseum och del av det statliga tavelgalleriet).

Utanför stadens portar finns ytterligare sevärdheter att bese, som t.ex. cistercienserklostret Raitenhaslach, som var det första klostret den orden byggde i Altbayern (grundades 1146). Klostret sekulariserades 1803 och ägs sedan 2004 av staden Burghausen. Sedan dess har vissa delar av klostret omgestaltats och plats frigjorts för konstutställningar. De inre rummen i klostret kan beses vid guidade turer. Lönande är också ett besök i den över 800 år gamla klosterkyrkan, som på den tiden var en enorm byggnad. Den treskeppiga romanska pelarbasilikan hade en inre längd av 60 m och välvt tak i mittenskeppet. Till ordens 600-årsjubileum 1698 byggdes kyrkan om till en barock väggpelarkyrka, den prunkande barockinredningen fick den vid klostrets 600-årsjubileum. 1982 började en femårig restaurering av kyrkan.

På väg till Raitenhaslach ser man vallfartskyrkan St. Maria Himmelsfärd på en kulle högt ovanför floden Salzach. Kyrkan anses vara en av de vackraste rokokokyrkorna i Bayern och byggdes åren 1760-64. Den första Mariakyrkan på berget byggdes ursprungligen som församlingskyrka, som tillsammans med pastoratet skänktes till klostret Raitenhaslach 1203. Den gamla kyrkan utvidgades flera gånger men blev alltför liten, då antalet deltagare i vallfärderna ökade. Efter sekularisationen 1803 förvandlades klosterkyrkan till församlingskyrka och skulle egentligen rivas 1806. Genom ständiga inlagor kunde lokalbefolkningen dra ut på beslutet och 1815 frigavs kyrkan för gudstjänst, sedan kronprins Ludwig hade besiktigat den. Kyrkan är en rundkyrka med två torn i öster. Högaltaret med den undergörande helgonbilden är en framställning av Maria med barnet i tidig barockstil. Kyrkans fyra sidoaltare är stilistiskt anpassade till högaltaret.

[Upp]