Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern
Steigerwald, som till stora delar är naturpark, ligger i hjärtat av Franken mellan Maindalen i norr, Frankiska Schweiz och stadsregionen Nürnberg i öster, regionen Romantiska Franken i söder och Frankiska vinlandet i väster. Framför allt norra delen av naturparken präglas av vidsträckta bokskogar, det näst största lövskogsområdet i Bayern. Det skogrika landskapet med de många gamla bosättningarna räknas inte till de klassiska resmålen i Tyskland, men ändå kan man tillbringa utomordentliga semestrar här. Här finns många romantiska städer, historiska praktbyggnader och vackra vandringsleder att upptäcka. Större städer finns det inte i Steigerwald, däremot många inbjudande småstäder, orter och kommuner. Inbjudande är också vinodlingsområdet Steigerwald, det sydligaste i Franken, med sina utmärkta viner. Framför allt på hösten lockas många gäster till området för att delta i de traditionella vinfesterna. Området är också känt för sina många små familjeägda ölbryggerier, som erbjuder bryggeribesiktningar och ölseminarier.
Steigerwald är känt inte bara för sitt vin och öl utan också för sina sevärdheter. Hit räknas framför allt Bamberg med den världsberömda Gamla stan, som är ett världskulturarv, som lockar tusentals besökare varje år. Andra kända sevärdheter är slottet Weissenstein, en av Frankens mest lysande barockanläggningar inte långt från Bamberg. I slottet finns dessutom Tysklands största privata samling målningar. Basilikan i Ebrach är en unikt exponent för tidig gotisk byggnadskonst i Tyskland. Särskilt omtyckt är Steigerwald bland vandrare och cyklister, eftersom ett tätt vägnät korsar naturparken och förbinder den med angränsande regioner. Nytt för vandrare är Steigerwalds panoramaväg från Bad Windsheim till Bamberg. Leden är så lagd, att vandraren kommer förbi flera utsiktspunkter med härlig utsikt över det omgivande landet.
Bamberg (ca 69 900 inv.) är den största staden
inom området och har en lång historia bakom sig. De första tecknen,
att någon skulle ha bott här, kommer redan från 1000 f.Kr., däremot
är orten inte nämnd skriftligen förrän 902. 972 skänktes Bamberg av
kejsaren till den bayerske hertigen Heinrich, vars son lät uppföra en domkyrka
på den plats, där det tidigare fanns en borg. 1007 fick Bamberg sina
stadsrättigheter och domkyrkan kom att bli medelpunkten i ett nyinrättat
stift. För en kort tid var Bamberg också huvudstad i det tyska riket.
Genom uppförandet av ytterligare sakrala byggnader kom staden att bli ett
centrum i riket med omfattande gåvor som följd. Den politiska och
kyrkliga uppgången följdes snart också av en ekonomisk och staden
fick långtgående handelsprivilegier. Under 1700-talets början
vidtog en ut- och ombyggnadstid för staden, då de dåvarande
furstarna inte var nöjda med befintliga korsvirkesbyggnader. I stället ville
man ha mera av den barocka glansen omkring sig, vilket kom att betyda en
komplett förändring av stadsbilden. I slutet av århundradet lades mera
vikt vid skapandet av sociala inrättningar som sjukhus och försäkringsväsende.
Då stiftet avskaffades 1803 och Bamberg överfördes till Bayern, förlorade
staden också sin ställning som residensstad. Under många år
bodde medlemmar av det bayerska kungahuset i Bamberg, som också var säte
för flera statliga myndigheter och militära inrättningar, vilket satte en
viss prägel på sällskapslivet. Det andra världskriget innebar jämförelsevis
få skador på staden, däremot gjorde senare det geografiska läget,
att staden förlorade sin traditionella marknad i öster och en ekonomisk
nyorientering var nödvändig.
Bambergs i stort sett oförstörda stadskärna med över
2000 k-märkta byggnader gör den till en av Europas största sammanhängande äldre
bebyggelser. Gamla stan blev därför 1993 upptagen på UNESCO:s lista över
världskulturarv. Till de sevärda kyrkorna i staden hör domkyrkan. Den första
började uppföras redan 1002 och stod färdig efter endast 10 år. Både
denna och efterföljaren brann emellertid upp. Den tredje kyrkan, som visar upp
både senromanska och tidigt gotiska stilelement, har klarat sig till idag.
Sevärt i kyrkan är graven efter kejsaren Heinrich II och hans hustru,
Mariaaltaret, statyn Bamberger Reiter från 1200-talet och graven efter påven
Clemens II.
Karmeliternas klosteranläggning grundades under 1100-talet och omgestaltades i barockstil i slutet av 1600-talet. Bakom klostrets barocka ingångsfasad finns en senromansk korsgång från 1200-talet.
Benediktinerklostret St. Michael grundades 1015 på initiativ av kejsaren Heinrich II. Redan 1117 föll den första kyrkan offer för ett jordskalv och ersattes med en romansk kyrkobyggnad, som ändrades ganska litet före 1600-talet. Efter en brand 1610 byggdes kyrkan upp i nygotisk stil. Under 1700-talet fick hela klosteranläggningen ett barockt utseende. Sevärt är framför allt kyrkans barockfasad och den imponerande fristående trappan, Otto den Heliges grav och kyrkans nygotiska nätvalv. Inne i kyrkan lägger man speciellt märke till "Der Himmelsgarten", en takmålning med 578 blommor och läkeväxter. Från terrassen bakom kyrkan har man en utmärkt utsikt över staden.
En av stadens mest imponerande byggnader är "Die
Alte Hofhaltung", som en gång i tiden var biskoparnas bostad. Föregångare
till byggnaden var kastellet Babenberg och kejsar Heinrich II:s borg. Efter
domkyrkans brand 1185 uppstod på platsen ett envåningspalats, som på
1500-talet ersattes med en ståtlig byggnad i tysk renässansstil. I
byggnaden finns nu bl.a. det historiska museet.
På den högsta av de sju kullarna i Bamberg tronar
Altenburg, en av stadssymbolerna. Borgen finns omnämnd 1109 och användes då
som flyktborg. Under 1300- och 1400-talen tjänstgjorde den som rikt utrustad
bostad för Bambergs biskopar men förstördes nästan komplett under kriget
1553. Av den medeltida byggnaden återstår bara det 33 m höga
vakttornet från 1200-talet och delar av ringmuren. I tornets övre del hänger
fortfarande en järnkorg, med vars hjälp man tidigare kunde sända eldsignaler
till den 20 km längre bort belägna borgen Giechburg. Under romantiken byggdes
Altenburg åter upp och bl.a. författaren E.T.A. Hoffmann bodde en tid i
ett av tornen.
Bamberg har 15 museer att erbjuda inom områden som porslin, julkrubbor, brandbekämpning, historia och jeans.
Foto: ©Archiv des BAMBERG Tourismus & Kongress Service
Schlüsselfeld (ca 5 700 inv.) är jämfört med andra städer i området av tämligen ungt ursprung. En urkund från 1336 visar, att bosättningen grundades just då, nordväst om fästningen Tunfeld, och byggdes planmässigt ut till stad. 11 år senare förlorades staden i ett slag och tillföll de segrande biskoparna av Bamberg och Würzburg samt borggrevarna av Nürnberg. Efter att staden under 50 år hade förvaltats gemensamt av biskoparna, fördes den 1397 över till Würzburgs stift. Även om staden tidigare hade omtalats som befäst, dröjde det till slutet av 1400-talet innan staden försågs med murar och torn. Trettioåriga kriget medförde stor nöd för stadens innevånare, då den om och om igen plundrades och förstördes. Efter krigets slut och fram till 1800-talets början kunde staden utnyttja sin ställning inom stiftet och upplevde en blomstringsperiod. De flesta monumentalbyggen tillkom under denna tid. Då stiftet Würzburg upplöstes 1802, kom Schlüsselfeld under de närmaste åren att tillhöra olika statsbildningar, innan man 1810 slutligen tillfördes Bayern. Alla dessa ständiga förändringar innebar ett svårt avbräck i stadens utveckling, men tack vare den goda ekonomiska situationen lyckades Schlüsselfeld behålla sin position som medelpunkt i omgivningen.
Till stadens sevärdheter hör den övre porten, som är
en beståndsdel av den medeltida befästningsanläggningen och byggdes
under 1400-talets andra hälft. Tornet kunde nås endast genom en stege från
anläggningens övervåning. Sitt nuvarande utseende fick tornet under
1680-talet, då en tredje våning byggdes till för tornväktaren.
Ett besök i den katolska församlingskyrkan från 1300-talet kan rekommenderas. Den gotiska kyrkan restaurerades helt 1994 och är av högt konsthistoriskt värde. Den är rikligt utrustad men samtidigt gotiskt enkel och utgör en motpol till den barocka Mariakyrkan.
Mariakyrkan är belägen vid den västra stadsmuren och är en kopia av kyrkan i den berömda vallfärdsorten Mariazell i österrikiska Steiermark. Kyrkan började byggas 1724 och är en ganska typisk barockkyrka i ljusa färger med stuck, puttofigurer och rosetter. Koret domineras av högaltaret med dess tolv pelare.
Scheinfeld (ca 4 600 inv.) är känt sedan slutet
av 700-talet, då det förekom i en gåvourkund till klostret i Fulda.
1415 förlänades Scheinfeld stadsrättigheter och vittgående privilegier.
Vid denna tid befästes också staden. Av befästningsanläggningarna, som
under århundradenas lopp ofta byggdes om och utvidgades, finns fortfarande
rester kvar av stadsmuren och det övre tornet. 1524 antogs den protestantiska
tron, men sedan den protestantiska linjen av den regerande ätten Schwarzenberg
hade dött ut, ärvdes staden av den katolska linjen, som 1627 kunde återinföra
katolicismen. Under trettioåriga kriget utsattes staden för återkommande
plundringar av både svenska och kejserliga trupper och under perioden
1631-34 stod staden under svenskt styre. Efter de napoleonska krigen överfördes
Scheinfeld 1805 till Bayern. Den nutida staden har skaffat sig ett rykte som
skol- och utbildningsstad samt turistiskt informationscentrum för regionen
Steigerwald.
Till stadens sevärdheter hör slottet Schwarzenberg, som
symboliskt reser sig över staden. Slottet är känt sedan 1258, men det anses
troligt, att det redan tidigare fanns en borg på samma plats. I början av
1400-talet köptes slottet av en ätt, som sedan skulle kalla sig "von
Schwarzenberg" och som ännu äger slottet. Genom en brand 1607 förstördes
den södra flygeln, men återuppbyggnaden av slottet, i renässansstil, påbörjades
redan samma år för att stå färdigt 1616. 1670 byggdes "Svarta
tornet", som idag ger slottet dess markanta utseende, i stället för det
gamla vakttornet, som raserades.
I och med stadsrättigheterna 1415 fick Scheinfeld också
rätt att uppföra murar och torn som skydd mot fientliga anfall i krigstider.
Det "Övre tornet" är den sista kvarvarande stadsporten, som byggdes
mellan 1460 och 1502. På tornets östra sida syns det gamla vapnet för
furstehuset Schwarzenberg. I tornet bodde sedan 1766 tornväktaren men är nu sedan 1978 platsen för stadens hembygdsmuseum, som visar föremål förknippade
med gångna tiders hantverk.
Sedan 1668 verkade Franciskanermunkar i Scheinfeld, sedan de kallats dit av den katolske greven för att omvända det protestantiska Scheinfeld. 1702 började de bygga klostret vid Mariakapellet ovanför slottet. Sedan klostret byggts färdigt 1731 fortsatte de med klosterkyrkan enligt planer av Balthasar Neumann och redan 1735 stod denna färdig. Sedan den gren av Franciskanerna, som hade grundat klostret, inte längre existerade, och följdverkningarna efter sekularisationen svårt påverkade klostret, övertogs detta 1866 av en annan gren av Franciskanerna, som ännu idag är verksamma i klostret. 1960 förstörde en brand hela klostret och taket på vallfärdskyrkan, men redan två år senare var klostret återuppbyggt.
Stadens ursprungliga kyrka hade sin plats till vänster om den nuvarande och församlingen kämpade under lång tid med att underhålla den med nödvändiga reparationer. 1766 kunde man dock börja bygga den nya senbarocka kyrkan sedan staden, kontraktet och familjen von Schwarzenberg gemensamt hade bidragit till finansieringen. 1794 ägde invigningen rum. Kyrkan är helgad till Jungfru Maria, som också finns avbildad på högaltaret. Kyrkan är rikt utrustad med snidade statyer föreställande olika helgon.
Iphofen (ca 4 300 inv.) är en stad, "som står
på tre ben": vin, gips och trä. På sydsidan av Schwanberg
utbreder sig ett av Frankens och Tysklands mest berömda vinområden - Iphöfer
Julius-Echter-Berg. Här medverkar flera faktorer som markens beskaffenhet,
lutning och klimat till optimala förutsättningar för vinodling, där till och
med den sent mognande druvan Riesling får speciellt lång tid att
utvecklas. Staden står som ägare till 2 200 ha skog, till övervägande
delen lövskog med mer än 60 % ekskog. Vid sidan av
vinodlingarna och skogen präglas trakten omkring Schwanberg av en geologisk
egenhet, som utgör grunden för en viktig näringsgren, förekomsten av platser
med stora gipslager, som bildades för ca 200 miljoner år sedan genom
vattenavdunstning.
Frankens gamla sociala strukturer har gett Iphofen en ojämförlig
stadsbild med murar, torn och portar, konstskatter och en unik historia. Den äldsta
dateringen av Iphofen går tillbaka till en gåvourkund från
741. När orten 1293 fick stadsrättigheter följde därmed också att den
omgavs med murar, vallar och gravar och att en befästningsanläggning byggdes.
Under 1500- och 1600-talen inträffade flera utbrott av pest, vilket väsentligt
decimerade befolkningen. På likartat sätt drabbade också trettioåriga
kriget staden svårt. Genom upplösningen av de andliga och små världsliga
staterna 1803 kom Iphofen att förlora sina politiska funktioner. Också
den ekonomiska basen för staden försvann i början av 1900-talet, då
vinodlingarna decimerades kraftigt genom vinlöss. Senare kunde vinbergen
utvecklas på nytt genom införandet av nya inympade rankor.
Iphofens siluett domineras av de många tornen från kyrkorna och den gamla befästningsanläggningen. Den nuvarande kyrkan St. Veit byggdes 1414-1612 och förenar i sig stilar från sengotik via renässans till tidig barock. Trots detta verkar kyrkorummet enhetligt och räknas till de vackraste i Franken. Kyrkans dyrbaraste föremål är ett verk av Tilmann Riemenschneider, det ursprungliga glaset i koret från 1400-talet och den snidade madonnan. Huvudaltaret är i typisk barockstil i svart och guld.
Av de ursprungliga portarna återstår tre, där
den äldsta och mest kända är Rödelseer Tor, som utgör pärlan bland stadens
berömda byggnadsverk. Porten tillkom i mitten av 1400-talet och är försedd
med tegeltäckt torn och vackert korsvirke. Porten har alltid varit ett populärt
motiv för målare och fotografer. Andra portar är Einersheimer Tor och
Mainbernheimer Tor. Den fjärde porten, Pesttor, murades igen 1596. Staden har i
övrigt flera torn av varierande utseende och med olika funktioner.
Foto: DLKMgraphikdesign Schwarzach www.iphofen.de
Herzogenaurach (ca 22 900 inv.) är känt genom en
gåvourkund från 1002. Omkring 1200 började man bygga den romanska
kyrkan och 1228 slottet. Staden, som redan tidigare hade befästs, fick 1450
tillåtelse att utvidga befästningarna. Under trettioåriga kriget
led staden svårt av trupper på genommarsch, inkvarteringar och
plundringar och efter krigets slut låg många gårdar öde. 1720
uppfördes ett nytt slott. Under senare delen av 1700-talet blomstrade den nya
textilbranschen och staden fick ett rykte om sig som tillverkare av
ylletyger av hög kvalitet. Som en följd av sekularisationen kom Herzogenaurach
1810 att höra till Bayern. Förutom textilindustrier grundades också ett
flertal skofabriker i staden. Sedan amerikanska trupper hade marscherat in i
staden 1945, upprättade de en bas, som verkade till 1992. 1949 grundades de båda
företagen Adidas och Puma, som fortfarande finns kvar i staden.
Redan under 1200-talet fanns på den plats där det nuvarande slottet finns, en befäst anläggning med vakttorn och vattengrav. Då den förstördes under trettioåriga kriget, byggdes ett nytt slott i barockstil 1720. Anläggningen hade ursprungligen två flyglar med innergård. 1967 byggdes dessa samman med det nya rådhusets två flyglar. På slottets östra och västra sidor behölls delar av befästningen.
Av stadens inre befästning finns två mäktiga torn
kvar, som står som stadens symboler. Båda tornen är ca 28 m höga
och ligger knappt 200 m från varandra och begränsar Gamla stan. Tornväktartornet
vid den tidigare övre porten kunde nås genom en ingång på 7 m
höjd. Fehnturm, det östliga tornet, säkrade den nedre porten vid den inre
muren. Tornet uppfördes under 1200-talet av massiva stenblock och användes
senare också som fängelse. Under 1900-talet fram till andra världskriget
användes det av stadsmuseet.
Kyrkan St. Magdalena, på en höjd, där den ligger säker
mot högvatten, låg till slutet av 1400-talet utanför stadsmuren. Vid
utgrävningar kunde man fastställa rester efter en tidigare romansk byggnad.
Den nuvarande kyrkan i gotisk stil stod färdig 1400. Det starkt indragna koret
visar på tidigt 1200-tal. Långhuset täcks av ett rundat valv i trä,
det mäktigaste i Franken. Vid restaurering 1935 försågs kyrkan åter
med barockinredning.
Uffenheim (ca 6 100 inv.) torde ha uppkommit, då
frankerna tog landet i besittning, men fynd från stenåldern och
bronsåldern tyder på en tidigare bosättning. Orten omnämndes första
gången 1103 och förlänades stadsrättigheter 1349 av kejsaren Karl IV.
Vid denna tid byggdes också stadsmuren med fyra hörntorn och två
kraftiga portar. 1300-talet blev framgångsrikt för staden, men den
dyrbara hovhållningen medförde att staden måste säljas, varpå
den hamnade hos ätten Hohenzollern. Detta fick senare också till följd,
att staden blev 
protestantisk. 1792 blev Uffenheim preussiskt territorium efter
en ny försäljning. Från 1806 kom staden sedan att tillhöra Bayern och
utvecklingen gick stadigt framåt. Vid tiden för den tyska
industrialiseringen förblev Uffenheim en småstad och detta ändrades inte
heller efter andra världskriget. Staden förblev medelpunkt i det fruktbara området
Gollachgau, som är starkt präglat av lantbruk. Först under senare år
har en förändring inträtt, då nya arbetsplatser och bostäder har
skapats. Saneringen av Gamla stan gör att den medeltida, romantiska charmen kan
bevaras.
Den tidigare vattenborgen, tillsammans med en nedriven större borganläggning, ägdes troligen redan av herrarna av Uffenheim, men säkert av de senare adelsmännen av Hohenlohe, som sålde staden 1378. Enligt hävderna skall anläggningen ha brunnit upp 1462 men byggts upp igen under de följande åren. Kvar från denna tid är bara porttornet. Andra utbyggnader tyder på första hälften av 1260-talet. Den omfångsrika norra delen byggdes till under mitten av 1700-talet. Byggnaden används idag av skatteverket.
1360 skänkte Gerlach av Hohenlohe ett vårdhem med kapell. 1691 togs två små torn på Spitalkyrkan bort och ersattes med ett nytt. 1711 undergick kyrkan en omfattande ombyggnad, då korbågen togs bort, nya och större fönster samt läktare runt om byggdes in. 1934 genomfördes en sista stor renovering. Sevärda i kyrkan är altaret (1700-talet), predikstolen (1610) , dopfunten (1588), orgeln (1720) och olika gravvårdar.
[Upp]
