Frankiska Schweiz (Fränkische Schweiz)    

 Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern

Frankiska Schweiz, som till stor del utgörs av en naturpark, är beläget i triangeln mellan de tre städerna Bamberg - Bayreuth - Nürnberg och är en av de äldsta och mest omtyckta semesterregionerna i Tyskland. Dess speciella tjusning ligger i naturlandskapet med romantiska dalgångar, majestätiska borgar och små byar. Kulturintresserade finner rika skatter i kyrkor, museer och slott, besökare med ett behov av en aktiv semester finner avkoppling i flygning, golf, fiske och klättring. Geologiskt sett är Frankiska Schweiz en del av Frankiska Jura och utgör en speciell utmaning för geologiskt intresserade med de över 1000 grottorna i området. Alla dessa är inte upplåtna för allmänheten, men ett besök i Sophien-, Teufels- och Binghöhle kommer säkert att ge bestående minnen för framtiden. Området "upptäcktes" under 1700-talets slut och blev snabbt populärt genom berättelser och resebeskrivningar, som lockade folk från när och fjärran. Trots att turismen numera lockar till över 1,5 miljoner övernattningar, blir det ca 2000 km² stora området inte överbefolkat eller utslitet, eftersom de många gästerna sprider ut sig på de hundratals typiska småorter som finns. Speciellt av vandrare är detta ett eftersökt område, då ca 400 mil vandringsleder för till områden, som man inte kan nå med bil. 

Frankiska Schweiz är också känt för sina olika drycker. Här finner man Europas största sammanhängande odlingsområde för körsbär, vilket ger en idealisk grogrund för de över 200 snapsbrännerier, som finns enbart omkring Forchheim. Här förekommer också en avsevärd odling av äpplen, päron och plommon, som mustas, konserveras eller säljs direkt. Man bör heller inte glömma, att området ståtar med över 70 bryggerier, som oftast serverar sina produkter enbart i den egna verksamheten.

Forchheim (ca 30 400 inv.) är en mer än 1200 år gammal bosättning vid floden Regnitz. Det första skriftliga omnämnandet är daterat år 805, då orten redan betecknas som stad. Vid denna tid fanns en kungsgård i skärningspunkten mellan två viktiga här- och handelsvägar, nämligen saltvägen mellan Lübeck och Salzburg och väst/östvägen mellan Metz och Prag. Kungsgården var den i särklass starkast utbyggda, eftersom den låg närmast de slaviska bosättningarna och ingick i försvaret av området. Stadens glansperiod inföll under 800- - 1000-talen, då här avhölls ett stort antal riksdagar samt valdes kungar och t.o.m. en kejsare. I och med att den karolingiska ätten dog ut, förlorade också staden sin betydelse. Först 1375 lät biskopen bygga sitt gotiska vattenslott, som han använde som andraresidens. En grundläggande förändring genomgick Forchheim 1554. På grund av de dåliga erfarenheter, som biskoparna hade gjort under bondekriget 1525 och senare, beslöt de att bygga ut Forchheim till sydfästning inom det biskopliga furstendömet. När fästningen stod färdig, var den en av Tysklands vackraste barockfästningar, som aldrig intogs. 1803 överlämnades den till Napoleon utan strid. Under 1800-talet skedde en ny uppgång inom industri och hantverk, då många nya yrkesutövare slog sig ned i staden. Vid århundradets slut hade också industrin fått fotfäste inom framför allt textilindustrin. 

Kaiserpfalz var en gång i tiden en viktig stadsborg för Bambergs biskopar. Borgen uppfördes under 1300-talet, men inget tyder på, som namnet antyder, att den skulle ha haft ett kejserligt förflutet. Borgens äldsta del finns i den västra flygeln, där ansatser till ett uppvärmt rum (Kemenate) finns kvar. I borgen finns väggmålningar från uppbyggnadstiden som räknas till de mest betydelsefulla i Sydtyskland och som dessutom hör till de mycket sällsynta världsliga bilderna från 1300-talet. I borgen finns numera flera museer företrädda.

Rådhuset (t.v. på bilden) härstammar från sen medeltid med huvudbyggnaden från 1402. På byggnaden finns snidade figurer och scener, som har sitt ursprung i små historier och anekdoter. Inne i rådhuset förtjänar den lilla och den stora rådssalen att nämnas som exponenter för en svunnen tid. Vid sidan av rådhuset byggdes 1535 magistratens hus till i form av ett korsvirkeshus i renässansstil. Även detta har sniderier liknanden dem på rådhuset. 

Redan under sen medeltid fanns i Forchheim några klosterliknande stiftelser, men inte förrän 1649, då Franciskanerorden kom till staden, ägde en mera framgångsrik verksamhet rum. Först efter 35 år började man bygga ett eget kloster med tillhörande kyrka. Denna tillägnades den helige Antonius och har bevarat en utsökt barock resp. senbarock inredning. 1722 utökades klostret med ett eget bryggeri. Genom sekularisationen 1803 kunde klostret inte ta in nya munkar, varför det 1830 var tvunget att inställa sin verksamhet. 1848 köpte staden alla byggnaderna, som sedan kom att användas för olika ändamål. 1918 köptes klostret av en redemptoristorden, som sedan dess underhåller det. 

En av stadens äldsta byggnader är Mariakapellet, vars äldsta delar går tillbaka till tiden omkring 1120. Kapellet tjänade som slottskapell åt den biskopliga borgen och stod t.o.m. i förbindelse med denna genom en numera igenfylld gång. Kapellet har en praktfull inredning.

St. Martinskyrkan var ursprungligen en kunglig kyrka, men av denna syns ingenting mera ovan jord. Den nuvarande byggnaden har sitt ursprung i det utgående 1100-talet, men det mesta synliga är tillkommet genom om- och tillbyggnader under 1300-talet. Vid sidan av den vackra inredningen har kyrkans yttre också olika sakrala konstverk. Mest iögonenfallande är tornet, som tack vare sin höjd kan ses ur alla riktningar och framstår som en optisk fixpunkt mitt i Gamla stan.

Foto: Stadt Forchheim

Gössweinstein (ca 4 000 inv.) är en av de bekanta småorterna i området, som man som kulturintresserad turist inte bör försumma att besöka. Orten grundades i slutet av 900-talet av greve Goswin och uppkallades sedan efter honom. Ett första omnämnande av orten finns bevarat från 1076, då en biskop från Halberstadt hölls fången på borgen "Goswinesteyn". Omkring 1240 lades grunden till den första kyrkan. Den nya vallfartskyrkan påbörjades 1730 och kunde invigas nio år senare. Då fanns också andra byggnader av samma byggmästare inom det kyrkliga området, så att detta kom att framstå som en sluten enhet. En storbrand förstörde stora delar av orten 1746, däribland också kyrkans tak. 

Enligt senaste rön byggdes borgen Gössweinstein omkring år 1000 och erhöll, liksom orten, sitt namn efter greven Goswin, som föranstaltade bygget. Borgen bytte ofta ägare under sin växlingsfulla historia. 1525 förstördes borgen under bondekriget men måste senare byggas upp igen av bönderna som straff. Sedan 1890 är borgen i privat ägo, då den köpts av friherre von Sohlern, som sedan lät bygga om den i neogotisk stil. Detta är det utseende den fortfarande har. Borgen kan till vissa delar besökas. 

Vallfartskyrkan i Gössweinstein utgör en symbol för orten. Denna monumentala kyrka, vars båda torn majestätiskt hälsar omgivningen, utgör tillsammans med vallfarterna ett religiöst centrum i Frankiska Schweiz. Tusentals besökare vallfärdar varje år till denna kyrka för att få själslig vederkvickelse. Dessutom är kyrkan också målet för många konstintresserade och turister. Kyrkan anses vara en av de mest betydande skapelserna under den senbarocka perioden och ett sakralt mästerverk av arkitekten Balthasar Neumann, vars slott och kyrkobyggnader utgör en höjdpunkt i den europeiska barockarkitekturen.

www.ferienzentrum-goessweinstein.de/ 

Pegnitz (ca 13 700 inv.) historia går tillbaka till den s.k. "Hallstadtepoken", vilket arkeologiska fynd visar. Konkreta bevis för en bosättning finns i en urkund från 1119. 1313 fick orten marknadsrättigheter och 1355 stadsrättigheter av den böhmiske kejsaren Karl IV, sedan han två år dessförinnan hade köpt Gamla stan av den bayerske hertigen. Även om historikerna inte är helt säkra på årtalet för stadsrättigheterna, markerar detta i alla fall en vändpunkt i stadens historia, då man nu tog steget från en medeltida marknadsplats mot en barockstad. I mitten av 1300-talet uppstod vid sidan av den gamla stan också en ny stad, som han 1357 kunde införliva, inklusive befolkningen. Under århundraden existerade två bosättningar med olika förvaltningar vid sidan av varandra, innan samma rättigheter för båda infördes 1876. En bidragande orsak till stadens utveckling utgjorde förbindelsen mellan kyrka, skola och stad. Genom att kyrkan åtog sig barnens utbildning lades grunden till ett nytt samhällsskikt. Övergången från lantligt präglad befolkning till stadsbefolkning skedde parallellt med de förbättrade utkomstmöjligheter, som var ett resultat av bildningen. Hantverk och industri fick en allt större betydelse och utgjorde från 1800-talet den ekonomiska grunden för stadens befolkning. Störst betydelse hade malmbrytning och järnindustri. Efter andra världskriget växte staden väsentligt, inte minst tack vare ett stort antal tillkomna flyktingar. 

Stadens gamla rådhus uppfördes omkring 1347. Under tronföljdskriget 1504 förstördes det men byggdes åter upp omkring 1540. Huset förföll under trettioåriga kriget men förnyades 1708 och genomgick en inre ombyggnad 1867. 1929 utfördes det en grundlig renovering och korsvirket frilades. Rådhuset fungerade tidigare också som saluhall för bröd och köttvaror. Senare användes det för ett antal andra ändamål. Nu används det av stadsförvaltningen.

Stadssymbol är det 544 m höga slottsberget. På höjden stod tidigare borgen Böheimstein, som förstördes 1553. Av borgen finns inget kvar, dock kan man se borggraven, som leder runt utsiktstornet på höjden. 

Foto: © Stadt Pegnitz

 [Upp]