Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern
Stadsregionen Nürnberg utgörs av de fyra städerna Erlangen, Fürth, Nürnberg och Schwabach, där var och en av de fyra har sin egen charm: barockstaden Erlangen känd för utbildning och forskning, Fürth med sitt medeltida centrum, den tidigare fria riksstaden Nürnberg känd som mäss- och julmarknadsstad samt guldstaden Schwabach.
Erlangen (ca 104 900 inv.) omnämndes första gången i en gåvourkund 1002 för att sedan mer eller mindre falla i glömska. Inte förrän under 1300-talet omtalades Erlangen igen, kanske beroende på uppgången för det närliggande Nürnberg. Under andra hälften av 1300-talet påverkades också Erlangen av den ökande handeln och hade 1398 vuxit så pass mycket, att staden tilldelades stadsrättigheter. 1402 pantsattes staden till borggrevarna av Nürnberg. Under trettioåriga kriget förstördes staden till stor del och var efter kriget praktiskt taget obebodd. Räddningen blev den franske kungen Ludvig XIV, som 1685 upphävde "Ediktet i Nantes", varpå tusentals hugenotter flydde landet. Så många ville slå sig ned i Erlangen, att där inte fanns tillräckligt utrymme för dem, varpå man bestämde att bygga en ny bosättning . Denna byggdes efter en plan, som förutsåg raka gator och kvadratiska kvarter. 1706 brann de gamla delarna av staden och nu kunde de nya planerna genomföras även där. Denna utbyggnad i barock stil stod i stort färdig i mitten av 1700-talet. Det 1742 i Bayreuth grundade universitetet flyttades året efter till Erlangen och nygrundades, vilket blev början till stadens goda rykte som universitetsstad. 1792 kom Erlangen att tillhöra kungariket Preussen, 1806 stod man under franskt herravälde och från 1810 under bayerskt. Efter första världskriget ökade antalet medlemmar i demokratifientliga partier, vilket tog sig uttryck i allt flera skärmytslingar mellan medlemmar i höger- och vänsterpartier. Andra världskriget påverkade staden i ganska liten omfattning, speciellt som de framryckande amerikanska trupperna kunde inta den utan omfattande strider. Sedan 1880-talet hade Erlangen varit garnisonsstad och då vid krigets slut de tyska trupperna upplöstes, drog amerikanska styrkor in i de militära anläggningarna. Först 1994 hade de sista enheterna lämnat Erlangen.
Tack vare den ringa förstörelsen under de senaste krigen finns många äldre byggnader kvar i originalskick. Den äldsta byggnaden i den nya stadsdelen i Erlangen är den evangeliskt-reformerta kyrkan, också kallad hugenottkyrkan. Detta var den första kyrka, som hugenotterna uppförde utanför Frankrike och den tillkom under åren 1686-93. Kyrkan anses idag vara den äldsta bibehållna centralbyggnaden av fransk härkomst i Europa. Inredningen är mycket enkel och konstföremål saknas helt. Kyrkan är utrustad med en värdefull barockorgel från 1700-talets mitt.
Det tidigare markgrevliga slottet byggdes 1700-1704 i
barockstil med influenser av fransk klassicism. Tillsammans med slottsträdgården,
orangeriet och Konkordiekyrkan (Endräktens kyrka, eftersom den
användes av både lutheraner och reformerta) var detta den första slutna, barocka höviska
byggenheten i Franken. Vid en brand 1814 brändes slottet ut fullständigt, varför
det av den ursprungliga inredningen inte finns något kvar. Sedan 1825 är
det säte för universitetet.
"Markgrafentheater" är den äldsta sydtyska
barockteatern, som det ännu spelas på. Teaterns praktfullaste del är
salongen, som 1743 utsmyckades enligt markgrevinnan Wilhelmines önskemål.
Markgrevens loge ligger mitt emot scenen och omges av två förgyllda
statyer. Teatern invigdes 1744 (Drottningholmsteatern drygt 20
år senare).
Den evangeliska Trefaldighetskyrkan är den tredje kyrkan
på platsen, då de båda föregående kyrkorna brann upp.
Den nuvarande barockkyrkan byggdes åren 1709-21 och anses vara ett mästerverk
i den s.k. markgrevestilen. Det är en salskyrka med tresidigt slutet kor och
ett trevåningars torn med en åttkantig påbyggnad överst. Sevärt
inne i kyrkan är framför allt predikstolsaltaret med dess snidade figurer,
elfenbenskrucifixet och fem träfigurer från 1500-talet (från
den första kyrkan).
 |
| Foto: Sabine Ismaier |
I Erlangen finns flera intressanta trädgårdar, inte bara slottsträdgården bakom slottet. Denna fungerar som stadens gröna lunga med sina imponerande mått 550 x 280 m. I slottsparkens norra del ligger botaniska trädgården, som tillhör universitetet och används för forsknings- och utbildningsändamål. Den är också öppen för allmänheten. Litet mera speciell är Aromträdgården, som innehåller över 100 aromatiska örter, som med sina eteriska oljor sedan länge har tjänat människorna som läkemedel, kryddor eller kosmetika.
 |
| Foto: Sabine Ismaier |
Ölet har alltid spelat en stor roll i Erlangens historia och staden befann sig på första plats, då det gällde export av bayerskt öl. Ölet från Erlangen hade ett gott rykte både i Tyskland och utomlands. I Nordamerika blev ordet Erlanger ett begrepp för ett gott öl. Eftersom det fanns så många bryggerier, har man i staden inrättat en "bryggeriväg", som skildrar stadens alla bryggerier, både sådana som är nedlagda och sådana som är i drift.
 |
| Foto: A. Hub |
Fürth (ca 114 000 inv.) är känt sedan 1007, då platsen skänktes till domkapitlet i Bamberg. Vid denna tidpunkt var orten redan väl etablerad, varför man kan utgå från, att den hade uppstått under 700-talet. Närheten till Nürnberg utgjorde ett problem, då Fürth 1039 hade förlorat sina rättigheter att hålla marknad. Dessa återfördes 1062 från Nürnberg. 1314 fick biskopen av Bamberg tillbaka överhögheten över Fürth under stort motstånd från borggrevarna av Nürnberg och senare också från den fria riksstaden Nürnberg. Oenigheten mellan dessa tre parter ledde till stridigheter om de territoriella rättsförhållandena från 1400-talet och till slutet av 1700-talet. Under trettioåriga kriget var Fürth 1634 skådeplats för ett slag mellan svenska trupper och Wallensteins styrkor, varvid orten nästan helt förstördes. I likhet med Erlangen fick Fürth omkring 1685 många invandrare från Frankrike och Holland. Dessa hade helt andra yrken än de tidigare innevånarna och nu uppstod små företag, som sysslade med tobakstillverkning, strumpstickning, sidenväverier och -färgerier, klocktillverkning m.m. Efter 1700 fastställdes de första hantverksförordningarna, men trots detta fanns fortfarande en viss yrkesfrihet. Speciellt märktes detta inom yrken som guld- och metallslagare, tillverkare av speglar, glas och glasögon, snickare m.m. Då den siste markgreven av Brandenburg-Ansbach-Bayreuth avgick 1792, övergick Fürth till Preussen. I samband med Napoleonkrigen övertogs Fürth 1806 av Bayern för att två år senare få stadsrättigheter. Då den första järnvägsförbindelsen mellan Nürnberg och Fürth öppnades 1835 innebar det också början på stadens industrialisering. 1922 genomfördes en folkomröstning, om staden skulle slås samman med Nürnberg, vilket dock avslogs med stor majoritet. Då Fürth under andra världskriget i stor utsträckning skonades av det allierade bombflyget, har en stor del av den historiska stadsbilden kunnat bevaras.
 |
|
Foto: H. Dietz |
Kyrkan St. Michael, som i samband med reformationen blev protestantisk, är det äldsta vittnet i stadens historia. Ursprungsbyggnaden uppfördes redan omkring 1100 och av denna har kyrkoskeppets utförande bibehållits. Idag präglas kyrkan framför allt av de gotiska byggnadsdelarna. Kyrkan kan snarast betecknas som en bykyrka med relativt litet utsmyckning i motsats till de flesta gotiska stadskyrkor. Byggnadssättet motsvarar den lantliga karaktär, som Fürth hade vid tidpunkten för kyrkans uppförande. Något förvånande för en svensk är en minnestavla över Gustav II Adolf, uppsatt till 300-årsdagen efter slaget i Zirndorf 1632. Eftersom Fürth inte hade några skyddande stadsmurar, måste kyrkan vid flera tillfällen tjäna som försvarsanläggning. Inte minst märks detta på det 45 m höga tornet, som är försett med skottgluggar. Så sent som under andra världskrigets slutskede användes tornet som försvar mot de framryckande amerikanska trupperna.
 |
| Foto: E. Malter |
Det av greve Pückler-Limburg i klassicistisk stil uppbyggda slottet Burgfarrnbach ersatte 1834 det medeltida, flera gånger förstörda men återuppbyggda vattenslottet. Slottet är 70 m långt och har lika många rum fördelade på tre våningar. De symmetriska flyglarna har en gemensam festsal. Efter den siste grevens död 1957 ingick slottet i en stiftelse. 1968 köptes det av staden, som renoverade det och använder det nu för stadsarkivet, ett vetenskapligt bibliotek och stadsmuseet.
 |
| Foto: E. Malter |
I några byggnader tillhöriga slottet Burgfarrnbach invigdes 1993 ett radiomuseum. Sedan 2001 befinner sig detta mera centralt i större lokaler tillhöriga den gamla Grundigdirektionen. Detta är Tysklands största radiomuseum med ca 700 utställda exponat. Här kan man följa tysk radiohistoria från allra första början till nutid.
Foto: Tourist-Information Fürth
Nürnberg (ca 503 600 inv.) är känt
från en första urkund från 1050, men arkeologiska fynd visar på
en betydligt äldre bosättning. Omkring 1040 hade orten erhållit
marknads-, mynt- och tullrättigheter, vilka bekräftades 1062. Från 1139
byggdes kejsarborgen, som sedan kom att spela en viktig roll. Ända in på
1500-talet avhölls talrika furstesammankomster och riksdagar i Nürnberg, där
viktiga rikspolitiska beslut fattades. I det stora frihetsbrevet 1219 bekräftades
stadens fri- och rättigheter. 1256 anslöt sig Nürnberg till det rhenska
stadsförbundet. 1348-49 uppstod stridigheter mellan hantverkarna och stadens råd,
som först fördrevs, sedan återinsattes av kejsaren, varpå
hantverkarna uteslöts från rådet och skråväsendet förbjöds.
Landets första grundlag utfärdades 1356 i Nürnberg genom Karl IV. Att Nürnberg
ansågs vara en viktig stad bekräftades också 1424, då det
bestämdes att riksregalierna skulle förvaras i staden. Under markgrevarnas första
krig 1449 skövlades landet runt staden. Från 1470 och 60 år framåt
verkade flera kända konstnärer i Nürnberg och många stora byggnader färdigställdes.
I ett krig 1504-06 erövrade staden stora landområden i de närmaste
omgivningarna, vilket gjorde den till en betydande territorialmakt. Under
trettioåriga kriget utkämpades ett slag utanför stadens portar mellan
svenska och kejserliga trupper med stor förstörelse i vidsträckta områden
utanför staden och ekonomisk nedgång som följd. Skärmytslingar
fortsatte fram till Pragfreden 1635. Efter krigets slut och undertecknandet av
den westfaliska freden ägde en avslutande fredskongress rum i Nürnberg 1650.
Under 1700-talet inträffade en nedgång inom handeln på grund av
merkantilismen i grannterritorierna. Ekonomin kunde inte leva upp till det som
fordrades och skatterna höjdes över hövan. 1790 ockuperades landområdet
omkring Nürnberg av kurfurstendömet Bayern och kungariket Preussen och 1806
annekterades staden av huset Wittelsbach med påföljd att Nürnberg blev
en landsstad i det nya kungariket Bayern. Tysklands första järnväg byggdes
1835 mellan Nürnberg och Fürth, vilket blev en impuls för utvidgningen av
metallbearbetande industrier och maskinbyggnad. Genom många nya företag
kom Nürnberg att betraktas som "Bayerns industriella hjärta". Tio
år senare öppnades den första längre statliga järnvägssträckan
mellan Nürnberg och Bamberg. Under slutet av 1800-talet etablerades
elektroindustrin som en andra viktig industrigren för staden. Det gamla
beslutet att Nürnberg skulle vara "riksdagsstad" fick en ny
aktualitet 1933, då Hitler bestämde, att staden skulle vara en av fem
"führerstäder". Under de närmaste åren hölls partiets
partidagar i september i Nürnberg. 1935 trädde de s.k. "Nürnberglagarna"
i kraft. (Dessa lagar vände sig uteslutande mot judar eller
deras ättlingar genom att bl.a. förbjuda giftermål mellan judar och 
"personer med germanskt blod".) Under andra världskriget förstördes
nästan hela Gamla stan. Vid återuppbyggnaden rekonstruerades endast vissa
byggnader, medan grundstrukturen till största delen bibehölls. Direkt efter
kriget inleddes de s.k. Nürnbergprocesserna, där en allierad militärdomstol dömde
de huvudansvariga för de begångna krigsförbrytelserna. I efterföljande
processer dömdes också företrädare för statsbärande institutioner och
grupper.
Trots de omfattande skadorna under kriget har Nürnberg många sevärdheter: ett stort antal museer och utställningslokaler, kejsarborgen, kyrkor och andra byggnadsminnesmärken.
Kejsarborgen i Nürnberg, där alla kejsare
av det Heliga Romerska Riket residerade under åren 1050 - 1571, hör till
medeltidens mest betydande kejsarborgar. Fredrik Barbarossa och hans efterföljare
byggde redan i mitten av 1000-talet ut den befintliga saliska kungaborgen. Bevis
för detta kan man se i det oskadat bibehållna dubbelkapellet. De
kejserliga bostads- och representationsrummen är smyckade med målningar,
väggmattor och möbler från 1500- och 1600-talen. Den äldsta uppgiften
om borgens djupa brunn (47 m) är från 1300-talet, men brunnen är
troligen lika gammal som borgen. Under en belägring var brunnen borgens
viktigaste vattenkälla. Borgens rundtorn dateras till 1200-talets andra hälft.
Staden har ett stort antal sevärda kyrkor av
olika ålder. När kejsaren Karl IV 1355 lät påbörja bygget av Frauenkirche
i stället för en nedriven synagoga, var det Frankens första gotiska hallkyrka
uppförd som treskeppigt kejserligt hovkapell. Huvudaltaret hämtades 1487 från
Augustinerkyrkan liksom de flesta epitaferna och tavlorna. 1816 överlämnades
kyrkan till stadens katolska församling. St. Elisabethkyrkan hörde
ursprungligen till den tyska riddarorden och utgjordes av ett ganska beskedligt
gotiskt kapell. Detta revs 1785 och ersattes av en mäktig klassicistisk
byggnad. Under andra världskriget skadades den men byggdes upp igen under
1940-talets slut. St. Egidienkyrkan är stadens enda barocka sakrala
byggnad, som har sina anor i ett tidigare kloster, som i sin tur ersatte en
kungsgård 1140. Den nuvarande byggnaden uppfördes under 1710-talet. Av
det tidigare klostret finns några kapell bevarade, bl.a. det romanska
Euchariuskapellet från 1100-talet. Efter en omfattande brand under andra världskriget
återstod bara de yttre murarna. En återuppbyggnad i reducerad form
genomfördes fram till 1959. Ytterligare kyrkor är St. Jakob, St. Klara, St.
Lorenz och St. Sebald.
Weinstadel
hör till de vackraste byggnaderna i Nürnberg. Över bottenvåningen av
sandstensblock höjer sig två korsvirkesvåningar. På fasaden
mot Pegnitz befinner sig träbalkonger och mot Henkersteg en bro med försvarsgång.
Under 1200-talet fanns här "stadens nästsista befästningsanläggning",
som genom en bro förenade stadens båda sidor med varandra. I det i mitten
av 1440-talet uppförda huset fick leprasjuka under en kort tid vistas för att
bl.a. bli undersökta av läkare. Från 1571 tjänstgjorde byggnaden som
vinlager, senare som bostad för fattiga familjer. 1950 byggdes huset om till
studenthem och sedan dess kan husets inre byggnadsstruktur knappast längre kännas
igen.
Nürnberg kan uppvisa ett 25-tal museer av
olika slag. Hit hör ett museum över Tysklands mest berömde konstnär, Albrecht
Dürer. Museet visar hans bostads- och arbetsplats. DB Järnvägsmuseum,
Tysklands äldsta järnvägsmuseum. Dokumentationscentrum över Nürnberg
och nationalsocialisterna. Germanska nationalmuseet, Tysklands största
kulturhistoriska museum med över 1,2 miljoner objekt. Kejsarborgens museum.
Naturhistoriska museet.
Foto: Congress- und Tourismuszentrale Nürnberg
Schwabach (ca 38 700 inv.) har sina rötter
från tiden 500-700, då här fanns en mindre bosättning. Omkring 800
skall det ha funnits en kungsgård. Skriftligen omnämnd var platsen först
1117. 1166 skänktes orten till klostret Ebrach och munkgården, den
tidigare kungsgården, förblev i klostrets ägo till 1797. Under 1200- och
1300-talen bytte Schwabach ägare flera gånger och upphöjdes 1375 till
stad. Omkring 1500 utvecklades i Schwabach en ny tryckstil (påminner
om det som vi oftast kallar frakturstil), som blev mycket populär. (Den
förbjöds 1941 under nationalsocialisternas tid.) 1528 genomfördes
reformationen, vilket från 1620 och framåt ledde till att många
evangeliska flyktingar bosatte sig här och att 1632 staden belägrades och
plundrades av kejserliga och kurbayerska trupper. Ytterligare flyktingar kom
1686 i och med att de franska hugenotterna lämnade sitt hemland. Med dem infördes
också gobelängtillverkningen och andra nya yrken i staden. 1716 uppstod
den första moderna frankiska fabriksanläggningen, då tillverkningen av
kattun började. Tillsammans med furstendömet Ansbach tillföll Schwabach 1792
Preussen för att 1806 överföras till Bayern. 1849 anslöts staden till det
tyska järnvägsnätet och samtidigt utrustades metallindustrin med de första
ångmaskinerna, vilket gjorde, att en av stadens viktigaste
tillverkningsgrenar, tillverkningen av nålar, fick ett kraftigt uppsving.
Under 1920-talet hade den verksamhet, guldslageriet, som har gjort Schwabach berömt över hela
världen, sin höjdpunkt. Vid denna tid fanns det i staden över
120 guldslagare, som tillverkade bladguld, nu finns det 6. 1941 utsattes staden för det första
och också svåraste bombangreppet, då delar av innerstaden förstördes.
Redan för 5000 år sedan kunde
egypterna behandla guld, så att det blev så tunt, att att det kunde
användas till förgyllning. I Europa är en sådan tillverkning känd
sedan romartiden. Under medeltiden utfördes detta arbete först av munkar men
övertogs sedan av självständiga hantverkare. De mest kända platserna för
denna tillverkning var Augsburg och Nürnberg. På grund av den restriktiva
hantverksordningen utvandrade under 1500-talet många guldslagare från
Nürnberg till Schwabach, där de hade idealiska förutsättningar för att utöva
sitt yrke. Framställningen av bladguld fordrar ett relativt torrt klimat och
detta kunde Schwabach erbjuda. Yrket hade sin höjdpunkt under 1900-talets början,
då upp till 1200 personer var sysselsatta i drygt 120 företag. Även
dagens antal, 6 företag på en plats, är unikt för Europa. Framställningen
av bladguld har inte förändrats mycket under århundradena, bara i några
moment har maskiner kunnat användas. För att ge guldet olika nyanser smälts
det samman med platina, silver eller koppar. Det gjuts sedan till små
tackor, som valsas ut till guldband, som sedan klipps till små kvadrater.
Det har nu en tjocklek som motsvarar tidningspapper. Det skall sedan bearbetas så
att det slutligen får ett mått av 8 x 8 cm och en tjocklek av en
tiotusendels mm. En stor del av produktionen av bladguld i Schwabach exporteras
över hela världen. I Europa används bladguld oftast för att förgylla konstföremål
och framför allt vid restaurering av äldre konst. I övriga världsdelar
används det till att t.ex. förgylla torn, tak eller t.o.m. hela palats. Den
som besöker staden, bör inte försumma att bese denna tillverkning. Detta kan
ske antingen i stadens museum eller i den visningsverkstad, som finns i
innerstaden. Den som vill se, hur ett förgyllt tak ser ut, kan titta på rådhusets
båda torn, som sedan 2001 ståtar med denna prakt.
Stadens rådhus byggdes 1528/29 men har
under århundradena byggts om och utökats flera gånger. Den senaste
restaureringen ägde rum 2001, då hela huset komplett sanerades. Vid detta
tillfälle försågs också rådhusets båda torn med guldförgyllda
taktegel. Tidigare hade efter andra världskrigets slut rådhusets stora
sal byggts om, då man också använde sig av bladguld för
utsmyckningen. Sedan dess kallas salen "gyllene salen".
Den kulturhistoriskt mest intressanta
byggnaden i staden är den evangeliska stadskyrkan St. Johannes och St. Martin,
som uppfördes under åren 1469 - 1495. Kyrkan är en treskeppig hallkyrka
i gotisk stil. Kyrkans mest 
omtalade konstskatt är det mäktiga högaltaret.
Detta är tillverkat i verkstaden hos Michael Wolgemut, Albrecht Dürers lärare.
Altaret hör till de största flygelaltarna från sengotiken och är ett mästerverk
inom den sakrala konsten. Under kyrkoårets förlopp kan altaret visa upp
olika bilder, som passar till den aktuella tiden. Eftersom kyrkan inte skadades
vare sig under reformationen, trettioåriga kriget eller andra världskriget,
kan den visa upp nästan enbart originalkonst från tiden omkring 1500.
Till och med målerierna liksom en stor del av bladguldet på de
sammanlagt nio altarna är från den tiden.
[Upp]
