Naturparken Altmühltal

Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern

Med sina mer än 3 000 km² är naturparken Altmühltal en av de största naturparkerna i Tyskland. Typiskt är mångfalden och den ursprungliga skönheten i denna flodregion och de angränsande sidodalarna. Området genomkorsas av motorvägen mellan Nürnberg och München och på båda sidor visas upp ett landskap som hämtat ur en bilderbok - vatten och blommande ängar, bisarra dolomitklippor och sluttningar med doftande enbuskar, hemlighetsfulla grottor, borgar, slott och romantiska byar och städer. Genom detta område flyter Altmühl, som är Bayerns långsammaste flod. På sin vindlande väg flyter den förbi ett stort antal byar och städer, innan den vid Kelheim flyter ut i Donau. Den sista sträckan är gemensam med Main-Donaukanalen, som togs i bruk 1992. För turisterna har denna samordning inneburit fördelar, eftersom man numera också kan göra kryssningsresor genom dalgången till Wien och Budapest. Sedan slutet av 1970-talet har man byggt ut ett nät av cykel- och vandringsleder så att dalgången inte bara har blivit ett paradis för vattenburna turister. Tack vare alla klippformationer med olika svårighetsgrader är området populärt också bland bergsklättrare. Bergsområdena är intressanta även för fritidsgeologer, eftersom man har funnit mängder med fossiler i kalkstensbrotten. Det viktigaste fyndet utgörs av en urfågel, som utgjorde förbindelsen mellan reptiler och fåglar. Flera originalexemplar av denna fågel finns att bese i Juramuseet i Eichstätt. Även andra museer kan uppvisa en mångfald förstenade växter och djur från förgångna tidsperioder. Från romarnas tid finns många lämningar i form av kastell, gårdar och badhus. Den nuvarande naturparken utgjorde då landet bakom gränsen mot germanerna och försågs med mängder av byggnader för legionärerna. I Weissenburg kan man se bl.a. den berömda "romarskatten". På många höjder reser sig minnen från medeltiden i form av borgar eller borgruiner. Barock och rokoko är rikligt företrädda i slott, kyrkor och sommarresidens.

Berching (ca 8 600 inv.) hör till kategorin romantiska tyska städer, där mycket av den gamla bebyggelsen och en intakt stadsmur finns kvar. Under 700-talet låg här ett kapell vid en handelsväg, omkring vilket sedan en bosättning uppstod. Denna gav upphov till en förstad, som nu är innerstaden i Berching. 1465 försågs denna med en stadsmur och sedan dess har strukturen inte mera förändrats. Många av dåtidens handelsmän har efterlämnat spår i form av stora lagerbyggnader, som visar på ägarnas rikedom. En av musikens mera kända tyska kompositörer, Christoph Willibald Gluck, föddes 1714 i Berching (hans kanske mest kända verk: Orpheus och Eurydike). 1846 följde Berchings anslutning till Europa, då den första vattenförbindelsen mellan Main och Donau, Svarta Havet och Nordsjön skapades. Knappt 150 år senare byggdes Main-Donaukanalen, som kom att betyda mycket för sjöfarten till Berching. Båda kanalerna drar idag dessutom till sig många cyklister, som kan använda sig av de nästan 20 mil långa bilfria vägarna längs kanalerna.

De tidigare två torgen, övre och nedre torget, har nu bytt namn till Reichenauplats (efter biskop Reichenau, som lät bygga stadsbefästningen på 1400-talet) och Pettenkoferplatz (efter vinhandlarfamiljen Pettenkofer). Vid det övre torget finns flera mycket vackra äldre byggnader från 1400- och 1500-talen och vid det nedre från 1500- och 1600-talen. Vid det nedre ligger också rådhuset från 1693. Som avslutning på torget västerut ses "Hutterhaus", ett vackert hus från 1500-talet.

Stadens främsta sevärdhet är klosteranläggningen Plankstetten. Den romanska kyrkan är från tiden för klostrets uppbyggnad och den romanska arkitekturen kan lätt kännas igen inne i kyrkan. Påfallande är de tre skeppen och deras åtskillnad genom pelare. Även andra byggnadsstilar känns igen: det gotiska koret och rester av den gotiska korsgången i det högra sidoskeppet, den barocka takutsmyckningen. Eftersom mycket av klostret förstördes under bondekriget och trettioåriga kriget, påbörjades renoveringsarbeten i mitten av 1600-talet och klosterbyggnaderna fick en barock prägel. Detta märks speciellt i vissa av klostrets salar. Under 1900-talet har förändringar i klostret gjort att man har kunnat ta emot gäster, som behöver tid och rum för lugn och eftertanke. Mycket känd är klostrets bageriverksamhet.

Försvarsmurar med torn och portar var typiska för medeltida städer. Berching har kunnat behålla hela sin anläggning intakt och kan nu uppvisa en komplett stadsmur med 13 torn och 4 stadsportar. Muren omkring innerstaden är ca 1400 m lång och försvarsgången på östsidan delvis gångbar. Ursprungligen fanns framför muren en dubbel vallgrav, vilket delvis ännu kan ses i den södra delen. De mest kända portarna är "Mittleres Tor" och "Gredinger Tor". Tornen hade som regel olika uppgifter, t.ex. fängelse, förvaring men också som bostäder.

www.berching.de

Weissenburg (ca 17 600 inv.) har sitt ursprung i en romersk bosättning omkring ett kastell, där på 800-talet en uppförd frankisk kungsgård satte sin prägel på den senare riksstaden. Det finns dock inga tecken som visar att den romerska bosättningen skulle ha fortsatt runt kastellet. Istället tyder de befintliga gravarna på, att merovinger skulle ha bosatt sig öster om kastellet. Likaså tyder den första St. Martinkyrkan på, att byn skulle ha tillkommit under merovingernas tid. Det första skriftliga omnämnandet av Weissenburg återfinns i en gåvourkund från 867. Den första stadsmuren påbörjades under 1100-talet och omfattade bl.a. "Obertor" och "Spitaltor". Under 1300-talet utvidgades staden söderut, då förstaden med Augustinerklostret genom en andra stadsmur också inlemmades i staden. Förutom muren anlades en 30 m bred vallgrav omkring staden. Inte förrän under 1800-talet växte Weissenburg ut över sina medeltida stadsmurar. Den i stort sett bibehållna stadsmuren, det gotiska rådhuset och Ellingerporten visar fortfarande upp den historiska stadsbilden från tiden, då Weissenburg var fri riksstad och en viktig handelsstad, som låg nära det välmående Nürnberg.

Sevärd är Gamla stan i sin helhet (video). Den präglas av de senmedeltida korsvirkeshusen och de barocka borgerliga husen. Många sevärdheter går tillbaka till det historiska arvet från tiden som riksstad: stadsbefästningen med de 38 tornen, "Ellinger Tor", gamla rådhuset och de tre kyrkorna St. Andreas, Spitalkirche och Karmeliterkirche.

"Ellinger Tor" är en av de vackraste stadsportarna i Tyskland och var ursprungligen en del av stadsmuren. Porttornet byggdes på 1300-talet och tornets överbyggnad på 1600-talet. Omkring 1520 var utanverk och försvarsgång färdiga. På porten finns stadens äldsta stadsvapen (1241 och 1481) avbildade.

Kyrka (Spitalkirche) och vårdinrättning byggdes från mitten av 1400-talet över den igenskottade första vallgraven. 1728/29 utformades kyrkan enligt de barocka stilidealen. Kyrkan är känd för sina gamla väggmålningar från 1480 och takmålningar från 1729. Den genomgick en omfattande renovering runt sekelskiftet 2000.

St. Andreaskyrkan är en sengotisk hallkyrka, som uppstod under flera byggnadsperioder. Långhuset började byggas omkring 1300 och hallkoret under 1400-talet. I kyrkan finns flera äldre altare. Många av kyrkans konstföremål förstördes 1850 genom en försenad "bildstormning". Kvarvarande konstverk kan sedan 1994 ses i den skattkammare som inrättats i sakristian.

Ovanför Weissenburg på det 630 m höga berget ligger den gamla fästningen Wülzburg, ett unikt och imponerande minnesmärke över fästningsbyggnadskonsten under renässansen i Tyskland. Sedan 1000-talet fanns på denna plats ett benediktinerkloster, som efter reformationen förvandlades till ett världsligt förvaltningskontor. 1588 lät markgreven av Brandenburg-Ansbach här vid den södra gränsen av sitt territorium uppföra en femsidig fästningsanläggning enligt det nya italienska bastionssystemet. Detta system hade många fördelar jämfört med det gamla kvadratiska, varför man under 1500-talets slut bestämde sig för denna planlösning. Ett tekniskt underverk är fästningens brunn, som består av ett cirkelrunt rör med diametern 2,5 m, vilket drevs ned till ett djup av 133 m. Efter 106 m träffade man på vatten.

2005 upptogs Limes, den gamla romerska gränsen mot Germanien, i UNESCO:s världsarvslista och året därpå öppnades i Weissenburg det centrala bayerska informationscentret över temat romerska gränsen och romerska byggnader i regionen. Weissenburg var en betydande garnisonsort för romarna och även idag finns åtskilliga spår att se från denna tid. Utställningen är inte uppbyggd som ett konventionellt museum utan använder sig av film, datoranimationer och en mängd bilder som åskådningsmaterial. Utöver lokala aspekter ges också utblickar över det romerska rikets gränser i stort.

Den som även vill se museiföremål från romartiden kan besöka Romarmuseet i Weissenburg, som man når genom informationscentret och som visar upp bl.a. det som kallas romarskatten från Weissenburg. Detta är det största romerska fyndet i Tyskland och omfattar 120 utställningsobjekt romerskt konsthantverk, som man antar hade grävts ned för att skyddas mot någon förestående fara och som hittades 1979. I övrigt finns fynd, som gjorts vid senare utgrävningar.

Sedan över 200 år har man i staden erbjudit friluftsteater på området framför den nuvarande Burgwaldtheater, som grundades 1929. Teatern är en av Frankens mest bekanta friluftsteatrar och är väl känd även utanför Bayerns gränser. Den är belägen i ett skogbevuxet tidigare stenbrott och har sammanlagt över 1700 sittplatser, däribland 500 s.k. "rotplatser", vilket innebär, att åskådarna tar med sig något att sitta på och använder sig av trädens rötter som sittplatser.

www.weissenburg.info/

Pappenheim (ca 4 100 inv.) och dess omgivningar anses ha varit befolkade redan under den yngre stenåldern. Omkring 400 f.Kr. slog sig kelterna ned här. Trakten omkring Pappenheim och Weissenburg hade sedan urminnes tider haft en strategisk betydelse genom de handelsvägar som korsades här och en första större ort torde ha bildats omkring år 500, då frankerna trängde undan alemannerna. Under 1000-talet förlade innevånarna i Pappenheim i allt större utsträckning sina bostäder till foten av den 1050 återuppbyggda borgen, där ätten Pappenheim hade bosatt sig. Stadsrättigheter fick man 1288, trots att man redan tidigare hade fått bygga stadsmurar. Under tiden som följde, växte den lilla bosättningen ut till en ståtlig residensstad. Trettioåriga kriget gjorde staden visserligen bekant och blev också dess olycka. Känt är stadens kyrassiärregimente, som under sin anförare kunde lägga den ena segern till den andra (på kejsarens sida). Dess olycka inträffade 1633, då staden intogs av svenska trupper och förlorade större delen av sin befolkning. 1703 drabbades staden på nytt under spanska tronföljdskriget, då franska trupper plundrade den.

Den historiska gamla stan i Pappenheim har klarat sig genom de senaste århundradena utan större skador och avgränsas fortfarande av delar av den medeltida stadsmuren. Vare sig det gäller kyrkor, slott eller bostadshus - i Pappenheim möts tidsepoker och sociala skikt. Genom den framstående position som den grevliga släkten i staden intog, har det uppförts många epokövergripande byggnader, som har bevarats genom tiderna. Till dessa hör de två slott - det gamla och det nya - som fortfarande bestämmer den medeltida stadsbilden. Det gamla är från sent 1500-tal och är en utvidgning av ett redan bestående stadsslott. Huvudbyggnaden med sina fyra hörntorn, runda fönster och karaktäristiska gavlar uppvisar enkla renässansformer. Det nya slottet uppstod runt 1820 i stället för två tidigare hus och är en treflygelbyggnad med enkel klassicistisk front. Båda slotten ägs av den grevliga familjen, det gamla som bostad, det nya för kontorslokaler och våningar.

Det byggnadsverk i Pappenheim, som har den största överregionala betydelsen, är St. Galluskyrkan, som räknas till de äldsta sakralbyggnaderna i Franken. Dess byggsubstans går tillbaka till 800-talet och från tiden omkring 1060 är bl.a. tornet. Kyrkans Mariaaltare torde ha tillkommit omkring 1520. Vid en renovering 1953 frilades väggmålningar från 1200-talet.

Borgen Pappenheim ligger på en höjd ovanför staden med en härlig utsikt över Altmühls dalgång. Borgen är stamborg för grevarna av Pappenheim och spelade en stor roll genom hela medeltiden, då grevarna hade en viktig position inom det Heliga romerska riket. Borgen, som under medeltiden gick under namnet Kalteneck, var under 1200-talet skådeplats för många skärmytslingar mellan hertigarna av Bayern och kejserliga efterföljare. Detta fick till följd många ny- och utbyggnader, som drog sig in på 1400-talet. Under trettioåriga kriget erövrades och förstördes både borgen och staden 1633 av svenska trupper. 1703 överföll franska trupper staden och plundrade den, samtidigt som de genom beskjutning delvis förstörde borgen för att sedan inta den också. Sedan dess har borgen stått obebodd.

Eichstätt (ca 14 100 inv.) påbörjade sin egentliga utveckling omkring 740 genom uppförandet av ett kloster efter en episodisk keltisk och romersk förhistoria. Redan 908 fick orten marknads-, mynt- och tullrättigheter liksom också rätt att bygga en mur. Särskilt viktig för den vidare utvecklingen var det inflytande i stadsförvaltningen som medborgarna tillkämpade sig 1291. Vid samma tid vann också biskoparna ökad makt och var från 1305 fram till 1800-talets början både andliga och världsliga herrar i regionen. Den humanistiska blomstringstiden under 1400- och 1500-talen visade sig inte minst i anläggandet av den världsberömda renässansträdgården "Hortus Eystettensis". Reformationen fick inget fotfäste i Eichstätt, tvärtom gick utvecklingen i motsatt riktning, då man 1564 inrättade det första tyska prästseminariet i motreformationens anda. Detta visade sig bli ödesdigert under trettioåriga kriget, då staden betecknades som en katolicismens högborg, som överfölls av svenska trupper, plundrades och nästan helt förstördes. Vid den efterföljande återuppbyggnaden skapades en barockstad, som även idag har ett nästan oförändrat utseende. Efter sekularisationen i början av 1800-talet överfördes det biskopliga furstendömet till Bayern. Den industriella utvecklingen under 1800- och 1900-talen påverkade Eichstätt i ringa utsträckning på grund av stadens läge vid sidan av de stora trafiklederna. Även idag består stadens industrier av mindre företag i stadens utkanter. De båda världskrigen gick i stort sett staden förbi utan att skada den. 1980 inrättades det katolska universitetet Eichstätt - det enda inom det tyskspråkiga området.

Sinnebild för staden är Willibaldsburg, en gång i tiden säte för de furstliga biskoparna. Sedan biskoparna 1305 också hade blivit världsliga herrar över regionen, blev det nödvändigt för dem att skaffa sig en försvarbar bostad. 1355 lades grunden till borgen Willibaldsburg på ett klipputsprång högt över staden. Under de efterkommande biskoparna byggdes denna ut allt mera. Borgens nuvarande utseende präglas av den utbyggnad, som ägde rum 1595-1612. Vid denna tid tillkom också den sevärda botaniska trädgården. Från 1730 började borgens nedgång, sedan hovförvaltningen hade flyttats till staden. Först sedan landet Bayern hade övertagit borgen 1962, kunde en upprustning ske. I borgen finns idag två museer: Juramuseet och Museet för tidig historia.

Biskoparnas residens byggdes på den plats, där före 1022 det tidigare klostret stod. Anläggningen påbörjades 1700, västflygeln stod färdig 1702 och östflygeln något senare. Den södra flygeln byggdes 1725-27 och hela anläggningens byggperiod avslutades 1777 med Mariabrunnen. Residensets praktstycke är spegelsalen med de stora takmålningarna.

Eichstätt har haft flera domkyrkor. Efter den första från 700-talet finns bara utgrävningsfynd kvar, som till största delen är utställda i stiftsmuseet. Efter den andra, romanska domkyrkan från 1000-talet finns vissa murar samt delar av klocktornen kvar. Under 1300-talet påbörjades den nuvarande domkyrkan, som i allt väsentligt stod färdig 1396. Under de följande århundradena byggdes kyrkan ut med olika delar. Så tillkom 1714-18 den mäktiga västfasaden. 1971 genomfördes en grundlig renovering och omgestaltning. Kyrkans inre är rikt utsmyckat med statyer, bilder och altare.

I staden finns ytterligare ett antal katolska kyrkor, som tack vare sin ålder och inredning är sevärda. Hit hör framför allt St. Walburg, som är en vallfartskyrka med mycket vacker inredning. Den barocka klosterkyrkan tillkom runt 1630, tornet 1746.

Förutom de två ovan nämnda museerna i borgen finns också kyrkan representerad med ett museum, där man kan se sakrala konstskatter från tidigare århundraden. Höjdpunkter bland utställningsföremålen är de guldförsedda liturgiska dräkterna från 1100- - 1400-talen samt andra föremål från 1500- och 1600-talen.

[Upp]