Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern
Frankiska sjöområdet börjar drygt 25 km söder om Nürnberg och är som turistregion av tämligen ungt datum. Det är tack vare sin karaktär ett idealiskt mål för familjer men också ett rekreationsområde. Området består i huvudsak av kärnområdena omkring de mer eller mindre konstgjorda sjöarna Altmühlsee, Rothsee och Brombachsee, som tillkom för att åstadkomma en utjämning av vattentillgången mellan det vattenrika Sydbayern och det vattenfattiga Nordbayern. Genom att området domineras av sjöar präglas också framför allt fritidsaktiviteterna av sådant som bad, simning, segling etc. Förutom sjöarna finns gott om gröna ängar, skogar, vandrings- och cykelleder liksom kulturella sevärdheter. Längs med den tidigare romerska gränsvallen finns det fortfarande rester från den romerska tiden lika väl som yngre befästa städer.
Roth (ca 24 600 inv.) är känt sedan 1060, då
det omnämns i samband med invigningen av en kyrka. Sedan mitten av 1300-talet
har Roth stadsrättigheter. Långt innan staden började spela någon
roll inom näringslivet, var den känd långt utanför rikets gränser som
en ort, där kejsaren och riket godkände asyl för sådana personer, som
oavsiktligt hade råkat i konflikt med gällande rätt. Härifrån
kunde de utverka ett uppklarande av sina angelägenheter. Denna asylrätt fanns
kvar till in på 1700-talet. Från 1535 uppförde markgrevarna av
Ansbach slottet Ratibor, som var deras jaktslott, men också platsen
för den markgrevliga förvaltningen. Markgrevarna, som utgjorde en gren av ätten
Hohenzollern, har efterlämnat många spår i stadens bebyggelse,
speciellt under 1700-talet. Då den siste markgreven avgick 1791, kom
staden under preussisk förvaltning för att 1806 införlivas med Bayern.
Industrialiseringen började i Roth redan före 1800, då man framställde
förgyllda och försilvrade trådar och produkter av dessa. Denna
industrigren blommade sedan upp i samband med stadens anslutning till järnvägsnätet
1849 för att sedan efter andra världskriget utvecklas ännu mera.
Slottet Ratibor räknas till de väl bibehållna
slottsbyggnaderna, som är exempel på tidig renässans. Georg den Fromme lät
uppföra detta representativa jaktslott 1535-38 med inkomster från bl.a.
furstendömet Ratibor i Schlesien, varifrån slottet fick sitt namn. Efter
den siste markgrevens abdikation övergick slottet i privat ägo. I slutet av
1800-talet lät ägarna dekorera slottet i stil efter tysk och italiensk senrenässans
med stuckatur i trapphusen, intarsia i träpanelerna i vissa rum, tak- och gobelängmålningar.
1942 skänktes slottet till staden och är nu hemvist för bl.a. ett museum och
turistinformationen.
Rester av den en gång tornförsedda stadsmuren finns fortfarande kvar på flera ställen. Tre portar förde in i Gamla stan, vilka dock alla revs under 1800-talet, då de betraktades som trafikhinder.
Den evangeliska stadskyrkan är en sengotisk byggnad från åren 1511-13, som har ett bibehållet romanskt torn. 1738 gjordes en ombyggnad till en salskyrka i markgrevestil. Efter en tornbrand 1878 uppfördes ett nytt torn. Kyrkans inre går i nygotisk stil, men bland inventarierna ses en avbildning av den heliga Katharina från ca 1520 och gravplattor från 1500-talet.
Ett av de vackraste korsvirkeshusen i Franken sägs det om "Riffelmacherhaus". Källarvåningen dateras till sen medeltid och den dekorativa överbyggnaden med det lilla hörntornet till 1600-talet. Att ägarna till ett sådant hus torde ha varit välbärgade, är ställt utom allt tvivel. Andra vackra korsvirkeshus hittar man t.ex. vid torget och Kugelbühlplatz.
Hilpoltstein (ca 13 200 inv.) kan se tillbaka på
en över tusenårig historia. Som stadens egentlige grundare omkring 1280
anges Heinrich von Stein och hans son Hilpolt I. Sin mäktiga ställning berodde
på deras status som höga tjänstemän åt Stauferätten och senare
också åt ätten Wittelsbach. (Heinrich von Stein förvaltade
de kejserliga gårdarna i Franken.) Visserligen dog släkten von
Stein ut på den manliga sidan redan 1385, men staden övertog deras namn
och kallade sig härefter Hilpoltstein. Under den efterföljande tiden kom
landområdena runt Hilpoltstein att tillfalla två hertigar av ätten
Wittelsbach. Till följd av ett tronföljdskrig anslöts Hilpoltstein 1505 till
Pfalz Neuburg och pantsattes kort därpå till Nürnberg. Först 1578 kunde
panten lösas ut. 1619 uppfördes ett residens åt sidolinjen
Pfalz-Hilpoltstein. 1793 integrerades staden med kurfurstendömet Bayern.
Sedan mer än 1000 år finns en befästningsanläggning
på Borgberget i Hilpoltstein. Fram till 1385 var borgen säte för ätten
von Stein, därefter en viktig stödjepunkt för hertigarna av Bayern. Under
1500- och 1600-talen byggdes borgen om i olika omgångar. Från 1700
skedde en viss demontering av borgen men idag är borgen sanerad.
Döderleinsturm är det enda av tidigare åtta torn i
stadsmuren från 1200-talet. Sitt namn har det fått efter en läkare,
som bodde i tornet och som skötte om sjuka här under trettioåriga
kriget. Tornet var bebott fram till 1957 och används numera för utställningar.
Stadsmuren från samma tid är till stora delar kvar och i stadsmuseet
"Schwarzes Ross" kan delar av försvarsgången beses.
Den katolska kyrkan St. Johannes låg under
medeltiden i anslutning till en kyrkogård, som 1533 ersattes av den nu
befintliga förgården. Från denna leder en trappa mot kyrkan. Kor
och torn är från den gotiska perioden under det att långhuset
nybyggdes 1732, de andra delarna av kyrkan bearbetades i barockstil. I koret
visar en takmålning Maria himmelsfärd. Notabla är också högaltaret
och predikstolen från 1758 liksom en 550 år gammal Mariabild vid vänstra
sidoaltaret.
Gunzenhausen (ca 16 200 inv.) låg redan på förhistorisk tid inom ett område, som föredrogs för bosättning, vilket bevisas av talrika utgrävningsfynd. Romarna uppförde här ett kastell och kontrollerade så det omkringliggande landet, intill dess de fördrevs av alemannerna omkring 240. Första skriftliga beviset för ortens existens är daterat år 823, då kejsaren överlät ett kloster till riksklostret Ellwangen. Under medeltiden förlänades olika adelsfamiljer med Gunzenhausen. En blomstringstid för staden inträdde 1368 i och med ätten Hohenzollerns övertagande, då under deras första årtionden en livlig byggverksamhet (stadsmur, torn, portar, stadskyrkan) inträdde. Då staden hade varit starkt utsatt under trettioåriga kriget, präglades de efterföljande åren av återuppbyggnaden. Den gynnsamma utvecklingen under 1700-talet medförde att staden fick en så framträdande ekonomisk och social position inom furstendömet Brandenburg-Ansbach, att markgreven beslöt uppföra sitt sidoresidens på orten. Sedan Gunzenhausen 1806 hade införlivats med Bayern fungerade staden som säte för olika myndigheter, men även hantverk och industri visade genomslagskraft.
Den byggnad som idag sedan 1974 används som rådhus är egentligen två 1500-talshus, som byggts samman. Av det som en gång var ett herrskapssäte kan, genom ett flertal ombyggnationer under 1700-talet för att huset skulle passa de ämbetsverk och myndigheter som inhystes där, inte mycket kännas igen.
Efter de medeltida stadsbefästningarna finns några
torn och delar av stadsmuren kvar. "Blasturm" är det enda bibehållna
av de fyra porttornen. Underbyggnaden och själva genomfarten är kvar efter ett
föregående torn från 1400-talet, den övre delen av tornet tillkom
1603, förmodligen efter ett ras 1578. Våningen i den övre delen av 
tornet var avsedd för stadens väktare, som härifrån kunde hålla
utkik efter fiender och eventuella eldsvådor. I anslutning till tornet
finns rester av muren med försvarsgång och det markgrevliga vapnet.
"Storchenturm" uppfördes ca 1450 och var en viktig beståndsdel
i stadens försvar under trettioåriga kriget, då det blev svårt
skadat. 1749 byggdes det om för bostadsändamål och är nu i privat ägo.
Det runda torn från 1300-talet, vilket nu kallas "Färberturm",
har tidigare haft andra namn allt efter sitt användningsområde. Det har
använts både som magasin för förvaring av krut och som fängelse.
1706 byggdes det s.k. Zochapalatset, uppkallat efter
markgrevens byggmästare. Detta barockpalats köptes 1746 av regeringen, som behövde
en ståndsmässig bostad för furstligheter. Fram till 1846 bytte det ägare
flera gånger, innan staden övertog det som rådhus. Sedan 1984 används
det av stadsmuseet för de omfattande samlingarna.
I stället för ett romerskt kastell och ett senare
kloster byggdes under 1400-talets andra hälft en sengotisk kyrka, som under
tidernas lopp kom att förändras flera gånger. Den evangeliska
stadskyrkan St. Maria är framför allt känd för sitt högaltare och sitt
korsaltare.
[Upp]
