Coburger Land - Övre Maindalen    

Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern 

Regionen Coburger Land - Övre Maindalen karaktäriseras av ett omväxlande landskap med medelhöga berg , mjukt avrundade höjder, vida dalgångar och sjöområden, som lämpar sig för både avkoppling och idrottsliga aktiviteter. Administrativt består regionen av två delar runt de båda städerna Coburg och Lichtenfels med ganska likartad historisk bakgrund. I likhet med andra frankiska områden finns en mängd historiska sevärdheter i form av slott, kyrkor, kloster, museer mm. Å andra sidan finns det ett antal fester för den som vill ha det litet livligare omkring sig, olika sorters festivaler (gärna med typisk blåsmusik), marknader mm. En form av fest är också att besöka något av de många små familjebryggerierna för att där inta en av deras stärkande måltider tillsammans med det egenfabricerade ölet. 

Neustadt b. Coburg (ca 16 200 inv.) uppstod under 1100-talet i samband med byggandet av en tullborg. Orten utvecklades snart till en marknadsplats tack vare sin belägenhet vid en av de stora handelsvägarna mellan Nord- och Sydtyskland. 1316 erhöll man stadsrättigheter. Till stadens skydd uppfördes tidigt en stadsmur med fem befästa portar. Trots denna befästning kunde staden inte stå emot större härskaror. Åren 1636 och 1839 härjades Neustadt av bränder, som lade nästan hela staden i aska. På ett tidigt stadium sysselsatte sig befolkningen med att snida bruksföremål och under 1600- och 1700-talen vann vävning och spiksmideskonst insteg. I början av 1700-talet övergick allt flera innevånare till att tillverka dockor. Samtidigt som tillverkningen förbättrades, utökades sortimentet också med andra leksaker. Glasblåsare från det närbelägna Thüringer Wald kompletterade denna näringsgren, genom att de efter andra världskrigets slut flyttade in i Neustadt och påbörjade tillverkningen av julgransprydnader. (En likartad industriell utveckling hade grannstaden Sonneberg i Thüringer Wald på andra sidan gränsen.) Genom Tysklands delning efter andra världskriget blev Neustadt gränsstad och således förvisad till Tysklands periferi.

Stadens anknytning till leksaker visas också i dess leksaksmuseum, där leksaksindustrins utveckling under ca 250 år belyses genom att man skildrar olika bearbetningstekniker från trä till plast. Dessutom visas i en särskild utställning ca 800 dockor från runt 100 länder klädda i representativa kläder från landet i fråga. Särskilda avdelningar tillrättalagda för barn finns också. 

Stadens andra museum är en "Informationsplats om Tysklands delning", som genom utställningsmaterial, föredrag, filmer och visningar vill förmedla kunskaper om den period i Tysklands historia, då landet var delat i två stater och hur denna uppdelning påverkade befolkningen, industrin och ekonomin.

www.neustadt-bei-coburg.de/ 

Coburg (ca 41 200 inv.) ligger mellan Thüringer Walds södra framförliggande land, bergskedjan Lange Berge och Maindalen. Staden genomflyts av floden Itz, en av Mains bifloder. Coburg är känt sedan 1056, då det omnämns i en gåvourkund från en polsk drottning till ärkebiskopen av Köln. Stadsrättigheter erhöll man 1331. Från 1353 ägdes staden av ätten Wettin för att 1485 övergå till ätten Ernestin. Eftersom de sachsiska kurfurstarna understödde reformationen, kunde denna införas redan 1524. Under åren 1586 - 1633 var Coburg huvudstad i det självständiga hertigdömet Sachsen-Coburg. Vid denna tid uppfördes några byggnader, som ännu idag sätter sin prägel på stadsbilden. Även under delar av 1700- och 1800-talen var Coburg residensstad för olika hertigar. Året 1858 var viktigt för stadens utveckling, eftersom man då fick sin första järnvägsförbindelse. Detta ledde till att man under de närmaste 60 åren fick många besök av kungligheter, som kom för att hälsa på sina släktingar i Coburg. (Under 1800-talet började den familjepolitik, som genom giftermål förde ätten Coburg till ledande ställningar inom de mest betydelsefulla europeiska hoven, däribland också Sverige.) Under den liberale hertigen Ernst II blev staden omkring 1860 centrum för den i föreningar organiserade tyska nationalrörelsen. 14 november 1918 upphörde monarkin, då hertigen avgick. Vid en efterföljande omröstning valde över 88 % att anslutas till Bayern i stället för Thüringen. På ett tidigt stadium utvecklades Coburg till en nationalsocialismens högborg och redan 1929 hade partiet för första gången i en tysk stad majoritet vid valen till stadens fullmäktige. Staden förblev tämligen oförstörd under andra världskriget och kunde intas av amerikanska styrkor i april 1945. Folkomröstningen 1919 visade sig nu få oväntade följder. Då man hade valt att ansluta sig till Bayern kom området att hamna inom den amerikanska ockupationszonen, medan det närbelägna Thüringen tillhörde den sovjetiska zonen. 

Tack vare sin förgångna historia finns det gott om historiska sevärdheter i Coburg, däribland ett stort antal slott. Veste Coburg, också kallad den "frankiska kronan", reser sig med sina väldiga murar och torn högt över staden. Borgen omnämndes redan 1056, men början till dagens borganläggning härstammar från Staufertiden i början av 1200-talet. En kulturell blomstring inträffade i början av 1500-talet, då de sachsiska kurfurstarna ofta vistades på sitt slott. Under 1800-talet började hertigarna av Sachsen-Coburg och Gotha att använda slottet för sina omfattande konstsamlingar. Hit hör bl.a. en samling med dyrbart venetianskt glas och glas från barocktiden, en historisk vapensamling, vagnar och en betydande samling äldre tyska målningar. Speciellt intressant bland de historiska rummen är Lutherrummet, där Martin Luther bodde under ett halvår 1530, medan riksdagen i Augsburg pågick. Vid denna riksdag var konfessionsproblemen ett huvudtema och eftersom Luther inte själv kunde närvara på grund av sin bannlysning, vistades han på Veste Coburg och understödde sina vänner brevledes med råd. 

Slottet Ehrenburg vid Slottsplatsen var det tidigare residenset för hertigarna av Coburg och har en 450-årig historia bakom sitt nygotiska yttre. Redan på 1500-talet flyttades hovet från Veste Coburg ned i staden, där det nya slottet byggdes under 1540-talet. Efter trettioåriga kriget och en brandkatastrof byggdes slottet ut till ett barockresidens. Kvar från den tiden är bl.a. slottskyrkan och enskilda rum och salar. Under 1800-talets första hälft ändrades rum och inredning till en klassicistisk stil efter fransk förebild med praktfulla möbler, klockor och ljusstakar. Sevärda är dessutom samlingarna av tavlor av berömda konstnärer.

Slottet Rosenau ligger pittoreskt ovanför Itz dalgång mitt i en engelsk landskapsträdgård nordöst om Coburg. Slottet är ett i Tyskland ovanligt tidigt exempel på nygotisk arkitektur. Slottets kärna är en medeltida riddargård, som under 1800-talets början byggdes om i nygotisk stil. Slottet var tänkt för sommarbruk och skulle förena furstlig glans med lantlig enkelhet. De ljusa rummen försågs med mörka Biedermeiermöbler, utsökta tavlor och porslin, som ger rummen en hemtrevlig karaktär. I slottets orangeri befinner sig ett museum för modern glaskonst. 

Även slottet Callenberg är ett tidigare sommarresidens, som av konsthistoriker räknas bland de mest betydande byggnadsminnena i regionen. Namnet Callenberg finns dokumenterat sedan 1122 och i slutet av 1500-talet kom det i hertigdömets ägo. 1827 påbörjades en ombyggnad av slottet samtidigt som också en landskapspark anlades. Under 1850-talet försågs det med en nygotisk fasad. Slottet ägs av en stiftelse tillhörig ätten Coburg. I slottets västra flygel finns också tyska skytteförbundets museum.

Fram till slutet av 1500-talet låg på norra sidan av torget en vidsträckt grupp byggnader, som på hertigens befallning revs, varigenom torget kunde få sitt nuvarande omfång. Mitt emot det nya rådhuset lät hertigen sedan uppföra en storslagen byggnad, hans kansli, som skulle ge uttryck för hans härskarvilja inom stad och stat. Det fria läget vid torget låter den rektangulära byggnaden med dess höga sadeltak komma till sin rätt. Av alla byggnader från senrenässansen i Coburg är detta den, som är rikligast utsmyckad. På kortsidorna reser sig två höga gavlar, mot torget smyckas fronten av tre takkupor och hörnen av två tornliknande burspråk.

Av den tidigare stadsbefästningen finns fortfarande rester kvar. Av anläggningen att döma härstammar stadsmurarna från 1400-talet med senare utbyggnader och ändringar. Stadens medelpunkt utgjordes redan vid stadsgrundandet av torget och där gatorna från torget lämnade staden, uppfördes kombinerade torn och portar för stadens säkerhet. Tornen uppkallades då efter de respektive gatorna. Det fanns en inre och en yttre stadsmur, som löpte cirkelformat runt torget och för varje inre stadsport fanns det också en yttre. Av de fyra stadsportarna finns två kvar, Spitaltor och Judentor, båda uppförda senast i början av 1200-talet. Den enda yttre stadsporten som finns kvar, är Ketschentor. 

www.coburg-tourist.de/ 

Övre Maindalen

Lichtenfels (ca 20 800 inv.) ligger i det äldsta förhistoriska bosättningsområdet i Maindalen, där man kan finna fortlöpande bevis för en bosättning, som påbörjades redan under äldre stenåldern. Namnet har staden övertagit efter en fästning, som byggdes omkring år 1000 och som sedan förstördes under bondekriget 1525. 1142 skänktes området till Bambergs stift, vilket dock inte godkändes av en släktgren och som därför gav upphov till stridigheter. Först 1260 kunde området tas i anspråk av stiftet. 1231 befästes platsen, vilket kan tas till intäkt för att stadsrättigheter hade utfärdats. Staden omgavs av en ringmur med tre portar, av vilka två finns kvar. Av de fem försvarstornen finns ett kvar. I närheten av det kvarvarande Röda tornet står det nuvarande stadsslottet, som byggdes 1555 i stället för ett tidigare slott. En stor del av stadsmuren bröts under 1800-talet, då järnvägen byggdes. Med järnvägen 1846 kom också nya impulser till staden och under tiden därefter utvecklades Lichtenfels till en järnvägsknutpunkt. Järnvägen påverkade stadsbilden mot slutet av 1800-talet på ett avgörande sätt, som delvis ännu präglar stadens utseende i form av byggnader, som uppfördes. För vissa av stadens industrier, t.ex. tillverkningen av korgar, skapade järnvägen goda förutsättningar att nå ut med de tillverkade produkterna och under 1800-talets andra hälft utvecklades Lichtenfels till ett centrum för korgtillverkningen. 

Fortfarande har gamla stan kvar sin typiskt frankiska karaktär med det historiska rådhuset, delar av stadsbefästningen, stadsslottet och den katolska kyrkan "Zu unserer lieben Frau". Rådhuset var ursprungligen en senmedeltida korsvirkesbyggnad, som nyuppfördes under 1740-talet. Ingångarna till rådhuset är utsmyckade med vapensköldar i sandsten. På kortsidan kan man också se det gamla stadsvapnet, som det såg ut under 1300-talet.

Den katolska kyrkan sätter också sin prägel på stadsbilden. Kyrkans äldsta del är tornet (med fem spiror), som byggdes under 1300-/1400-talet. Det sengotiska koret byggdes under 1480-talet och långhuset tillkom i början av 1500-talet. Kyrkans inredning är till största delen från 1700-talets första hälft.

Stadsslottet har ett mycket framträdande läge i gamla stan, där det stora taket syns över alla andra hustak. Huset byggdes 1555 mot befolkningens vilja. Man var rädd för att den mäktiga byggnaden skulle befästas och användas som borg och klagade hos biskopen, som visserligen ställde sig på befolkningens sida, men som inte kunde göra mycket för att avstyra bygget, som redan hade fått en ansenlig storlek. Slutligen legaliserades svartbygget under försäkran, att det inte skulle befästas. Byggnaden har under århundradenas lopp haft olika funktioner, men köptes 1970 av staden, som efter renovering numera använder den för konferenser och kulturella evenemang. 

www.tourismus-lichtenfels.de

Bad Staffelstein (ca 10 600 inv.) ligger vid övre Main nedanför Staffelberg, en av de viktigaste förhistoriska bayerska bosättningsplatserna. På bergets högplatå har människor bott sedan stenåldern och sedan mitten av 2000-talet f.Kr. var berget ständigt bebott och befäst. Under århundradet före Kristi födelse uppfördes en keltisk stad, som senare omnämndes av en grekisk geograf. Staden övergavs senare, då kelterna flyttade undan för germanerna. Germanerna byggde sedan sin bosättning nedanför berget. Staffelstein omnämns första gången omkring år 800. Under 1000-talet kom orten att tillhöra domkapitlet i Bamberg och kvarstod i dess ägo fram till 1803. 1130 fick man tull- och marknadsrättigheter och 1418 omtalas Staffelstein som en stad med fyra stadsportar. Fyra år senare fick man av biskopen tillåtelse att befästa staden. Svenska trupper intog staden under trettioåriga kriget med många döda och en förstörd förstad som följd. Vid en omfattande brand 1684 förstördes nästan hela staden och den nutida stadsbilden återger i stor utsträckning staden som den såg ut efter branden. Staffelstein har blivit bekant genom sin historiska stadsbild men framför allt som födelseort för den bekante matematikern Adam Ries(e), som föddes här 1492. Ett nytt avsnitt i stadens historia började 1975, då man på 1600 m djup träffade på en järn- och kolsyrehaltig källa med en temperatur av över 50°. Detta är den varmaste i sitt slag i Bayern och bidrog starkt till att göra orten känd i turistkretsar. 

Besökare i staden bör inte försumma att bese tre sevärdheter: Staffelberg (som omnämndes ovan), Vierzehnheiligen och Klostret Banz. Den barocka vallfartsbasilikan Vierzehnheiligen byggdes av den kände arkitekten Balthasar Neumann och renoverades nyligen. Ända sedan 1400-talet hade folk vallfärdat till Vierzehnheiligen, en av de bekantaste vallfartsorterna, för att tillbe de 14 helgonen. Under 1700-talet skulle en ny kyrka byggas, då den gamla hade blivit för trång. De första utkasten till kyrkan förkastades, däremot godtogs Neumanns. Då han emellertid inte följde bygget på plats, såg en tidigare anlitad arkitekt sin chans att ändra kyrkan i mera protestantisk riktning. Inte förrän ett drygt halvår senare upptäckte Neumann vad som var på gång och kunde nu åter ändra i planerna för kyrkans inre utförande. Invigningen ägde rum 1772 efter 29 års arbete. Samtidigt byggdes vid sidan av ett mindre kloster, som idag används som kloster av franciskanermunkarna, som betjänar kyrkan. Kyrkans mest iögonenfallande sevärdhet är det fristående rokokoaltaret med de 14 helgonen mitt i kyrkan.

På långt håll kan man se det tidigare benediktinerklostret Banz på Banzberg högt ovanför Maindalen. Ursprungligen stod på denna plats en borg som skydd mot överfall från ungerska trupper. I en brand 1505 förstördes klostret så när som på murarna. På grund av bondekriget dröjde uppbyggnaden och tog hela århundradet i anspråk. Det efterföljande trettioåriga kriget innebar också stora problem för klostret, som låg i uppmarschområdet för de deltagande arméerna. Likaså betydde den svenska hegemonin i Franken att klostrets existens hotades. Först i och med motreformationen kunde klostret vinna i fråga om andlig och kulturell dragningskraft. 1719 kunde klosterkyrkan invigas. Till följd av sekularisationen upplöstes klostret 1803 och man övervägde att riva hela anläggningen. Den räddades emellertid av Bayerns hertig Wilhelm, som köpte klostret och gjorde om det till sitt sommarresidens. Efter första världskriget blev anläggningen åter kloster under tio år, då den hyrdes ut till cistercienserorden. 1933 inköptes klostret av en missionsorden, som under kriget använde det som lasarett. Fram till 1964 användes det som ålderdomshem för att 1979 köpas av en stiftelse som centrum för vuxenutbildning. Förutom kyrkan finns en utställning med fossiler att bese.

www.bad-staffelstein.de/de/ 

[Upp]