Allgäu    

Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern

Allgäu är ett av de mest omtyckta resområdena under hela året med underbar natur, härliga floder och sjöar, unika kulturskatter och fantasieggande sagoslott. Året runt finns de mest skiftande semestermöjligheter: övernattning med priser för alla plånböcker, omfattande wellnessutbud, golfplatser, cykel- och vandringsleder och vintertid ett komplett program för skid- och snowboardfans. 

Mörka skogar, bisarra klippformationer och grottor, som omges av vilda legender. Sådana platser finns det många i Allgäu. En fördel med en sommarsemester i Allgäu är att en avstickare till ett sådant naturfenomen inte behöver planeras extra, de finns alltid i närheten och är lätta att hitta.

Mindelheim (ca 14 100 inv.) har mycket i sin historia gemensamt med riddarsläkten von Frundsbergs. Men inte bara från denna släkt tog staden influenser utan också från andra släkter, som residerade på borgen Mindelburg liksom från kloster och privatpersoner. Orten omnämns första gången 1046, men var bebodd tidigare. 1277 omtalas Mindelheim som stad, men det egentliga stadsgrundandet torde ha ägt rum redan omkring 1250. Mycket tyder på att Mindelheim och det omgivande landet utgjorde en av de många typiska schwabiska småstaterna, som löd direkt under kung och kejsare. Då herrarna av Mindelberg sålde staden, sattes hertig Friedrich von Teck in som fogde. Han följde emellertid sina egna intressen och hävdade sig snart som härskare. Från 1413 regerades Mindelheim av Ulrich von Teck, som befäste staden och främjade en livlig byggverksamhet. Hans arvingar sålde 1467 staden till riddarsläkten Frundsberg, som under de närmaste 120 åren bestämde stadens öden. 1590 övergick den i huset Fuggers ägo, men då den bayerske hertigen Maximilian var intresserad av staden, ockuperade han den 1616. Från denna tid var Mindelheim bayerskt och hörde till huset Wittelsbach (med undantag för åren 1705-14, då ägaren var den engelske earlen av Marlborough). Under trettioåriga kriget drabbades staden svårt och hade 1636 endast 110 innevånare. I ganska långsam takt hämtade sig regionen från kriget. Ett hårt slag träffade staden 1773, då påven upphävde jesuitorden, vilken intill dess hade haft en stark ställning där, speciellt inom undervisningen. Under de napoleonska krigen drabbades Mindelheim på nytt av genomtågande arméer, som fordrade tribut. Med undantag för de båda världskrigen förlöpte stadens historia sedan lugnare. 

Till stadens sevärdheter hör olika delar av den medeltida befästningen, som inneslöt den dåtida staden. Den äldsta porten var den 1263 omnämnda Nedre porten, som vid första åsyn liknar ett kyrktorn, även om den aldrig har varit det. Den Övre porten finns omnämnd 1337 och fick sitt nuvarande utseende omkring 1500. Ännu fram till 1870 utgjorde denna stadens gräns österut med hjälp av en vattenfylld grav. Även av själva muren finns delar kvar.

I stadsbefästningens nordöstra hörn reser sig den imponerande stadskyrkan St. Stephan med sitt höga torn. Kyrkan grundlades 1409, men har genomgått flera ombyggnader, så att den skulle anpassas till den rådande stilriktningen. Den till det yttre barocka byggnaden visar sig inuti ha en helt annan karaktär. Den senbarocka jesuitkyrkan Maria förkunnelse räknas till de mest betydande kyrkobyggnaderna i Schwaben med sina ståtliga altare, som leder blickarna framåt i det långsträckta koret, och det eleganta rokokokapellet. 1264 byggdes här stadens första klosterkyrka för Augustinereremiterna och 1618 övertogs kloster och kyrka av jesuiterna. 1625-26 följde en om- och nybyggnad i nybarock stil och 1721-22 en total nygestaltning av kyrkans inre i senbarock stil. Efter den senaste renoveringen visas kyrkan åter i prunkande rosa, gula, vita och gyllene färger. Utöver dessa två finns ytterligare flera kyrkor och ett stort antal kapell, som kan vara intressanta att besöka; vissa dock endast i samband med guidade stadspromenader.

Ett exakt datum för borgen Mindelburg kan inte anges, men man antar, att den uppfördes omkring 1160 som skydd för saltvägen mellan München och Bodensjön och tillskrivs Henrik Lejonet. 1363 såldes borgen, som omkring 1370 byggdes ut till ett lantgods. Sedan mitten av 1400-talet kallades Mindelburg också Slottet på St.Georgenberg. Under åren 1467 - 1586, då slottet ägdes av ätten von Frundsberg, byggdes borgen ut till en modern fästning med rondeller och rundtorn och den västra flygeln mellan slottet och tornet tillkom. Genom hertig Maximilians övertagande av borgen förlorade den sin funktion som lantgods. 1632 intogs den av svenskarna, som 1646 brände ned den. Efter en återuppbyggnad 1670 användes lokalerna som kornbod. Under senare delen av 1800-talet övergick byggnaden i privat ägo och hade därefter ett antal privata ägare under kort tid. Under den nationalsocialistiska tiden användes byggnaden av olika partiorganisationer och efter kriget som sjukhus. Sedan 1950 hyrs slottet av ett tidskriftsförlag.

I staden finns sex museer: hembygdsmuseum, julkrubbemuseum, textilmuseum, konstnären Carl Millner, arkeologimuseum och tornursmuseum. 

www.tourismus-mindelheim.de 

Memmingen (ca 41 000 inv.) var under senromersk tid en liten bosättning, som sedan genomgått en markant utveckling och snabbt blev stad. Officiellt omnämnd var orten första gången 1128 genom ett gåvobrev. 1286 blev Memmingen fri riksstad och direkt underställd den tyske kungen. Sin blomstringsperiod upplevde staden under 1300- -1500-talen, vilket framför allt visade sig i den livliga byggverksamheten, handeln och den uppblommande kulturen. Redan 1506 skickade handelsmän i Memmingen de första tyska handelsskeppen till transoceana länder, företrädare för borgerskapet var närvarande vid alla riksdagar och konstnärer och vetenskapsmän rörde sig i kretsar runt sådana betydande personligheter som Dürer och Gutenberg. Ur sådana framgångar skapade sig stadens borgarklass en självmedvetenhet, som under 1500-talet fick omfattande konsekvenser: vid sidan av städer som Zürich, Geneve och Wittenberg blev Memmingen ett centrum för reformationen - och protestantiskt. Under bondekriget 1525 förenade sig staden med de upproriska bönderna, som valde att i Memmingen hålla sin samling, där man i 12 artiklar författade, vad som kan betraktas som Europas första människorättsförklaring. Trettioåriga kriget satte stopp för stadens ekonomiska och kulturella blomstring och efter dess slut förlorade Memmingen allt mera sitt inflytande över politik och ekonomi. Sin ställning som fri riksstad behöll man emellertid till början av 1800-talet, då staden blev bayersk. Femtio år senare tog man ånyo stadens öde i egna händer och initierade och bekostade byggandet av en järnväg till staden för att på så sätt främja ett ekonomiskt uppsving. Den tidigare nästan helt protestantiska staden har efter andra världskriget genom inflyttning från de tidigare tyska östområdena ändrat sin religiösa sammansättning från 98 % protestanter till 28 % (2008), medan den katolska andelen ökat till drygt 43 %. 

En stor del av den medeltida gamla stans byggnader överlevde andra världskriget och det senare rivningsraseriet. Bland dessa rester finner man bl.a. ungefär 2 km av den gamla stadsmuren och tio portar och torn, medan i andra delar av gamla stan medeltida och något senare byggda hus har rivits och ersatts med stora betongklossar. 

Till stadens mest berömda byggnadsverk hör rådhuset (t.h.), som är en flervåningsbyggnad från renässansens 1500-tal. Större delen av huset tillkom 1589 och hade redan då sitt nuvarande utseende med en hög gavel, flankerad av två små torn. Under 1700-talet gjordes huset om i rokokostil och gaveln fick sin svängda profil.

En av stadens symboler är den k-märkta protestantiska stadskyrkan Sankt Martin, som är en av de äldsta kyrkorna i regionen. Med sitt 65 m höga torn är kyrkan stadens högsta byggnad. Kyrkans historia går tillbaka till 800-talet och stod i centrum för 1500-talets reformation, som härifrån spreds vidare inom området. Sin nuvarande form fick den treskeppiga basilikan vid en utbyggnad, som började omkring 1325 och stod klar först 175 år senare. Basilikan, som finansierades av stadens innevånare, var efter sin fullbordan den största gotiska stadskyrkan mellan Bodensjön och floden Lech och den näst största tegelbasilikan efter St. Ulrich und Afra i Augsburg. Kyrkan har många konstskatter, däribland de över 500 år gamla korstolarna, som hör till bästa sengotiska snidade konstverken i Sydtyskland och räknas som stadens största konstskatt.

Sevärd är likaledes den protestantiska kyrkan "Unser Frauen", som är stadens näst största kyrka. Enligt urkunderna är kyrkan omnämnd 1258, men den första kyrkobyggnaden på platsen torde ha tillkommit redan 500 år tidigare och skulle således vara en av regionens äldsta kyrkor. Kyrkan är bekant framför allt för sina fresker från början av 1400-talet. Efter reformationen under 1500-talet användes kyrkan fram till 1806 som simultankyrka. Troligen var detta den äldsta simultankyrkan på bayerskt område.

Staden har flera museer med tyngdpunkt framför allt på konst.

www.memmingen.de 

Ottobeuren (ca 8 000 inv.) grundades under 400-talet av en man, Uot, vars namn har gett upphov till det nuvarande ortnamnet. Inte bara missväxt och sjukdomar gjorde livet svårt för nybyggarna, också vilda strider utkämpades med frankerna, som ständigt överföll landet och slutligen ockuperade det. Nya hårda bestämmelser infördes och innevånarna måste betala tionde till den frankiske kungen. Beslagtagna egendomar tillhörde kungen. Under 1100-talet byggdes ett kloster med tillhörande klosterkyrka. Båda förstördes i en brand 1152. Klostret byggdes upp igen och förstördes av en ny brand 1217. Återigen byggdes klostret upp men utsattes för svåra skador under bondekriget 1525. Även under den svenska ockupationen under trettioåriga kriget förstördes anläggningen. I samband med sekularisationen 1802 överfördes klostret och alla dess ägodelar till den bayerska staten, som sedan sålde det mesta. För vissa svårsålda byggnader försökte man finna alternativa lösningar. Så kunde en av de stängda kyrkorna byggas om till skolhus, andra lokaliteter användes av myndigheter. På grund av sekularisationens bestämmelser minskades antalet munkar hela tiden, eftersom inga nya fick upptagas. Trots detta kunde benediktinerordens munkar fortsätta sitt arbete om än under svåra förhållanden. 1834 upprättades orden igen av kung Ludwig I. och 1919 godkändes ett återuppförande av klostret Ottobeuren.

Klostret i Ottobeuren tillkom omkring 764 som familjekloster för grevarna Silach och befolkades med munkar från schweiziska St. Gallen och Reichenau i närheten av Bodensjön. Klostret fick under sin existens en ställning, som innebar att det var fristående inom riket och lydde direkt under kejsaren. Den lilla klosterstaten, som bestod av Ottobeuren och 27 byar i trakten, präglades av klostret fram till 1802, då Bayern övertog området. Även idag intar klostret en viktig plats i det kulturella och sociala livet i Ottobeuren. Klostret är öppet för människor, som söker en plats för eftertanke, möte och rekreation, men också för föreningar, som vill hålla konferenser eller seminarier. Klostrets museum med biblioteket och kejsarsalen verkar som ett sammandrag av tusen års benediktinisk-schwabisk konsthistoria. Till skatterna i biblioteket hör runt 15 000 verk från tiden före 1800. Museet har utsökta samlingar av sakrala mässföremål, porslin och figurer till julkrubbor. Kejsarsalen är känd för sin samling marmorstatyer och sin utomordentliga akustik, som man kan njuta av vid konserter.

Den senbarocka basilikan byggdes som klosterkyrka åren 1737-66 och är en av de vackraste tyska barockkyrkorna. Till den rikliga utsmyckningen hör fresker i kupol och tak, altarbilder och stuckarbeten. Korstolarna gäller för att vara bland de vackraste inom den sydtyska barocken. Medelpunkt i kyrkan är ett romanskt krucifix från ca 1220. Kyrkans berömda orglar har fransk klangbild och anses tillhöra de förnämsta prestationerna inom orgelbyggnadskonsten. (Här ett smakprov från den äldre Trefaldighetsorgeln och ett från den nyare stora Mariaorgeln.) 

www.ottobeuren.de/ 

Kaufbeuren (ca 41 900 inv.) har sitt ursprung i grundandet av en frankisk kungsgård omkring 740. Denna hade en central funktion i det omgivande riksområdet i närheten av gränsen mot hertigdömet Bayern. I samband med utbyggnaden av landet, som sammanföll med kristnandet under Karolingerna, utvecklades bosättningen snabbt och kungsgården inlemmades i den frankiska förvaltningsorganisationens nät. I slutet av 1000-talet blev den säte för adelssläkten von Beuren, som var anhängare till welferna. Sedan ätten dött ut, blev staden 1191 en stad tillhörig stauferna, som nu intensivt ägnade sig åt att bygga ut och utveckla staden. 1286 bekräftades stadens status som fri riksstad. Den följande kraftiga ekonomiska uppgången bromsades av bondekriget och reformationen under 1500-talet och knappt 100 år senare förstörde nästan helt och hållet det trettioåriga kriget staden genom belägringar, ockupationer, brandskattningar och plundringar. Kaufbeuren hämtade sig långsamt, även om långt in på 1700-talet stridigheterna mellan katoliker och protestanter inte ville ta slut. En andra blomstringsperiod för vävarhantverket under denna tid satte de franska revolutionskrigen och den industriella revolutionen stopp för. 1802 blev Kaufbeuren en stad inom kurfurstendömet Bayern.

I Kaufbeuren finns flera framför allt äldre sevärdheter. Till dessa hör stadens rådhus, som byggdes 1879-81 i nyrenässansstil. Efter en brand 1960 i vindsvåningen skedde en omgestaltning av tak och fasad. 

Stadsmuren byggdes omkring 1200, höjdes omkring 1420 och försågs med en övertäckt försvarsgång. Muren var ca 1500 m lång och hade tre porttorn och nio försvarstorn. Det mest bekanta försvarstornet är "Fünfknopfturm" (så kallat på grund av de fem tornspetsarna), som står som stadens symbol. Tornet byggdes 1420 och var under medeltiden säte för stadens brandförsvar. Härifrån kunde man se över gamla stan och befolkningen kunde varnas genom en klocka i tornet vid brand eller annan fara. Tornväktarvåningen är fortfarande bebodd. 

Den katolska St. Martinskyrkan byggdes som romansk basilika men byggdes om i slutet av 1430-talet i gotisk stil. Omkring 1700 gjordes den om i barockstil och under 1800-talets slut i nygotisk stil. Från den romanska tiden är kyrkans huvudportal samt dopfunten. Av äldre inslag i interiören märks snidade figurer i högaltaret från 1400-talets slut samt reliefer från början av 1500-talet i folkaltaret. Det drygt 68 m höga tornet påbörjades 1403.

Staden har sju museer, som täcker områden som dockteater, stadshistoria, konst, Den heliga Crescentia, brandväsende mm.

Foto: Kaufbeuren Marketing 

Marktoberdorf (ca 18 200 inv.) och området däromkring var under de keltiska och romerska bosättningsperioderna glest befolkat. Först under 700-talet, då frankerna tog området i besittning, uppfördes en kungsgård på den plats, där Marktoberdorf nu ligger. 1299 överfördes denna till stiftet Augsburg, under vars milda regering orten och området fick en lugn och gynnsam utveckling. Denna gynnades också av den 1453 förlänade upphöjelsen till "Markt" (motsv. köping), vilket också innebar, att orten skulle befästas. Samtidigt med befästningarna uppfördes också det första rådhuset. Redan 1424 fanns ett slott i Oberdorf, vilket i början av 1500-talet ersattes med en sengotisk nybyggnad, som ägde bestånd fram till 1722, då den ersattes av ett barockslott. 1803 överfördes stiftet Augsburgs landområden till kurfurstendömet Bayern och därmed förlorade orten mycket av sin tidigare betydelse. Anslutningen till det tyska järnvägsnätet 1876 medförde en ökad industrialisering i den tidigare helt jordbruksinriktade orten. Efter andra världskrigets slut ökades befolkningstalet genom en stark tillströmning av flyktingar från de tidigare tyska östområdena, vilket medförde, att man fick stadsprivilegier 1953. 

Stadens första kyrka fanns omkring 750 på slottsberget. Omkring 1200 kom i dess ställe St. Martin i romansk resp. rundbogestil. Denna byggdes om i gotisk stil under 1430-talet för att sedan i början av 1730-talet göras om i rokokostil. Även under senare år har den restaurerats och räknas som en av stadens symboler, belägen högt över staden.

I staden finns ett antal museer, som visar stadens historia, konst och samlingar från Riesengebirge. I "Römerbad" i stadsdelen Kohlhunden pågår utgrävningar av ett område, där tidigare romare bodde. I utställningen visas föremål från romarnas vardag. Också själva utgrävningarna kan beses. 

www.touristik-marktoberdorf.de

Kempten (ca 62 100 inv.) kan räkna sin historia från tiden före romarna, för då dessa anlände 15 f. Kr. fanns redan en troligen keltisk föregångsstad på platsen. Strax efter sin ankomst byggde de på Lindenberg en ny stad efter romersk förebild under det gamla keltiska namnet. Denna stad brann ned 69 men byggdes upp igen vackrare än tidigare. Vid alemannernas genombrott 233 förstördes staden till största delen och då den 259 byggdes upp igen, förlades den till området strax nedanför borgen. När sedan de romerska trupperna drog sig tillbaka 488, tog alemannerna den i besittning. Eftersom de använde Kempten som stödjepunkt i ett uppror riktat mot frankerna, förstördes staden 683 av en frankisk straffexpedition. 747 kom munkar från St. Gallen för att missionera och byggde några år senare Allgäus första kloster i Kempten. Detta kom att tillhöra de mest privilegierade klostren i det frankiska riket och fick under de efterföljande århundradena motta stora förläningar. Under 900-talets början överfölls och förstördes staden flera gånger av ungerska stammar, men byggdes upp igen. Genom ett privilegium från kungen 1289 undantogs gamla stan i Kempten från klostrets domäner och bildade en fri riksstad direkt underställd kungen. Här fanns nu två städer tätt intill varandra men med olika herrar, vilket kom att innebära både fiendskap och samarbete. Så t.ex. stormade riksstadens medborgare 1363 den regerande abbotens borg och förstörde den samtidigt som abboten togs till fånga. I samband med bondeupproret 1525 plundrade bönder, som löd under stiftet, kloster och domkyrka. Riksstaden kunde nu köpa ut abboten från alla de rättigheter, som han fortfarande hade i staden och möjliggjorde därigenom införandet av reformationen i Kempten. 1535 anslöt sig riksstaden till det Schmalkaldiska förbundet och ställde sig därigenom på samma sida som de protestantiska furstarna och städerna mot kejsaren. Under den uppblossande konflikten mellan katoliker och protestanter 1609 anslöt sig riksstaden till den protestantiska "unionen" och stiftsstaden till den katolska "ligan". På anstiftan av abboten besatte kejserliga trupper riksstaden 1631 och fordrade en oerhörd kontribution. Året efter tog staden revansch, då svenska trupper ockuperade stiftsstaden, där kloster och kyrka jämnades med marken. Sedan abboten bett om det, erövrade de kejserliga trupperna staden på nytt 1633, varvid en del av staden brann upp. Efterföljande år intogs staden åter av svenskarna, som dock förlorade den igen. En förnyad ockupation av svenskar och fransmän ägde rum 1646. Klostrets  regerande abbot umgicks med tanken att införliva riksstaden med sitt eget territorium men hindrades härifrån av bestämmelserna i den westfaliska freden. Under spanska tronföljdskriget 1705 förstördes abbotens borg, som sedan dess finns kvar enbart som ruin. En ny ockupation av staden ägde rum 1796, då franska revolutionsstyrkor intog den. Under de närmaste åren infann sig ryska styrkor, som på sin väg tillbaka krävde inkvartering. 1802 intogs staden av bayerska trupper. Genom beslut 1803 förlorade både stiftsstaden och riksstaden sin status och införlivades med Bayern, varvid de båda städerna 1818 förenades till en enda. Stor betydelse för stadens befolkningstillväxt hade den invandring av fördrivna, som ägde rum efter andra världskriget, vilket ledde till ett kraftigt uppsving och intensiv byggverksamhet.

Burghalde, på en kulle högt över gamla stan, var ett av de först bebodda områdena i Kempten och omgavs en gång i tiden av floden Iller. Här fanns ett senromerskt kastell och under medeltiden klosterfogdarnas borg, som 1488 inlemmades i stadsbefästningen. Från denna tid härstammar det gotiska borgtornet. Borgen förstördes 1705 i samband med spanska tronföljdskriget. Sedan 1950 fungerar den tidigare borgen som en romantisk kuliss för en friluftsscen, där olika evenemang äger rum under sommarmånaderna. Sedan 2004 finns här också Allgäus borgmuseum.

Sedan över 600 år präglas stadsbilden av St. Mangkyrkan. Tidigare kyrkor på platsen visar tillbaka mot 700-talet, då den helige Magnus, som skulle kristna Allgäu, levde. Från denna kyrka, som är den största evangeliska kyrkan i regionen, utgick de reformatoriska tankarna, som kom att prägla Kemptens historia under århundraden. Kyrkans treskeppiga byggnadsform tillkom 1428 på romanska fundament. Likaså tornet står på en över tusen år gammal grund. Kyrkans inre går i vitt och stuckornamenten från 1767 målades vid restaureringen 1970 i ljusa färger. Predikstolen tillkom omkring 1608. Det stora altaret är en kopia av ett sengotiskt altarskrin efter förebild av bl.a. Tilman Riemenschneider och köptes in till kyrkan 1896. Kyrkan är känd för sin goda akustik och hör till regionens största konsertkyrkor. I kyrkans bibliotek finns en värdefull samling historiska böcker. 

St. Lorenzbasilikan var det första större kyrkobygget i Sydtyskland efter trettioåriga kriget (påbörjades 1652) och imponerar även idag genom den mäktiga dubbeltornsfasaden och kupolen över koret. I kyrkans inre fascinerar den rika inredningen och altarna samt de snidade korstolarna. 

Residenset var benediktinerkloster och säte för de regerande abbotarna. Den barocka byggnaden påbörjades 1651 och stod färdig 1674. Residensets praktsalar har en förnämlig rokokoinredning och är unika i det sydtyska området. De är i stor utsträckning i originaltillstånd. Till residenset hör också en trädgård och ett orangeri. Det furstliga stallet, som byggdes omkring 1730, hyser idag ett museum, Alpinmuseum, och ett konstmuseum, Alpenländische Galerie, som är en filial till det bayerska nationalmuseet. Här visas framför allt sakral konst från sengotiken. 

Det vackra rådhuset återfinns i en byggnad som 1368 byggdes för spannmålsmarknaden, först som korsvirkesbyggnad och från 1474 som stenbyggnad. Väggmåleriet på fasaden visar enligt sägnerna en berömd son i staden, "Heinrich från Kempten".

Förutom de ovan nämnda museerna finns i staden ytterligare några, däribland ett romerskt museum och ett naturkunskapsmuseum. 

Foto: Kempten Allgäu

Lindau (ca 24 600 inv.) ligger vid Bodensjön, där Tysklands, Österrikes och Schweiz gränser möts, vilket gör staden till Bayerns sydvästligaste stad. Dess historia går tillbaka till romartiden med bl.a. rester efter ett stort hus, som utgör det viktigaste beviset för romersk närvaro i området. Detta gäller dock bara fastlandet, inte den del av Lindau, som ligger på ön utanför. Det första skriftliga beviset för Lindaus existens stammar från 882 och gällde ett kloster, som tidigare hade upprättats på ön. Här fanns också bosatta fiskare och under 1000-talet tillkom köpmän. Omkring 1079 förlade klostret sin marknad till ön, vilket lade grunden till en stadsbildning. Spår efter stadsmuren kan fortfarande ses. På ett tidigt stadium kom handeln att spela en viktig roll, framför allt med Italien, men också med andra orter utmed Bodensjön. 1274-75 förlänades staden viktiga fri- och rättigheter och köpmannabosättningen löste sig allt mera från klostrets överhöghet och utvecklades till en fri riksstad. 1466 fick klostrets abbedissa ställning som världslig riksfurste inom det heliga romerska riket, vilket innebar att stift och stad var från varandra oberoende territorier, som ofta låg i strid med varandra. Som en följd av reformationen blev Lindau som enda stad i området protestantiskt 1528, varvid franciskanerklostret stängdes medan däremot det kvinnliga klostret fortsatte sin verksamhet inom katolicismen. 1628 förlade den katolska kejsaren trupper i staden, sedan det hade förekommit oroligheter. Härvid gjordes också försök att återinföra katolicismen och knyta Lindau närmare Österrike. 1646-47 försökte svenska trupper erövra staden men misslyckades på grund av innevånarnas och den kejserliga styrkans motstånd. Genom den westfaliska freden garanterades Lindau sina politiska och konfessionella friheter, som varit hotade sedan 1628 och den kejserliga garnisonen måste lämna staden. Till följd av den franska revolutionen upphävdes Lindaus status som fri riksstad 1802 och tillsammans med det kvinnliga klostrets domäner fick man inom ett par år nya herrar intill dess att Bayern övertog området efter Napoleons nederlag 1805-06. 1945 besatte franska trupper staden, som efter andra världskriget i stort sett var oskadad. Tillsammans med lantkretsen Lindau utgjorde staden en förbindelseled mellan de franska ockupationszonerna i Sydvästtyskland och västra Österrike, då Bayern i övrigt var ockuperat av amerikanska trupper. Denna "statsbildning" ägde bestånd till 1955, då den helt överfördes till Bayern. 

Lindaus äldsta kyrka är den ganska enkla Peterskyrkan, som byggdes omkring 1000 och som fram till 1180 var stadens församlingskyrka. En betydande konstskatt i kyrkans inre är de fresker, som smyckar den norra väggen och som skapades mot slutet av 1400-talet av Hans Holbein d.ä. 

Det gamla rådhuset byggdes ursprungligen 1422 i gotisk stil men försågs 1576 med en vacker trappgavel i renässansstil. Baksidan utsmyckades under 1800-talet med scener ur stadens historia. I rådhusets inre finns den gotiska rådssalen, där riksdagen höll sitt sammanträde 1496-97. Idag finns i gamla rådhuset delar av det gamla riksstadsbiblioteket. 

Stadsbefästningen uppstod i allt väsentligt under 1100- och 1200-talen men åtskilligt har också tillkommit senare. "Pulverturm" (kruttornet) från 1508 finns på öns västspets och infogades i stadsmuren under 1500-talet, då den bakre delen av ön, där det tidigare låg åkrar, vingårdar mm, befästes. "Diebsturm" (tjuvtornet) uppstod omkring 1370 som den västliga punkten i stadsmuren och fungerade under medeltiden som fängelse. "Mangturm" byggdes under 1200-talet och var tänkt som ett skydd för hamnanläggningen. Sedan början av 1800-talet har stora delar av den gamla stadsbefästningen brutits ned och transporterats bort. Framför allt kom den till användning, då hamnen skulle byggas ut. 

www.lindau.de/ 

Füssen (ca 14 200 inv.) har sitt ursprung i romartiden, då vägen mellan Norditalien och Augsburg byggdes och då en romersk legion stationerades på slottsberget under 200-talet. Füssens läge vid denna nord-sydförbindelse och floden Lechs genombrott från Alperna var av betydelse för kristendomens utbredning. Vandringsmunken Magnus från St. Gallen skickades under 700-talet till denna ort, som under medeltiden kallades "fauces" (avgrund), vilket senare har förvandlats till Füssen. Efter hans död förföll hans verk och i mitten av 800-talet grundades benediktinerklostret St. Mang på initiativ av biskopen i Augsburg. Detta kom som medelpunkt för tro, kultur och ekonomi att prägla landet omkring Füssen. Från 1313 löd både kloster och stad, som hade fått stadsrättigheter 1286, under biskoparna i Augsburg. Det var också de, som byggde ut Höga slottet till sitt sommarresidens. Under 1400- och 1500-talen utvecklades Füssen till en viktig handelsplats. Denna utveckling avbröts av trettioåriga kriget och ett nytt uppsving inträdde först under 1800-talet i och med industrialismen och byggandet av de båda slotten Hohenschwangau och Neuschwanstein i grannkommunen Schwangau och den därmed begynnande turismen. 

På en klippavsats ovanför gamla stan reser sig Höga slottet, en av de största sengotiska borganläggningarna i Schwaben och utsmyckad med unika senmedeltida målerier på fasaderna. Borgen började byggas i slutet av 1200-talet och byggdes ut och förändrades omkring 1500, sedan staden hade lämnats i pant till Augsburgs stift. Resultatet kan ses ännu idag. I biskoparnas forna sommarresidens finns en filialutställning till den bayerska statliga tavelsamlingen och stadens tavelgalleri. Här finns många utställda konstverk från sengotiken och 1800-talet. Sevärda är också själva rummen som t.ex. riddarsalen med sitt snidade sengotiska kassettak. 

Den imponerande barocka anläggningen av det tidigare klostret St. Mang högt ovanför floden Lechs stränder hyser idag staden Füssens museum med bl.a. en vacker samling historiska lutor och fioler, som påminner om stadens betydelse som vagga för lutbyggnadskonsten i Europa under 1700-talet. Basilikan St. Mang var benediktinernas klosterkyrka och kan i sin krypta uppvisa Bayerns äldsta bevarade freskmålning (omkring 980). 

Foton från Füssen ©  FTM / www.guenterstandl.de

Schwangau (ca 3 300 inv.) är en av de mest kända orterna i östra Allgäu med framför allt de båda slotten Hohenschwangau och Neuschwanstein som turistiska dragplåster. Fynd inom kommunen visar på en bosättning under stenåldern och sedan år 15 f.Kr. var orten en del av den romerska provinsen Rätien. Den första slutna bybebyggelsen fanns under 500-talet och den första kyrkan uppfördes 746 av munken Magnus, Allgäus apostel. Under 1600-talet drabbades orten svårt av pesten och en stor del av innevånarna dog och begravdes på pestkyrkogården vid kyrkan St. Coloman. Invandrare från Tyrolen och Schweiz inbjöds att ersätta den avlidna befolkningen. 1832-36 byggde kronprinsen Maximilian upp borgen Schwanstein som slottet Hohenschwangau och hans son Ludwig II uppförde 1869-86 slottet Neuschwanstein i stället för ruinerna efter Vorder- och Hinterschwangau. Tillsammans med andra bekanta kulturminnesmärken är dessa båda världsberömda slott årligen mål för hundratusentals besökare. 1985 fick kommunen utmärkelse som "kurort med välgörande klimat" och erbjuder nu olika typer av behandlingar mot sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, hudsjukdomar, övervikt mm.

1934 upptäcktes vid Tegelberg de första spåren efter en vidsträckt romersk gård, som hade byggts i mitten av 100-talet. Senare har ytterligare byggnader kunnat grävas ut. Till den lantliga arkitekturen hör också privatbad, som hade alla de inrättningar, som man känner från offentliga bad i städerna eller kejsarbaden. Dessa hörde till den dagliga kroppsvården. Baden är ett imponerande minnesmärke över antik byggnadsteknik. Golv och väggar värmdes upp genom ett sinnrikt uttänkt uppvärmningssystem med varmluft, som cirkulerade under golv och bakom tegelväggar. Ur ruinerna efter den raserade byggnaden kunde arkeologerna rädda åtskilliga delar av den färgade väggputsen och rekonstruera väggarna tack vare deras goda skick. Freskerna har gjort det romerska badet bekant långt utanför Bayerns gränser.

Slottet Hohenschwangau existerade redan under 1100-talet, då som borgen Schwanstein, som ägdes av ätten Schwangau. Under de följande århundradena bytte den ägare, förstördes, byggdes upp igen och förstördes på nytt. 1832 köpte kronprinsen Maximilian, den senare kungen Maximilian II, ruinerna och lät bygga om dem i engelsk tudorstil, så som man ser det idag. Den bayerska kungafamiljen använde slottet framför allt som sommarresidens och den senare kungen Ludwig II tillbringade här under sin barn- och ungdomstid sina lyckligaste stunder. Rummen inreddes i romantisk anda med väggmålningar med teman från den medeltida sagovärlden och har bevarats intakt sedan dess. Slottet kan beses dagligen under guidade turer.

De första planerna och förberedelserna för slottet Neuschwanstein högt över den brusande bäcken Pöllat gjordes redan 1867 av kung Ludwig II och grundstenen lades 1869. Det dröjde sedan 15 år, innan slottet 1884 var beboeligt även om det inte var helt färdigt. Det färdiga slottet fick kungen aldrig uppleva, eftersom han dog 1886. Slottets läge och den sagolika inredningen drar dagligen skaror av besökare från hela världen. Slottet byggdes i stil av en medeltida riddarborg från 1100- - 1200-talen, men då kungen dog, saknades vakttornet och flera rum. Rummen är utsmyckade med scener ur medeltida tyska berättelser (Tannhäuser, Lohengrin, Tristan och Isolde, Nibelungenlied, Parzival m.fl.). Slottet kan beses dagligen under guidade turer.

Foto: Schwangau/Ostallgäu

Genom detta område passerar turistleden:    Romantiska vägen

[Upp]