Området Sigmaringen

"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."

Området Sigmaringen är ett gammalt kulturlandskap, där de tidigaste spåren efter bosättningar kan följas tillbaka till äldre stenåldern, då människorna bodde i grottor i Donau- och Lauchertdalarna. Bland de talrika fynden från bronsåldern och den keltiska järnåldern höjer sig Heuneburg vid Hundersingen över mängden som ett representativt furstesäte och maktcentrum mellan 600 och 400 f.Kr. När Oberschwaben inlemmades i det romerska riket, kom det vid Ennetach upprättade kastellet att få en nyckelställning. Vid romarnas återtåg under 200-talets andra hälft följde en mer än 200-årig period utan nämnvärda arkeologiska eller skriftliga bevis, innan från 500-talet till tidigt 700-tal gravar med rikliga gravgåvor gav upplysningar om den under tiden inträffade alemanniska bosättningen. Sedan Alemannien inlemmats i det frankiska riket finns från 700- och 800-talen de äldsta källorna till enskilda orter inom området. Fram till 1000-talet finns få skriftliga källor, som behandlar indelningen av området, medan det under tiden därefter och fram till 1800-talet finns detaljerade uppgifter om, vilka adelsmän som ägde vad. Under denna tid uppstod också de många smårikena av adligt och andligt ursprung blandade med fria riksstäder. Sedan slutet av 1200-talet hade Österrike efter att ha skaffat sig omfattande landområden blivit en maktfaktor i området. Från 1300-talet minskades dock inflytandet genom att man tvingades pantsätta flera områden. Under 1500-talet lyckades man återvinna dem och inordna dem i den schwabisk-österrikiska skatt- och militärorganisationen.

Foto: Stadt Sigmaringen

Området är på grund av naturens beskaffenhet i form av stora sammanhängande skogsområden och vidsträckta jordbruksarealer relativt glest befolkat med en genomsnittlig folkmängd av 110 inv./km². Industri och hantverk är samlat till vissa orter med de viktigaste företrädarna inom maskinbyggnad, metallbearbetning, träbearbetning, kemi och textil.

Gammertingen (ca 6 600 inv.) hör till de mindre städerna i ett tidigt befolkat område. Åtskilliga gravhögar i skogsområdena omkring Gammertingen visar, att området var bebott under bronsåldern. För runt 3000 år sedan fanns på den plats, där Gammertingen ligger idag en bosättning, där man har grävt fram inte bara rester efter bosättningen, utan också ett urngravfält med bl.a. en furstegrav. Från den romerska perioden har man funnit en badanläggning. Även efter alemannerna har man upptäckt en begravningsplats med betydande fynd. Från 1100-talet och framåt finns flera grevliga släkter omnämnda som härskare över orten. Då denna hade ett gynnsamt läge utnyttjade man det till att grunda en stad med murar och vattengravar liksom också att bygga ett slott. Under denna tid utvecklade stadens innevånare ett visst välstånd, självförvaltning och en egen domstol. På 1500-talet försökte de dåvarande härskarna att ta från innevånarna deras rättigheter, vilket ledde till stridigheter och processer mellan parterna. Trettioåriga kriget medförde mycket lidande för befolkningen och en stor del av stadens innevånare dog av hunger och sjukdomar. 1806 kom staden att lyda under furstendömet Hohenzollern-Sigmaringen, som tillhörde Rhenförbundet. Under 1800-talet utvecklades Gammertingen till en liten tjänstemannastad med flera myndigheter. Stadens industrialisering påbörjades dock inte förrän efter 1900, då framför allt textilbranschen sysselsatte många arbetare. Efter andra världskriget ökades sysselsättningen i alla branscher. Staden profiterar inte bara av det goda arbetslivet utan också av sitt läge i Lauchertdalen, som med sina angränsande högplatåer är ett omtyckt närrekreationsområde med vidsträckta skogar och ett hälsosamt klimat.

Till stadens sevärdheter hör rådhuset, som tidigare var friherrligt slott. Slottet byggdes 1775 i klassicistisk stil i stället för ett slott från 1200-talet. I trapphuset ses en takfresk. Flera av rummen är fortfarande i originaltillstånd. Korsvirkesbyggnaden mitt emot kallas "Schlössle", byggdes 1550 och hörde tidigare till slottet. Mellan de båda byggnaderna fanns den nedre stadsporten. Av den medeltida försvarsanläggningen finns inte så mycket kvar, dock finns en längre del av stadsmuren kvar mellan posten och landsbanken. Vallgraven lades igen så sent som 1966.

Gamla slottet byggdes under 1000- och 1100-talen av grevarna av Gammertingen, som tillhörde landets mest inflytelserika adelsfamiljer. Omfattande utgrävningar i ruinerna har gett värdefulla upplysningar om de levnadsbetingelser, som rådde för dem som bebodde borgen. Här har bl.a. hittats mängder av bruksföremål.

I staden och dess närhet finns ett stort antal sevärda kyrkor. Bland dessa kan nämnas 1500-talskyrkan St. Leodegar, som är ett kulturminnesmärke av särskild betydelse. Den tidigare klosterkyrkan Mariaberg byggdes om 1683 (klostret grundades under medeltiden). De dominerande inredningsföremålen i kyrkorummet är altarna med betydande målningar och figurer. St. Nikolaus är en senbarock kyrka från 1739 vars inre präglas av de figuralt gestaltade huvud- och sidoaltarna. Bland de kvalitativt högtstående skulpturerna kan speciellt en Mariabild från omkring 1490 nämnas. St. Martin var ursprungligen en ganska liten kyrka från 1628 men byggdes om 1956. Den värdefulla inredningen från den tidigare barockkyrkan behölls och integrerades i den nya. Bland de gamla skulpturerna finns en madonnabild från omkring 1470.

www.gammertingen.de , www.laucherttal.de

Hettingen (ca 1 900 inv.) hör till de allra minsta städerna i området men har anor från 400-talet, då det var en alemannisk bosättning. En kyrkogård från denna tid har hittats på den västra sidan av dalen. 1135 finns orten skriftligen omnämnd och vid samma tid byggdes också den första borgen ovanför den dåtida byn. I mitten av 1200-talet nybyggdes staden Hettingen norr om kyrkan, varvid också en stadsmur tillkom. Under 1300- och 1400-talen pantsattes staden flera gånger på grund av ägarnas dåliga ekonomi. 1524 övergick staden till friherrarna av Speth, som sedan stod som ägare till 1806. 1599 delades släkten i två linjer - Hettingen och Gammertingen. I slutet av trettioåriga kriget var slottet Hettingen och det friherrliga området plundrat och delvis förstört. Ett antal större byggnader, däribland jakthuset på Lustberg och det nutida slottet, påbörjades under 1700-talet, men medförde så stora skulder, att vissa måste säljas. Genom Napoleons ingrepp i historien kom området 1805 att övertas av furstendömet Hohenzollern, som sedan styrde det till 1945. 1883 förlorade Hettingen sina stadsrättigheter men återfick dem 1952.

Slottet Hettingen är ett kulturminnesmärke av särskild betydelse. Byggnaden ligger i ett strategiskt läge på en klipprygg söder om staden och behärskar därigenom omgivningarna. Av den medeltida borganläggningen är den höga muren i norr bibehållen. Bostadsbyggnaden nyuppfördes 1720 av den dåvarande friherren, varvid man inkluderade det medeltida vakttornet och en romansk borgport i nybyggnaden. De övre etagerna nås genom en storslagen trätrappa utrustad med snidade poster. Stucktaken visar landskap och allegoriska scener i en rikt ornamenterad inramning. Vissa tak har stuckarbeten från rokokotiden. 1978 köpte staden slottet, som dessförinnan hade använts till olika ändamål, sanerade det och byggde om det till rådhus, som det har varit sedan 1994.

Församlingskyrkan är en sengotisk byggnad, som invigdes 1401. 1499 byggdes koret och dopkapellet och runt 1700 tillfogades tornet med den barocka påbyggnaden och kupoltaket med lökkupolen. I kyrkans inre finns vackra nätvalv över kor och kapell. Tak- och väggmålningar härstammar från början av 1500-talet.

Hettingen erbjuder två museer, ett karnevalsmuseum, som skildrar europeiska karnevalsseder, och ett dock- och leksaksmuseum, som visar dockor sedan 1840 samt spel och leksaker från de senaste 200 åren.

www.hettingen.de

Sigmaringen (ca 16 500 inv.) skall enligt hävderna ha anlagts vid de strategiskt belägna slottsklipporna av en alemannisk riddare vid namn Sigmar. Bosättningen växte och en borg byggdes. Som vanligt under medeltiden belägrades den, men räddades 1077 av kung Heinrich IV, som återkom från sin vandring till Canossa. I skydd av borgen utvecklades sedan den lilla byn till en stad, som fick stadsrättigheter omkring 1250. Efter åtskilliga byten av länsherrar kom Sigmaringen 1535 att tillhöra ätten Hohenzollern. Under trettioåriga kriget hemsöktes orten av svenska styrkor, som lämnade efter sig delar av den gamla borgen i ruiner. Därmed var också "riddartiden" i Sigmaringen över och staden byggdes ut till residens åt furstarna av Hohenzollern. Staden blommade upp och den gammalmodiga borgen byggdes om till ett modernt slott. Frukterna av den under 1800-talet insättande byggboomen, som utlöstes framför allt genom den tyska revolutionen och den därmed förbundna övergången av landet Hohenzollern till de preussiska kusinerna i Berlin, kan man ännu idag beundra bl.a. på Karlstrasse, där ett flertal representativa byggnadsverk uppstod.

Även om borgen Sigmaringen existerade före 1077, är det svårt att bevisa detta, eftersom de äldsta delarna ligger dolda under de stora ny- och ombyggnationerna från 1600- och 1800-talen. De nu bevarade resterna härstammar från staufertiden omkring 1200 (borgporten, salbyggnaden och vakttornet) och integrerades i de senare uppförda byggnaderna. Basen för slottsbyggnaderna är i stort identisk med borgens yttre mur. Från 1200- och 1300-talen finns inga nämnvärda byggnadsrester. Först under 1400-talet började en ny byggnadsperiod i slottets historia, då det utvidgades åt nordost och sedan också västerut. En tredje tämligen omfattande byggnadsperiod ägde rum under slutet av 1620-talet, då den tidigare borgen byggdes om till ett renässansslott. Under 1700-talet förekom endast små förändringar. En stor brand 1893 framtvingade en genomgripande restaurering av nästan hela slottet, varvid man använde sig av historicistisk stil. Slottet är öppet för allmänheten och guidade visningar genomföres dagligen, varvid man ges möjlighet att se de praktfullt inredda residenssalarna med deras dyrbara möbler, porslin, klockor och målningar. Slottet har också en stor rustkammare med över 3 000 utställningsföremål.

Runda tornet tillkom som försvarstorn i den gamla stadsbefästningen tillsammans med den första utbyggnaden av staden. Byggnaden förstördes troligen i samband med trettioåriga kriget och användes därefter som bostadstorn. 1970 skedde en ombyggnad till hembygdsmuseum, där man nu kan följa stadens historia med hjälp av talrika utställningsföremål.

St. Johann, stadskyrkan vid slottet, har sitt ursprung i det 1247 omtalade borgkapellet. 1583 skedde en nybyggnad och under 1760-talet ytterligare en, då endast den norra väggen och tornet bibehölls från den gamla kyrkan. Den tidens betydande konstnärer har medverkat till kyrkans utsmyckning. Kyrkan, som var gravkyrka för grevarna av Werdenberg och furstarna av Hohenzollern-Sigmaringen fram till 1844, gäller för att vara en av de mest remarkabla barockkyrkorna i området med vacker och dyrbar inredning.

www.sigmaringen.de

Beuron (ca 700 inv.) är mest känt för sitt kloster, som började uppföras 1077 på den nuvarande platsen. När klostret sekulariserades 1802, var det ett av de äldsta augustinerstiften i Tyskland. Det kom sedan att tillhöra det regerande furstehuset fram till 1863, då benediktinermunkarna kunde börja ett nytt klosterliv. Under den preussiska kulturkampen 1875-87 fördrevs munkarna, men kunde återvända och uppta sin verksamhet. På kort tid hade antalet munkar växt så kraftigt, att klosteranläggningen måste byggas ut. En utökning av klostrets verksamhet skedde också på andra orter, så att man nu har 16 kloster i en kongregation. Att klostret i Beuron är moderklostret framgår av dess namn Erzabtei Beuron.

Klosterkyrkan började byggas 1732 på en rektangulär bas med det lilla tornet på sydsidan. Dess bas är från romansk tid och på detta uppfördes en åttkantig överbyggnad med lökkupol. Kyrkans inre visar ett festligt smyckat rum, vars arkitektur och ornamentering leder blickarna uppåt mot det målade taket. Där kan man i fem bilder se scener, som har samband med klostrets tillkomst eller den helige Augustinus. Ytterligare bilder med andra motiv finns också. Från det barocka högaltaret avlägsnades den ursprungliga bilden 1872 och ersattes med ett nymålat verk, som konstnärligt inte kan mäta sig med dess föregångare. Ursprungliga är däremot de båda sidoaltarna. Kyrkan är öppen dagligen för besök, däremot kan klostret inte besökas.

www.erzabtei-beuron.de/

Messkirch (ca 8 400 inv.) är först omnämnd omkring 1080, fick tillstånd att hålla marknader 1241 och kallades stad 20 år senare. Omkring 1300 flyttade de dåvarande lokala härskarna från borgen Benzenburg i grannorten Rohrdorf till Messkirch, vilket innebar att orten de närmaste århundradena var medelpunkt och residens i det lilla maktområdet. Detta varade fram till 1744, då den regerande ätten dog ut och området sedan regerades från furstendömet Fürstenberg i Donaueschingen. 1806 tillföll Messkirch storhertigdömet Baden.

Slottet Messkirch tillkom i sitt nuvarande utförande omkring 1560 och gäller för att vara den första renässansanläggningen norr om Alperna med fyra flyglar. Den norra flygeln uppfördes inte, utan på dess plats står resterna av ett tidigare byggnadskomplex, det 1492 byggda s.k. "Schlössle". Slottets dyrgrip är den 31 m långa festsalen med dess kassettak, ett av de äldsta i Tyskland. Under de napoleonska krigen användes slottet som militärlasarett och fodermagasin, under 1800- och 1900-talen som hemvist för olika myndigheter. 1961 överlämnades slottet av huset Fürstenberg till staden i samband med stadens 700-årsjubileum. En omfattande renovering av slottet påbörjades 1985.

Även stadskyrkan St. Martin sätter sin prägel på staden. Kyrkan byggdes ursprungligen 1526 under den sengotiska perioden men genomgick omkring 1770 en omgestaltning i senrokokostil. Till kyrkans skatter hör bronsepitaferna över grevarna av Zimmern och den 1530 tillverkade bilden föreställande de tre kungarna. En klenod från barocktiden är också det tillbyggda Nepomukkapellet från 1736.

I Messkirch finns fyra museer, varav tre ligger i slottet. Här kan man se

galleriet Schloss Messkirch med lokal konst från medeltiden och framåt. Specialutställningar visar samtida konst
Martin Heidegger-museet, som visar Heideggers filosofiska utveckling (stadens mest bekante son)
veteranbilsmuseet med bilar och motorcyklar från 1913 och framåt.

Det fjärde museet är ett hembygdsmuseum, som visar upp faser ur stadens historia.

www.messkirch.de

Utöver de ovan beskrivna orterna kan det också löna sig att besöka Mengen och Bad Saulgau, som har många historiska sevärdheter och intressanta museer.

[Upp]