Östra Württemberg

"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."

Östra Württemberg är turistregionen, som presenterar sig som bron mellan Baden-Württemberg och Bayern. Regionen kan visa upp tre olika landskapstyper: i norr bergen, som ingår i "Schwäbischer Wald", därefter det lägre belägna området, som går under beteckningen "Albvorland", ett område med mycket grönska och skog samt genombrutet av floder som Kocher, Jagst, Brenz och Rems. I söder jurabergen, som ingår i Schwabiska Jura och som sedan sänker sig ned mot Donau. I dessa trakter var det som romarna byggde det största ryttarkastellet norr om Alperna. Området betraktas som speciellt intressant av geologer, som här på en liten yta finner grottor, doliner, sällsynta bergformationer och meanderfloder.

Östra Württemberg var också hemvist för Stauferna, som har lämnat historiska spår efter sig i form av borgar och ruiner, slott och residens, kloster och rester av medeltida stadsbefästningar. Några av de viktigaste Stauferborgarna är Hohenrechberg, Lauterburg, Rosenstein och Kapfenburg, som idag är en internationell musikakademi. Här finns också en mängd sakrala byggnader - från romanska pelarbasilikor till senbarocka kyrkor. Inom området finner man också Tysklands äldsta franciskanerkloster samt flera andra kloster, som byggdes något senare. Alla dessa byggnader ger ett unikt kulturlandskap.

Industrialiseringens tidsålder började under 1800-talets andra hälft, men redan dessförinnan hade man med hjälp av vattenkraften drivit industrier, framför allt inom järnframställning, eftersom råvaran fanns på nära håll. Den långa traditionen gör att ännu idag de flesta medelstora företag är verksamma inom branscherna metallbearbetning och maskinbyggnad. Lång tradition har också textilindustrin med tyngdpunkt på lin- och ullprodukter, som redan under 1200- och 1300-talen hade ett gott rykte.

Fritidsutbudet bestäms i stor utsträckning av den stora tillgången till orörd natur och den mängd semestermöjligheter, som detta ger. Härtill kommer också ett stort utbud av olika sorters musik och teater.

Ellwangen (ca 24 800 inv.) har sina rötter från 600-talet, då en alemannisk bosättning grundades inom den nuvarande stadens område. Bredvid denna bosättning grundade två adliga bröder 764 ett benediktinerkloster, som kort därpå överfördes till den frankiske kungen Karl den Store. I och med att klostret blev kungligt blev det snabbt rikt på både pengar och landområden. I anslutning till klostret hade lekmän bosatt sig och detta blev början till den nuvarande staden. Detta bostadsområde omtalas redan 1182 som stad men urkunder, som bekräftar dess status, finns först 1229. Staden stod under omedelbar uppsikt av klostrets abbot och stadsrätten och stadsförvaltningens högsta ämbeten tillsattes av honom. 1460 omvandlades benediktinerklostret till ett stift, vilket ledde till en ekonomisk konsolidering. I klostrets närhet byggdes flera hus vid torget för de nya kanikerna, vilket har präglat stadsbilden sedan dess. Det nya stiftets ekonomiska och religiösa styrka omintetgjorde också försök i samband med bondekriget 1525 att införa reformationen i staden. Under trettioåriga kriget låg svenska trupper inkvarterade i staden från 1632 fram till det förlorade slaget vid Nördlingen 1634. Stort inflytande hade jesuiterna på stadens utveckling med sina byggnader och sitt religiösa och kulturella uppbyggnadsarbete. I slutet av 1600-talet började staden byggas om efter barocka ideal, vilket bl.a. påverkade den romanska Stiftskyrkan och slottet. 1802 genomfördes sekularisationen av Ellwangen, som hitintills hade varit ett självständigt andligt territorium. Det besattes nu av württembergisk militär och införlivades med hertigdömet, senare kungariket Württemberg. Även härefter hade katolska kyrkan ett visst grepp över staden genom olika katolska inrättningar. Genom sekulariseringen förlorade under 1800-talet staden mycket av sin forna betydelse. Denna betydelseförlust fortsatte också efter första världskriget, speciellt efter 1933, då den katolska befolkningen kom att stå i skarp opposition mot en i staden stationerad SS-enhet. Denna enhets närvaro gjorde också, att staden i krigets slutskede löpte större risk att förstöras, då man avsåg att försvara staden mot de anfallande amerikanska styrkorna. Efter krigets slut ökades stadsbefolkningen med en fjärdedel genom flyktingar, vilket fordrade nya bostads- och industriområden. Med stadens knappt tilltagna yta var detta ett problem, som inte fick någon riktig lösning förrän efter kommunreformen 1972/73, då omkringliggande kommuner inkorporerades.

I Ellwangen finns ett stort antal sevärda byggnader. Till dessa räknas Stiftskyrkan St. Veit, en treskeppig korsformad pelarbasilika, som började byggas 1182. Detta är den tredje kyrkan på samma plats, där den första tillkom 764. Denna monumentala byggnad från staufertiden räknas som den mest betydande romanska valvbasilikan i Schwaben. I kyrkans inre finns tre utrymmen kvar sedan den romanska tiden, av vilka den västra förhallen och kryptan är tillgängliga. Den under slutet av 1460-talet byggda gotiska korsgången är fullständigt bibehållen. I samband med korsgången byggdes också Jungfru Marias kapell (Liebfrauenkapelle). Under 1730-talet omgestaltades basilikans inre enligt barocka stilideal.

Den evangeliska stadskyrkan byggdes till på Stiftskyrkans västra sida 1724-29 som en jesuitisk kyrka. Värda uppmärksamhet är kyrkans vackra takmålningar, som visar Jungfru Marias liv. Sedan de båda religionerna hade likställts 1802, blev Jesuitkyrkan evangelisk stadskyrka.

Den kanske vackraste barockbyggnaden i Ellwangen är vallfärdskyrkan Schönenberg, som började byggas 1682. För första gången utförde man en kyrka med välvt tak och galleri. Detta var en byggnadsform, som senare upprepades på många kyrkor framför allt i Oberschwaben under beteckningen Voralberger Münsterschema. Kyrkan med sina dubbla torn byggdes upp igen efter branden 1709 och invigdes 20 år senare. Speciellt sevärda är de konstfulla stuckarbetena och den egendomliga koranläggningen.

Den stora slottsanläggningen går tillbaka på en medeltida borg, som i början av 1600-talet byggdes om till ett renässansslott. Från den tiden härstammar den vackra innergården med arkader. Under barocktiden ledde ökade representationsbehov fram till ytterligare en ombyggnad. Sevärt i slottet är trapphuset med en dubbeltrappa, kapellet med talrika föremål från renässansen och den vackra tronsalen i slottsmuseet. Museet visar också andra gamla skatter som barockkrubbor, fajanser och målningar.

I Ellwangen öppnades 2001 ett nytt museum, som vill belysa den alemanniska tiden i området. Med hjälp av arkeologiska fynd vill man ge en överblick över den alemanniska tiden i Sydtyskland från 200- till 700-talet. I blickpunkten står de unika fynden från utgrävningar i Lauchheim, bara några kilometer bort. Där hittade man inte bara den hittills största alemanniska begravningsplatsen i Baden-Württemberg utan också den därtill hörande bosättningen.

Foton: Stadt Ellwangen

Aalen (ca 66 500 inv.) är känt sedan romersk tid, då här bl.a. fanns det största ryttarlägret mellan Rhen och Donau. Man har även gjort fynd av romerska mynt från tiden in på 300-talet, även om området besattes av alemannerna redan omkring 260. Aalen omnämndes som by först 1136 för att ca 100 år senare uppgraderas till stad. Ett direkt omnämnande av Aalen som stad skedde först 1300. Som stadsherrar i Aalen uppträdde 1340 greven av Oettingen, som dock 1358 tvingades pantsätta staden till greven av Württemberg. 1360 intogs Aalen av kejsaren Karl IV i rikskriget mot Württemberg och gjorde staden till fri riksstad. Med hjälp av hertigen av Württemberg infördes reformationen 1575. 1628 ockuperades Aalen av de kejserliga trupperna, varvid för en tid katolska gudstjänster återinfördes. 1632 intogs staden av svenska trupper. Staden plundrades svårt av franska styrkor 1796 och ockuperades 1802 av württembergiska trupper. Genom riksdeputationsakten 1803 miste staden sin riksfrihet och anslöts till Württemberg.

Till Aalens sevärdheter hör dess kyrkor. Stadskyrkan är omtalad redan 1340 men förstördes genom en brand 1634. Den reparerades först endast nödtorftigt och byggdes 1767 om helt och hållet. Härvid uppstod den barocka tvärskeppsanläggningen, som är unik i sin uppbyggnad. Sevärda är också kyrkans takmålningar föreställande scener ur Jesu liv. St. Johannskyrkan vid Limesmuseet är en av landets äldsta dopkyrkor och tillkom förmodligen redan under 800-talet. Kyrkan har blivit ombyggd flera gånger och kan i sitt inre visa upp romanska fresker från år 1200.

1540 uppfördes en större byggnad, som sedan byggdes ut och fick ett slottsliknande utseende. Under trettioåriga kriget blev denna herrgårdsbyggnad svårt medfaren och 1699 utsattes det för en kraftig brand. Detta var föregångaren till slottet Fachsenfeld, som sedan det 1827 inköpts, byggdes om och utvidgades. Samtidigt anlades en omfattande park. 1982 tillkom en stiftelse, vars ändamål det är att hålla slottet och parken tillgängliga för allmänheten. Slottet är kulturhistoriskt värdefullt med betydande konstskatter. Landskapsparken är en botanisk klenod av första klass, där den ursprungliga floran och faunan har bibehållits.

I Aalen finns flera intressanta museer, däribland Limesmuseum - en filial till Landesmuseum Baden-Württemberg. Detta är Sydtysklands största romerska museum och en betydande plats för förmedling av begreppet Limes (gräns) som UNESCO:s världskulturarv. Museet befinner sig på området för det en gång största ryttarkastellet norr om Alperna. I museet levandegörs både den militära och den civila romerska historien runt gränsen med utställningsföremål, som tillvaratagits bl.a. vid utgrävningar i Aalen.

1977 öppnades ett museum för geologi och paleontologi i det historiska gamla rådhuset. Geologin har haft sina traditioner sedan flera hundra år i Aalen tack vare närheten till Schwabiska Jura med dess möjligheter till petrifierade fynd. I samlingarna kan man se utsökta exemplar av förstenade djur och växter.

Foto: Stadt Aalen

Schwäbisch Gmünd (ca 60 800 inv.) kan historiskt följas bakåt i tiden till 100-talet, då den romerska skyddsvallen hade dragits genom området. Under 200-talets andra hälft intogs den av alemannerna, som bosatte sig i de områden, som hade övergetts av romarna. 1162 hade bosättningen redan stadsrättigheter, som man erhållit genom kung Konrad III. Efter att den staufiska ätten upphört lyckades staden uppnå status av fri riksstad. Under senmedeltiden blev staden ganska välmående genom handel och lyckades också skaffa sig ett litet statsområde. Från 1600-talet blev guld- och silverhantverk det mest betydande skrået. I mitten av 1700-talet upplevde staden än en gång en stor kulturell blomstring, som bl.a. yttrade sig i kyrkornas praktfulla inredningar, de ombyggda patricierhusen och torget, som ännu ger staden dess senbarocka miljö. Freden i Luneville 1801 och riksdeputationsakten 1803 beseglade den fria riksstadens öde och dess territorium övergick till kungariket Württemberg. Sedan staden anslutits till järnvägen möjliggjordes nya ekonomiska initiativ, som ledde till ökat välstånd. Under 1800-talets grundarår intog staden en första plats inom bearbetningen av silvervaror. Från 1929 började massarbetslösheten inom guld- och silverindustrin och 1934 förklarades staden som ekonomiskt nödställt område. Genom att införa olika industrier kunde arbetslösheten dock minskas fram till 1940-talet. Schwäbisch Gmünd påverkades inte direkt av krigshändelserna och kunde intas i april 1945 av amerikanska trupper. Efter kriget fick staden ta emot ett stort antal schlesiska flyktingar, som dock till en del kunde sysselsätta sig i sina gamla yrken inom glas- och smyckesindustrin.

Schwäbisch Gmünd är en stad med många sevärda kapell och kyrkor, varav här endast ett fåtal nämns. Mycket sevärd är Heliga Korsets domkyrka, som är den äldsta sydtyska hallkyrkan från den gotiska tiden. Den byggdes mellan 1315 och 1521 i stället för en romansk föregångarkyrka. Värda att lägga märke till är den heliga graven (omkr. 1350) i koret och altaret i dopkapellet (1510). Arkitekturplastiken hör att döma av den konstnärliga kvaliteten till de bästa bland gotiska stadskyrkor. Här bör speciellt de båda efter 1351 skapade korportalerna med sin rika utsmyckning nämnas.

Johanneskyrkan är helgad Johannes Döparen. Den senromanska pelarbasilikan byggdes under 1200-talets första hälft på fundamenten efter en tidigare kyrka byggd på 1100-talet. Kyrkan är rik på utsmyckningar från djur- och fabelvärlden. Under gotiken och barocken genomgick kyrkan stora förändringar och under 1800-talets andra hälft skedde en "romanisering" med syfte att återställa kyrkan i dess ursprungliga tillstånd.

1284/85 slog sig Augustinerorden, en tiggarorden, ned i Gmünd. Klosterkyrkan, som ursprungligen uppfördes i sengotisk stil, byggdes 1756 om och fick barocka drag. Genom förändringar av gavlar, fönster och tak blev av den strängt gotiskt uppdelade kyrkobyggnaden ett ljust barockt rum. Sedan 1806 tjänstgjorde den som evangelisk garnisonskyrka och efter 1820 som stadskyrka. Kyrkan renoverades grundligt under 1980-talet.

Den yttre stadsmuren i Schwäbisch Gmünd hade under medeltiden sammanlagt 23 torn och halvtorn. Medan de kvarvarande tornen i regel är från 1400-talet, kan man utgå från att själva muren fanns redan 1350. 1545 beslöt stadens magistrat att ringmuren skulle förnyas och höjas. I och med att staden förlorade sin status som fri riksstad raserades nästan hela ringmuren och transporterades bort så när som på några rester. Av de ursprungliga 23 tornen blev bara 6 kvar. Bland dessa kan som exempel nämnas "Fünfknopfturm" (tornet kallas så på grund av de knapplika påbyggnaderna på taket), som byggdes som försvarstorn under 1100-1200-talet. Delar av takstolarna härstammar från 1425. Fram till 1918 tjänstgjorde tornet som brandväktartorn och därefter till 2003 som bostadstorn.

Schwäbisch Gmünd kan också bjuda på ett par intressanta museer: Silberwarenfabrik Ott-Pauser och Museum im Prediger. Det förra finns i stadens äldsta bibehållna fabriksbyggnad. Här visas nu silvervaror och bijouterier i autentisk miljö. Det senare museet återfinns i det tidigare dominikanerklostret "Prediger" och grundades 1876 som konstslöjdsmuseum. Det är ett av de äldsta museerna i Baden-Württemberg och bygger till stor del på en privat samling föremål. Speciellt känd är den delen av samlingarna som innehåller grafiska blad, medeltida böcker och träsnitt.

www.schwaebisch-gmuend.de/

Heidenheim (ca 48 900 inv.) kan uppvisa fynd, som tyder på en mänsklig närvaro för ca 80 000 år sedan. En kontinuerlig bosättning lär knappast ha funnits tidigare än yngre bronsåldern omkring 1300 f.Kr. Tiden 1200 - 750 f.Kr. har kunnat beläggas med omfattande rester efter bosättningar liksom också den keltiska tiden före romarnas ankomst. Omkring år 100 uppförde romarna ett stenkastell med plats för ca 1000 ryttare. På grund av företagna gränsjusteringar flyttades denna enhet omkring år 150 till det nybyggda kastellet i Aalen. Av alla arkeologiska fynd att döma fortsatte den civila romerska bosättningen att utvecklas fram till alemannernas ankomst omkring 260. Från de följande århundradena finns få informationer, dock räknar man med en äldsta alemannisk by från 400-talet och en frankisk militärkoloni från 500-talet. Båda dessa anses ha förenats till en by under 700-talet och gett upphov till det nuvarande namnet Heidenheim men försvann under 1400-talets krig. Grundandet av den nuvarande staden Heidenheim skall ses i samband med tillkomsten av borgen Hellenstein. Den medeltida staden uppstod som en bosättning i anknytning till borgen och var också en del av borgens försvarssystem med stadsmur och försvarstorn. Efter att ha varit län till olika herrar kom Heidenheim för en kort tid till grevarna av Württemberg, som dock sålde staden till Bayern. Även efter en längre bayersk period pendlade staden mellan olika ägare för att under 1600-talet slutgiltigt överföras till Württemberg.

Heidenheims goda rykte som ett ekonomiskt centrum under 1800- och 1900-talen grundlades redan tidigt, då man förstod att utnyttja det material som naturen erbjöd. Tidigt bröts malm, som sedan kunde förädlas i hyttor. På grund av övermäktig konkurrens upphörde denna järnframställning 1819. Däremot kunde framställningen och bearbetningen av metallprodukter fortsätta liksom också tillverkningen av papper. Lång historia bakom sig har också odlingen av lin, som lät olika företag inom textilbranschen uppstå. I Heidenhaim fann man också på sin tid (1823) de första mekaniska vävstolarna i Tyskland. En utveckling inom manufakturbranschen utgjorde också de fabriker, som försåg tygerna med tryck.

Den första borgbyggnaden på Hellenstein ägde rum i början av 1100-talet och i borgruinens murar finns åtskilliga rester från den staufiska tiden att finna. 1530 förstördes borgen genom en brand och vid återuppbyggnaden i mitten av 1500-talet fick borgen den form, som man känner igen idag. 1595 - 1611 byggdes slottet Hellenstein öster om borgen. Vissa delar av slottet används idag som museum, andra för kulturella evenemang. I en byggnad på sydöstra sidan, som under 1400-talet uppfördes som magasin för frukt och grönsaker, finns ytterligare ett museum för vagnar och kärror. Slottets nordöstra port leder till slottsträdgården.

Michaelskyrkan har som föregångare ett senromanskt kapell (1210-20) och har flera gånger byggts om. Vid renovering under 1960-talet fann man 35 tidigare överkalkade bilder från tidig barock. 27 av dessa bilder smyckar nu kyrkans läktare och 8 kan ses i slottets museum. I kyrkan finns dessutom ytterligare en oljemålning, som tillskrivs van Dyck, en av Rubens elever.

Foto: Stadt Heidenheim

[Upp]