Karta med vänlig tillåtelse av www.tourismus-schwaebische-alb.de
Neckar-Alb är uppbyggt av tre administrativa områden omkring städerna Reutlingen, Tübingen och Balingen (området Zollernalb), där de två första städerna är de viktigaste. Inom området bor ca 690 000 inv.
Området Reutlingen med sitt landområde nedanför Jura, floddalarna och Juras höglänta område är inget geografiskt enhetligt område. Redan under förhistorisk tid rådde här helt olika levnadsbetingelser. Trots detta finns det inom hela området spår efter mänsklig närvaro sedan äldre stenåldern, alltså för ca 30 000 år sedan. Tydliga bevis på mänsklig närvaro i form av gravar, befästningar och skansar finns från ca 2 000 f.Kr. Det mest påtagliga beviset för en sådan befästning finner man vid Grabenstetten, en kvarlämning efter kelternas blomstringstid ca 450 f.Kr. Under första århundradet e. Kr. trängde romarna norrut från Donau och byggde kastell i de höglänta trakterna. Det romerska herraväldet slutade, då alemannerna omkring 260 bröt igenom den romerska gränsen och började bosätta sig i området. De äldsta alemanniska bosättningarna, som idag känns igen på ortnamnen, som slutar på -ingen, utgör trots den hela tiden pågående utbyggnaden ännu idag alltjämt grundmönstret för den moderna bosättningsstrukturen. Under andra hälften av 1000-talet utgjorde området en mera sluten politisk enhet, som sedan inte uppnåddes förrän under 1800-talet. Genom att bygga borgen Achalm omkring 1050, en av Sydtysklands första höjdborgar, och genom att grunda klostret Zwiefalten 1089, som snart blev till ett kulturellt och religiöst centrum, skapade grevarna av Achalm två faktorer, som under lång tid skulle påverka omgivningens öde. Efter att den grevliga ätten Achalm dött ut 1098 splittrades området på flera ägare för att sedan till större delen hamna under grevarna av Württemberg. Vissa delar bildade dock egna territorier under ett flertal olika ägare. Denna mångfald av ägare avslutades i och med den napoleonska tiden, då de allra flesta områdena överfördes till Württemberg.
 |
| Foto: Mantis |
Reutlingen (ca 112 400 inv.) ligger mitt i en av de vackraste regionerna i Schwabiska Jura. Stadens egenvilliga karaktär präglas av medeltida korsvirkesromantik och modern arkitektur, livliga affärsstråk och stilla gränder. Många byggnadsverk pekar på Reutlingens historia som fri riksstad och i några av de praktfulla korsvirkesbyggnaderna finns museer och teatrar, som utgör en levande del av stadens nutid. Direkt utanför staden börjar cykel- och vandringsleder, som leder till slott, borgar eller grottor.
 |
|
Foto: Pluriscient |
Achalm är det 707 m höga berget vid Reutlingen och en av stadens symboler. Geologiskt sett räknas berget till gruppen "vit Jura" (består till övervägande delen av vit kalk). På bergstoppen finns rester efter den medeltida borgen, som gett berget dess namn. Borgen uppfördes under 1000-talet men förföll under 1400-talet och raserades slutgiltigt under trettioåriga kriget. På de kvarvarande fundamenten efter vakttornet byggdes 1838 ett 18 m högt utsiktstorn. Idag utgör Achalm ett omtyckt utflyktsmål för vandringar.
 |
| Foto: Cunow |
Mariakyrkan uppfördes mellan 1247 och 1343 och gäller som ett unikt gotiskt byggnadsverk i Schwaben. Anledningen till kyrkans tillkomst var en belägring av staden, då stadens innevånare lovade att bygga ett kapell till Jungfru Marias ära, om de fientliga trupperna drog sig tillbaka. Vid en stadsbrand 1726 blev kyrkan svårt skadad och den inre utrustningen gick förlorad med några undantag. I slutet av 1800-talet restaurerades kyrkan i neogotisk stil. Till kyrkans äldsta utrustning hör den förgyllda ängeln från 1343 på det 71 m höga västra tornet.
 |
|
Foto: Dem Zwickelbert sei Frau |
Omkring Albtorplatz återfinns nästan alla bevarade delar av den medeltida stadsbefästningen. Vid en angränsande gata finns rester av stadsmuren och i gatans södra ände står "Eisturm", ett tidigare vakttorn, som vid slutet av 1800-talet användes som iskällare. På platsens andra sida finns det sista bibehållna försvarstornet (uppfört 1530) i den inre stadsmuren. Andra kvarvarande minnen från stadsbefästningen är Tübingerporten, som byggdes 1220-40 och som tjänade som anläggningens huvudport. Den påbyggda korsvirkestillsatsen lades till 1330. Mellan Eisturm och Albtorplatz står de s.k. stadsmurshusen, som i mitten av 1700-talet byggdes i nära anslutning till den kvarvarande stadsmuren. De små husen har genomgått omsorgsfulla restaurationer och utgör ett pittoreskt inslag i stadsbilden.
Staden har ett flertal museer, däribland ett naturgeografiskt, som presenterar regionens olika landskapstyper, djur- och växtvärld, geologi och geografiska förgångna. Museet är inrymt i ett restaurerat korsvirkeshus från 1728.
Foto med CC-licens Wikipedia
Metzingen (ca 22 000 inv.), också känd som staden
med de sju druvpressarna, har en lång vinodlingstradition. På den restaurerade
Kelternplatz finner man den unika byggnadshistoriska samlingen med de sju
druvpressarna. Husen har nu helt andra användningsområden. Staden förfogar
dessutom över flera vackra, gamla torg och några sanerade historiska gator,
som inbjuder till gemytligt strosande. Den som vill ägna sig åt att shoppa har
kommit till rätt plats. Metzingen är känt långt utöver landets gränser som
"fabriksutförsäljningens Mecka" med omkring 50 olika
försäljningsställen av hög kvalitet. Naturälskare har i det gröna området
vid Juras fot rika möjligheter att promenera, vandra eller cykla bland
fruktodlingar, skogar och vinberg. Den som samtidigt vill lära sig mera om
geologi, vin eller frukt, kan välja de speciellt inrättade
informationsvägarna.
De gamla druvpressarna är en unik historisk anläggning, som omnämndes redan 1281. De tillhörde olika ägare men kom fram till 1800-talet i stadens ägo. Två av pressarna är från 1512 resp. 1525 och två är dessutom försedda med vinkällare. Under trettioåriga kriget brann fem av pressarna upp men kunde fram till 1700 åter byggas upp. Efter att ha använts som lagerlokal och hotats av rivning, kunde alla byggnaderna restaureras och användas för nya ändamål som museum, stadsbibliotek, evenemangslokal mm. På platsen finns ytterligare byggnader, som vittnar om vinodlingen i Metzingen.
Martinskyrkan byggdes omkring 1500 i stället för en romansk föregångare. Kyrkan är en sengotisk hallkyrka med tre skepp och kor. Tornet färdigställdes 1613 och försågs då med med en spetsig kupol och möjlighet att därunder röra sig runt tornet. Som försvarskyrka omgavs den tidigare också av en mur. 1831 bortforslades större delen av muren, eftersom den hindrade trafiken, men en sista rest av muren har bibehållits på kyrkans nordsida.
Det gamla rådhuset byggdes 1668, sedan det föregående brunnit upp under trettioåriga kriget. Som vanligt på den tiden byggdes understa våningen öppen och användes som marknadsplats. Inte förrän under 1800-talet byggdes den igen. Efter en genomgripande ombyggnad 1913 gjordes fasaden mot torget om och försågs med de träsniderier, som skildrar bl.a. de näringsgrenar, som bedrevs i staden.
Av stadens museer är kanske Weinbaumuseum och
Obstbaumuseum de intressantaste. Det förra ligger i centrala staden i en av de
sju druvpressningslokalerna och visar hur vinet skördas och under vilka
förutsättningar vinodlarna arbetar. Det senare ligger i stadsdelen Glems mitt
i fruktodlingsområdet. Förutom en historisk del kan man också bese säsongens
musteriarbeten samt provsmaka lokala produkter.
Som nämndes inledningsvis är Metzingen ett centrum för fabriksförsäljning. Här finns både tyska och internationellt kända tillverkare företrädda, t.ex. adidas, Bally, Hugo Boss, Diesel, Helly Hansen, Levi's, Marc O'Polo m.fl. De flesta områden är företrädda, från kläder till korv, från tvål till klockor. En komplett lista på företag finns på stadens hemsida.
Bad Urach (ca 12 400 inv.) är sedan 1983 en
erkänd kurort med medicinsk-terapeutisk kompetens. Stadens mineralkällor har
en temperatur av 61° och hör därmed till de varmaste i delstaten. Det geografiska läge i ett tilltalande landskap gör
staden till en omtyckt kur- och
utflyktsort med ett omfattande nät av cykel- och vandringsleder. Genom att
bygga en förbifart förbi orten har den historiska gamla stan kunnat gestaltas
fotgängarvänligt. I den tidigare residensstaden visar ursprungliga
korsvirkeshus, residensslottet, stiftskyrkan och många andra byggnader på
stadens tidigare glansperiod.
Residensslottet ligger i direkt anslutning till gamla stan
och innehåller flera rum i olika stilar av konsthistoriskt värde.
Under 1000-talet uppfördes borgen Hohenurach av greven av
Urach, under 1500-talet byggdes den ut till landsfästning av hertigarna av
Württemburg och utgör sedan 1765 en pittoresk borgruin högt över gamla stan.
Ruinen är ett omtyckt utflyktsmål, varifrån man har en härlig utsikt över
den nedanför liggande dalgången med dess vin- och fruktodlingar.
Foto: Kurverwaltung Bad Urach
Området Tübingen sträcker sig mellan naturparken Schönbuch i norr och vad som kallas "Blå muren" längs Albtrauf i söder. Här har de viktigaste floderna (Neckar, Ammer och Steinlach) skapat ett mångsidigt strukturerat område, som tilltalar inte bara de permanent boende utan också alla turister, som besöker området. Mellan Neckars och Ammers dalgångar sträcker sig en lång, smal bergsrygg, som ofta tjänar som illustration av ett schwabiskt landskap. Vid sidan av floddalgångarna präglas området av skogbevuxna höjder. Mellan dessa båda landskapstyper finns åkrar och ängar, byar, områden med vin- och fruktodlingar. Geologiskt är det ett givande område med många fynd från olika tidsperioder. De äldsta stenarna inom området utgörs av ca 200 miljoner år gammal musselkalk, de yngsta inom områden, som ingår i "vita Jura" som en följd av växlingar mellan fastland och hav.
Inom området har människor speciellt från järnåldern efterlämnat sina spår i form av gravhögar och fyrkantsskansar. Kelternas utpräglade sociala hierarki återspeglas i de gåvor, som lagts med i gravarna, där man bl.a. har funnit breda halsringar av guld, vilka gällde som furstliga symboler. Ända in på första århundradet utgjorde Donau och Rhen gräns för det romerska riket gentemot Germanien. Romarna verkade ha anlagt ett militärläger i nuvarande Rottenburg, i vars närhet sedan uppstod en bosättning med stadsstruktur, som blev till en central förvaltningsplats. Runt om uppstod ett tätt nät av bosättningar och gårdar för att säkerställa stadens försörjning. Omkring 260 gav romarna upp området, som i stället koloniserades av alemanner. Med hjälp av ortnamnen kan man datera de olika orterna i området. Orter med namnslut på "-ingen" och "-heim" anses vara grundade under en tidig bosättningsfas under 400- och 500-talen; orter som slutar på "-hausen" eller "-weiler" under 600- och 700-talen. Då den staufiska ätten dog ut 1268 innebar det för området en uppdelning på flera nya härskare, som satte sin prägel på både språk och seder, vilket i stort pågick fram till 1806, då Württemberg övertog makten.
Tübingen (ca 83 800 inv.), omnämnd första
gången 1078, är universitetsstad sedan mer än 525 år och har därmed också
ett av de äldsta universiteten i Tyskland. Med sina runt 24 000 studenter
räknas det som ett av de största. Trots att staden har byggts ut under
de gångna åren, är fortfarande den gamla stadskärnan mellan Neckar och Ammer
medelpunkten i stadslivet. Utstrålningen hos den under andra världskriget till
stor del oförstörda staden märks bäst mellan gamla stans murar med
hantverkarnas speciella gränder, vinrestauranger och studentlokaler. Många
berömda personligheter från europeisk historia och vetenskap har satt sin
prägel på universitetet och staden med dess många historiska byggnader.
Slottet Hohentübingen är omnämnt första gången 1078
och då som borg tillhörig grevarna av Tübingen. Dagens slott, där flera
universitetsinstitut och -samlingar finns samlade, stammar till största delen
från 1500-talet. Dess vackraste utsmyckning är en renässansportal uppförd
omkring 1606 i stil efter en romersk triumfbåge i vars mitt hertigdömet
Württembergs vapen omramat av ordenskedjor befinner sig. Sedan den omfattande
saneringen av slottet har universitetets kulturvetenskapliga ämnen
koncentrerats hit, varvid deras samlingar har gjorts tillgängliga för
allmänheten. Till höjdpunkterna hör ett flertal arkeologiska fynd som t.ex.
bilder av mammutelfenben från äldre stenåldern.
Ett av Tübingens mest fotograferade motiv är torget med
rådhuset och brunnen framför. Rådhuset, som med sitt läge och utseende
behärskar torget, uppfördes 1435 i tre våningar. 1508 byggdes en fjärde
våning till, som några år senare försågs med ett astronomiskt ur, som
fortfarande fungerar och visar stjärnornas banor och månfaserna. I samband med
universitetets 400-årsjubileum 1877 försågs rådhusets huvudfasad med dess
måleriska utseende. I första våningen befinner sig den stora
sammanträdessalen i alemannisk korsvirkesstil från uppbyggnadstiden, i andra
våningen den gamla mottagningssalen med intressanta bilder från 1500-talet.
Den första gången 1191 omtalade församlingskyrkan omvandlades i samband med grundandet av universitetet 1477 till stiftskyrka. Under tiden 1470-90 byggdes i stället för den tidigare romanska kyrkan den nuvarande sengotiska. Tornets kupol sattes på först mot slutet av 1500-talet. I egenskap av en av Württembergs viktigaste kyrkor fick den en förnämlig utrustning. Så har den ett av Sydtysklands vackraste gotiska korskrank, ett altare tillverkat av en elev till Dürer, en mästerlig predikstol mm. Ytterligare en klenod har kyrkan i sina korfönster skapade omkring 1480.
I Tübingen finns ett stort antal mycket gamla
korsvirkeshus, varav det äldsta, Stiefelhof, är omnämnt redan 1323. Andra är
t.ex. Pfleghof (slutet av 1400-talet), Kornhaus (1453) och Nonnenhaus
(1300-talet).
Universitetsstaden Tübingen lockar med många museer till
strövtåg genom historia, konst och vetenskap. Stora utställningar av
klassiska modernister visas i Konsthallen. Historia och nutid presenteras i
Stadsmuseets historiska Kornhaus. I slottet Hohentübingen ger universitetet
genom sju olika samlingar och flera specialutställningar inblickar i
vetenskapliga ämnen. Originalhandskrifter och personliga dokument efter
diktaren Friedrich Hölderlin finns utställda i Hölderlinturm. Kärleksfullt
restaurerade veteranbilar, racerbilar, sportbilar och racermotorcyklar samt
historiska leksaker visas i Bil- och leksaksmuseet Boxenstop.
Cistercienserklostret Bebenhausen med kyrka, korsgång och anslutande byggnader
bjuder in till strövtåg genom åtta århundraden.
Rottenburg (ca 42 700 inv.), romar- och
biskopsstaden vid Neckar, har gott om specialiteter, som gör en vistelse
lönande. Det finns mycket att se och utforska, såväl historiskt som
kulturellt. Det centrala läget gör staden till en omtyckt utgångspunkt för
korta utflykter i omgivningarna. Redan under 1500-talet fanns det de första
antydningarna till en romersk bakgrund. Under 1800-talets början bedrevs
grundliga efterforskningar och många viktiga romerska byggnadsverk upptäcktes.
Hit hör en sju km lång vattenledning, som försåg staden med dricksvatten, en
toalettanläggning, vars luxuösa utrustning kan ses än idag, badanläggningar
mm. "Sumelocenna" hette Rottenburg under romartiden och var den mest
betydande orten i Württemberg och en av de viktigaste i hela det romerska
området på Rhens högra sida. I mitten av 100-talet blev den huvudort i en
region, som omfattade hela Neckarområdet och sträckte sig västerut till
Schwarzwald. Vid en promenad genom gamla stan är det framför allt medeltiden
som är närvarande. Trånga gränder, stora torg och byggnader från åtta
århundraden präglar stadsbilden. Medeltida torn och portar, gotiska kyrkor och
barocka kapell visar på en intressant historia.
Under 1100-talet fanns Liebfrauenkapelle vid torget, från
slutet av 1400-talet församlingskyrkan St. Martin och sedan 1828 domkyrkan St.
Martin. Vid stadsbranden 1644 förstördes kyrkans skepp och byggdes nytt till
1655. Det sengotiska kyrktornet, byggt 1486-91, räknas som en symbol för
Rottenburg.
Stiftskyrkan St. Moriz uppfördes omkring 1300 och tornet
fullbordades 1433. Fram till 1806 var den stiftskyrka för domkapitlet St. Moriz.
I kyrkans inre finns några betydande konstskatter, bl.a. gravminnen från
1300-talet, gotiska pelarmålerier och fresker från 1300- och 1400-talen. I
gotiska salen i Ulrikskapellet finns sedan 1986 stiftsmuseet med
kyrkoskatten.
Karmeliterklostret grundades 1281, men de nuvarande
byggnaderna uppfördes efter stadsbränderna 1644 och 1735. Då klostret
upplöstes 1806 övertogs byggnaderna av det katolska stiftet och användes som
prästseminarium. Den förra klosterkyrkan byggdes 1996 ut till museum och
bibliotek och är känt under namnet Diözesanmuseum. Museet räknas till
delstatens mest betydande konstsamlingar med religiös konst från det sydtyska
området. Biblioteket befinner sig i de övre rummen och omfattar ca 150 000
band.
Rottenburgs äldsta hus är en korsvirkesbyggnad från
1440 byggd på alemanniskt sätt. Huset tillhörde en kvinnlig Franciskanerorden
från 1688 och fram till ordens upplösning 1782. Med anledning härav kallas
huset "Nonnenhaus".
Förutom de båda nämnda kyrkliga museerna finns flera
andra i staden. Det mest kända bland dem är Sumelocennamuseet, som visar
vardagslivet under den romerska tiden i Rottenburg. Sülchgau-Museum berättar
om den tid, då området var under österrikiskt inflytande. Mycket känd är
också museets utställning av julkrubbor.
Foto: www.wtg-rottenburg.de
Området Zollernalb består i allt väsentligt av områden, som tidigare hörde till Württemberg och Hohenzollern. En symbol för området är borgen Hohenzollern, som var stamborg för den sedan 1061 kända adelssläkten Hohenzollern. 1214 delades släkten i två linjer, den schwabiska och den frankiska. Ur den senare framgick sedan kurfurstarna av Brandenburg och de senare preussiska kungarna och tyska kejsarna. Den schwabiska linjen fortsatte att bo kvar i det nuvarande området Zollernalb. Under 1500- och 1600-talen bildades två furstendömen, Hohenzollern-Hechingen och Hohenzollern-Sigmaringen. Tack vare Napoleons skydd kunde de båda furstendömena 1806 fortsätta som suveräna stater men avträdde sina territorier till Preussen 1849. Efter andra världskriget uppgick dessa territorier 1952 i Baden-Württemberg. Den andra delen av Zollernalb hörde redan före 1806 delvis till Württemberg. 1806 infogades dessutom ytterligare två områden, som tidigare hade tillhört Habsburg och Riksritterskapet. Att de båda regionerna har haft ett olikartat historiskt förflutet kan märkas än idag: t.ex. den olikartade ekonomiska strukturen (den hohenzollerska delen industrialiserades senare), befolkningens konfessionella sammansättning (befolkningen omkring Balingen var övervägande evangelisk, omkring Hechingen katolsk).
Zollernalb är ett idealiskt område för vandrare och tillfredsställer de mest skilda anspråk - från en enkel promenad med familjen till en ambitiös flerdagarstur. Och under vandringarna kan man lära känna områdets natur med enbeväxta hedar, ängar med fruktträd, bergstoppar, grottor, borgar och slott.
Hechingen (ca 19 300 inv.) ligger vid västranden
av Schwabiska Jura inbäddad i ett härligt naturlandskap. Den tidigare
residensstaden är nu platsen för talrika myndigheter och skolor. Under senare
år har en markant ökning av antalet arbetsplatser inom området medicinteknik
skett och Hechingen intar en ledande position inom det medicinska forskningsområdet. För besökande är
landet omkring staden som skapat för vandringar, promenader och cykelturer med
härlig utsikt.
Inte långt från staden ligger en av traktens största sevärdheter, borgen Hohenzollern, som räknas som en av Europas vackraste och mest besökta borgar. Även om borgens yttre fascinerar, så är ett besök i visningsrummen med deras betydelsefulla objekt ur huset Hohenzollerns samlingar en upplevelse. I skattkammaren kan man förutom den preussiska kungakronan också se åtskilliga utställningsföremål, som påminner om Fredrik den Store och andra personligheter, som var förbundna med huset Hohenzollern.
Den katolska stiftskyrkan St. Jakob är en betydande sakral byggnad från den tidiga klassicismen och uppfördes 1780-83. Kyrkans inre går i vitt och guld och takmålningarna är gjorda i den katolicismen närstående nazareniska stilen.
Klosterkyrkan St. Luzen räknas tack vare sitt enhetliga inre utförande till de mest betydande byggnadstekniska prestationerna i Sydtyskland. Kyrkan är en ombyggnad av en äldre kyrka från 1300-talet. Vid uppförandet 1589 användes samma grund och delar av murarna som tidigare i den gotiska kyrkan. Kyrkans inre utformades dock efter den färgkraftiga stil som senrenässansen representerade. Omkring 1700 gjordes kyrkan om efter den barocka smak, som då härskade, varvid hela kyrkorummet målades vitt och altarna byttes ut. En omfattande restaurering under 1970-talet återställde den tidigare färgsättningen.
Hohenzollerska landsmuseet befinner sig i Gamla slottet i gamla stan och kan visa upp en stor mängd värdefulla föremål. Ofta kommer dessa från kyrkor, där de löpte stor risk att förstöras. Här finns också många fynd från förhistorisk tid. Samlingen fanns utställd på borgen Hohenzollern från 1920, men flyttades till slottet 1974, sedan staden hade förvärvat samlingen. 2005 invigdes en ny permanent utställning, som belyser Hohenzollerns historia.
1973 upptäcktes de första murarna efter en romersk gård. Efter långvariga utgrävningar fann man också ett till gården hörande tempelområde samt ett stort antal ekonomibyggnader. Även större delen av den omgivande gårdsmuren har kunnat grävas ut. Det rör sig här om en yta omfattande 4 ha. Gården anses vara byggd under slutet av första århundradet och byggdes under de närmaste 100 åren ut till en omfattande anläggning. Gården lämnades i mitten av 200-talet efter tilltagande alemanniska övergrepp och förföll. Eftersom gården har en tempelanläggning, tvivlar man på att det rör sig om en gård med anknytning till jordbruket, eftersom sådana konstellationer är sällsynta och jorden på platsen dessutom inte är av bra kvalitet. I den rekonstruerade delen av huvudbyggnaden har inrättats ett museum, där förutom originalfynd också efterbildningar av romerska möbler visas.
I staden finns även ett museum för veteranbilar, där man visar bilarnas utveckling efter 1886. I museiverkstaden kan man också se hur enskilda fordonsdelar är uppbyggda.
[Upp]
