Kurpfalz

"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."

Historiskt sett är Kurpfalz det område, som utgjorde kärnlandet i det pfalziska grevskapet vid Rhen och som låg mellan Kaiserslautern och Alzey i väster och Sinsheim och Mosbach i öster med de kulturella tyngdpunkterna förlagda till Heidelberg, Mannheim och Neustadt (an der Weinstrasse). Grevskapet i sin senare omfattning grundades genom pfalzgreven Konrad av Staufen, som 1155 förenade flera områden under sin ledning. Beteckningen Kurpfalz uppkom 1356, sedan greven av Pfalz hade utsetts till kurfurste vid det tyska kungavalet (küren/kiesen: ett ålderdomligt ord för 'kora', 'välja'). I samband med de franska revolutionskrigen delades Kurpfalz 1795, varvid delen på Rhens vänstra sida blev fransk, tillföll Bayern 1815, ingick i den franska ockupationszonen 1945 och fördes sedan samman med Rheinland-Pfalz. Delen på Rhens högra sida tillföll 1803 Baden och gick 1952 upp i Baden-Württemberg. Området på Rhens vänstra sida visade sig i nutid i egenskap av ett från Bayern avknoppat område ha lättare att smälta samman kulturellt, medan området på den högra sidan måste kämpa mot centralistiska tendenser från Karlsruhe under 1800-talet och Stuttgart efter 1945. Det kurpfalziska elementet betonades därför endast inom de gamla badiska landsgränserna och Kurpfalz betyder därför enligt detta sätt att se framför allt områdena omkring Heidelberg och Mannheim.

Weinheim (ca 43 600 inv.) i norra delen av delstaten kan uppvisa fynd, som tyder på att platsen var bebodd omkring 800 f. Kr. Från romartiden är fem lantgårdar kända. 260 övertogs platsen av alemannerna, som bodde där till frankernas ankomst 500. Det är troligt att stadens namn går tillbaka på ett frankiskt egennamn. Skriftligt bevis för ortens existens finns från 755, då den omnämndes i en av klostret Lorschs böcker, efter att det hade fått ta emot landområden som gåvor. Omkring 1100 byggdes borgen Windeck som skydd för klostret. 1232 upplöstes klostret och Weinheim kom för en tid att lyda under ärkebiskopen av Mainz. Även pfalzgreven vid Rhen ställde anspråk på orten och omkring 1250 anlade han en ny ort (Neustadt) mittemot den gamla. 1264 tillföll genom en skiljedom borgen och den nya bosättningen pfalzgreven, medan den gamla (Altstadt) behölls av ärkebiskopen. Neustadt betecknades nu för första gången som stad. Genom en förlikning 1308 mellan ärkebiskopen och pfalzgreven tilldelades greven även den gamla bosättningen. De båda bosättningarna utgjorde från 1454 en förvaltningsenhet. Under 1600-talets båda krig blev Weinheim och hela Pfalz förött. 1621 intog spanjorerna staden, 1632 svenskarna och 1634 bayerska styrkor. 1674 anlände Ludvig XIV:s trupper och plundrade staden samtidigt som borgen Windeck förstördes. En viss uppgång fick staden runt sekelskiftet 1700, när kurfursten under en tid flyttade sitt residens från Düsseldorf till Weinheim och samtidigt också vissa myndigheter förlade sin verksamhet dit. Genom freden i Lunéville 1803 överfördes staden till storhertigdömet Baden.

Borgruinen Windeck är den näst äldsta utmed "Bergstrasse" (en turistisk väg mellan Darmstadt och Heidelberg) och byggdes omkring 1100 som skydd till klostret Lorsch. Borgen förstördes av fransmännen 1674. Sedan 1978 är ruinen i stadens ägo och utgör nu ett omtyckt utflyktsmål med ypperlig utsikt. En arkitektonisk raritet är den spiraltrappa, som är inbyggd i vakttornets murar.

Gamla rådhuset vid torget har sitt ursprung i en affärsbyggnad uppförd omkring 1557, vars understa våning var en öppen hall. Ovanför befinner sig den med renässansmålerier rikt smyckade borgarsalen. Från 1752 och till efter första världskriget tjänstgjorde byggnaden som rådhus. Trappgaveln och träbalkongen förnyades 1862 och så sent som 2002 genomgick byggnaden en omfattande renovering. I närheten av rådhuset finns också en vacker korsvirkesbyggnad från början av 1600-talet (Löwenapotheke).

Det tidigare slottet, som idag är rådhus och säte för stadsförvaltningen, tillkom under olika epoker. Till slottets äldsta delar från omkring 1400 hör genomfarten genom övre tornets port, som genom ombyggnad i slutet av 1600-talet förlorade sin försvarslika karaktär. I norr ansluter det kurpfalziska renässansslottet från 1537. Den söder om övre tornet belägna barocka delen av slottet tillkom 1725. Dessutom finns en del från andra hälften av 1800-talet med ett nygotiskt torn från 1868.

I anslutning till slottet anlades en slottspark i engelsk stil med sällsynta träd, som till en del är mycket gamla. Där finns bl.a. Tysklands äldsta cederträd, stora rododendronbuskar och idegranar, liksom buxbom, järnek och äkta kastanj.

I stadens omedelbara närhet finns ytterligare en botanisk anläggning, Exotenwald. Området inköptes och planterades 1872 med bestånd av främmande barr- och lövträd. Idag finns omkring 140 olika trädslag. De redan 130 år gamla mammutträden hör med sina mer än 55 m till Europas högsta träd.

Den första anteckningen om en kyrka i Weinheim härstammar från 861. Möjligen var detta en föregångare till den omkring 1000 uppförda Peterskyrkan, som under århundradenas lopp genomgick många förändringar. Den revs 1910 och ersattes med den nuvarande neoromanska byggnaden. De medeltida freskerna bevarades emellertid och kan ses i stadens museum (i den tidigare Tyska ordens hus från 1710).

Foton: www.weinheim-marketing.de

Foto: Hauck Werbestudio

Mannheim (ca 309 700 inv.) är känt sedan 766 från klostret Lorschs arkiv. Många frankiska bosättningar fick namn efter en person, och stadsnamnet anses komma från "Mannos hem", där Manno skall vara en förkortad form av Hermann eller Hartmann. 1247 slöts en förlikning mellan Kurpfalz och Kurmainz angående arvet efter klostret. Senast från denna tid, men troligen redan sedan 1160, var Mannheim underställt pfalzisk överhöghet. Byn präglades vid denna tid främst av lantbruk och kreatursskötsel samt tullarna från Rhen. 1270 förstördes de båda borgarna Rheinhausen och Eichelsheim av trupper från Mainz, men efter uppbyggnad blev Eichelsheim regionens viktigaste tulluppbördsplats. 1606 lades grundstenen till fästningen Friedrichsburg. Det gallerformade vägnätet för den nya planerade staden finns fortfarande kvar. Året efter utfärdades stadsprivilegier, som utgavs på flera språk för att locka till invandring från hela Europa. 1622 erövrades och förstördes både staden och fästningen av trupper från den katolska ligan under Tilly. Under det fortsatta trettioåriga kriget ockuperades och skövlades Mannheim flera gånger. Efter krigets slut byggdes staden upp igen med stort inslag av inflyttade fransmän, valloner och flamländare. Under pfalziska tronföljdskriget förstördes staden ånyo av franska trupper. Fästningen Friedrichsburg förenades 1709 med staden. Under koalitionskrigen 1795 ockuperades staden av franska styrkor. Då österrikiska trupper återerövrade den, förstördes stora delar av staden. 1799 demonterades fästningsanläggningarna och det nu fria området omkring staden återanvändes. Åren före 1848 års revolution kännetecknades av uppkomsten av och förbudet mot oppositionella föreningar, sammanstötningar med militären och en dramatisk hungersnöd. Mannheim blev utgångspunkt och centrum för politiska och revolutionära rörelser 1848 med företrädare från olika politiska läger. Sedan folkupproret hade slagits tillbaka, avrättades många revolutionärer genom ståndrätt. Då Mannheim var en stad med livlig industri, hände också olyckor. Vid en av dessa exploderade en ångpanna. Denna händelse blev starten för en övervakningsförening, som senare utvecklades till TÜV, som numera handhar bl.a. bilprovningen.1868 bildades på initiativ av fackföreningsfolk en lokal arbetarförening. Ett år senare samlades anhängare till Liebknecht och Bebel till ett lokalt "Socialdemokratiskt arbetarparti". Båda dessa politiska riktningar slöt sig 1875 samman till ett "socialistiskt arbetarparti", som sedan 1890 är känt som SPD. Under Bismarcks "socialistlag" 1878-90 utvecklades Mannheim till en knutpunkt för det illegala SPD-nätet. Samtidigt bildade också demokrater och nationalliberala organisationer. Fram till mitten av 1880-talet dominerade demokraterna, men sedan steg socialdemokraterna som starkaste politiska kraft. 1918 övertog de nationalliberala den ledande ställningen i kommunalpolitiken. Under andra hälften av 1800-talet grundades flera företag, som idag hör till de världsledande. Som exempel kan nämnas Boehringer, Benz & Co (Deutz AG, DaimlerChrysler AG), flera banker och försäkringsbolag. 1886 fick Carl Benz patent på sitt "fordon med gasmotordrift". Benz var också den förste i världen att 1888 få körkort för bil. Under första världskriget utsattes staden för 46 luftangrepp, som dock orsakade liten skada. Trots minoritet vid valet 1933 lyckades nationalsocialisterna genomföra sina idéer och utrensningar på arbetsplatser sattes igång. Med tanke på befolkningens socialdemokratiska bakgrund och en stark arbetarrörelse förblev Mannheim trots allt ett motståndscentrum mot den nya regimen. Under det följande kriget anfölls staden i mer än 150 luftangrepp, varvid drygt halva staden förstördes. I mars 1945 marscherade amerikanska trupper in i staden och organiserade tämligen omgående ett tyskt råd med företrädare för SPD, KPD och Zentrum. Under de följande åren skedde en livlig återuppbyggnad av stadens byggnader och infrastruktur, nya stadsdelar och industriområden öppnades.

Det kurfurstliga slottet byggdes 1720-60 och är Tysklands största slutna barockanläggning och återspeglar den ställning, som regenten av Pfalz-Wittelsbach hade. Tack vare slottets imponerande dimensioner dominerar det hela staden med sin 440 m långa yttre front. De respektive slottsherrarna investerade mycket i utbyggnad och inredning av slottet. Som exempel kan nämnas riddarsalen, prakttrappan, slottskyrkan, värdefulla gobelänger, silverarbeten och praktfulla golv med intarsiaarbeten. Under andra världskriget förstördes slottet till stor del men har återuppbyggts och stod färdigt 1968. Slottet används av staden och delstatsregeringen för representativa ändamål och universitetet har här funnit en idealisk hemvist. Slottskyrkan återuppbyggdes under åren 1952-56 nästan helt efter originalet. Tack vare den lyckade renoveringen av kyrkan räknas den nu som ett av Tysklands vackraste sakrala rum.

Foto: Schwarz Werbestudio

Vid samma tid byggdes också Jesuitkyrkan efter en förebild från Rom. Den inre arkitekturen präglas av övergången från senbarock till klassicism. I motsats till andra kyrkor, som på sina målningar oftast återger bilder ur bibeln, är Jesuitkyrkan smyckad bl.a. med bilder ur ordensgrundaren Ignatius av Loyolas liv. Under andra världskriget förstördes stora delar av kyrkan, däribland högaltaret, furstelogerna, predikstolen och alla originalfresker. Saneringsarbeten påbörjades genast efter krigets slut och kyrkan var till det yttre färdig 1960. Härefter kunde man färdigställa kyrkans interiör, ett arbete som stod klart först 1997.

Mannheim är känt för sina många grönområden inne i staden. Det bästa ryktet har de båda stadsparkerna Luisenpark och Herzogenriedpark, av vilka Luisenpark är den största med sina 41 ha. Den anlades redan i slutet av 1800-talet men fick sitt nuvarande utseende till BUGA 1975 (Bundesgartenschau, en landsomfattande trädgårdsutställning, som äger rum alla udda år). Parken gäller för att vara en av Europas vackraste anläggningar med en överväldigande blomsterprakt. I parken finns också akvarier med 350 olika fiskarter, ett fjärilshus med tropiska fjärilar, en anläggning för ugglor och en för pingviner. Inne i Luisenpark fins också en kinesisk trädgård, där man kan uppleva kinesisk byggnads- och trädgårdskonst. Trädgårdens medelpunkt utgörs av ett tehus, där man kan välja mellan 30 olika tesorter.

Mannheim kan i sitt Reiss-Engelhorn-Museum visa omfattande exponat från områdena konst-, teater- och stadshistoria. Vidare finns också avdelningar för arkeologi, naturlära och etnologi. I staden finns också ett museum för teknik och arbete, som belyser den tekniskt-sociala förvandlingen under 250 år.

Foto: Stadtverwaltung Mannheim

Heidelberg (ca 145 300 inv.) ligger vid Neckar, där den lämnar Odenwald och övergår i Rhenlåglandet och utgör tillsammans med Mannheim och Ludwigshafen de tre stora centra i det folktäta området Rhein-Neckar. Heidelbergs nuvarande stadsområde var bebott mycket tidigt. Bevisen för mänsklig närvaro är ett av de äldsta i Europa, då man har hittat underkäken efter en cirka 500 000 år gammal "homo heidelbergensis", en föregångare till människan. Långt senare, omkr. 800 f. Kr., befäste kelterna berget Heiligenberg norr om centrala staden. När romarna kom till området, byggde de ett kastell och en bro över Neckar. På 200-talet förstördes den romerska bosättningen och på 500-talet uppstod de frankiska byarna Neuenheim och Bergheim. Namnet Heidelberg användes först i slutet av 1100-talet, då det förekom i en klosterurkund. 1225 omnämndes också en borg vid namn Heidelberg. Stadens första blomstringstid började i mitten av 1300-talet och Tysklands första universitet grundades 1386. Under 1400-talet var det kurfurstliga hovet en träffpunkt för humanister och genom kurfursten Ottheinrichs försorg infördes den evangeliska läran 1556. Katolicismen återinfördes dock 1620 genom förlusten i ett krig mot Maximilian av Bayern. Under trettioåriga kriget erövrade Tillys trupper Heidelberg 1622 och plundrade samtidigt biblioteket på en dyrbar boksamling. Efter kriget återvände pfalzgrevarna till sitt residens och för att säkra freden med grannen Frankrike, gifte kurfursten Karl Ludwig bort sin dotter till Ludvig XIV:s bror. När sedan den heidelbergska grenen av ätten Wittelsbach dog ut, framförde den franske kungen anspråk på Pfalz och provocerade fram det "pfalziska tronföljdskriget", i vilket franska trupper förstörde både staden och slottet 1689 och 1693. När staden sedan återuppbyggdes, skedde detta i barock stil och de gamla stadsplanerna från den staufiska tiden bibehölls. 1720 förlades det kurfurstliga residenset till Mannheim och i och med att kurfursten Karl Theodor blev bayersk arvinge, flyttade hovet 1777 slutgiltigt till München. Under 1800-talet återfick universitetet sin stora betydelse och den romantiska tidsandan drog inte bara studenter till staden utan också bekanta målare och diktare. Runt sekelskiftet 1900 utökades staden genom inkorporering av omkringliggande byar. För att tillvarata turismens intressen inskränktes etableringen av industrier till "rena" industrier. Under Weimarrepublikens tid fick det nya nationalsocialistiska partiet en genomslagskraft, som låg över genomsnittet i riket och blev största parti i staden vid riksdagsvalen 1930. Detta inverkade också menligt på universitetet, som förlorade 1/3 av sin lärarkår av rasistiska eller politiska orsaker. Heidelberg var en av de få tyska storstäder, som klarade sig genom andra världskriget utan större skador. Några enstaka luftangrepp förorsakade endast få skador. Det oskadade Heidelberg drog till sig många utbombade och fördrivna tyskar efter kriget. Eftersom staden också var huvudkvarter för delar av den amerikanska armén och NATO och dessa rekvirerade hus för sina behov, uppstod snabbt bostadsbrist och förtrytelse bland den tyska befolkningen. Utbyggnaden av nya bostadsområden avhjälpte de största behoven. Vidare förutses en förflyttning av vissa delar av den amerikanska armén till Wiesbaden, vilket skulle innebära en minskning av folkmängden med ca 16 000 personer.

Under århundraden symboliserade slottsanläggningen residensstadens upp- och nedgång. En borg omnämndes första gången 1225 och från 1303 finns två borgar bekräftade. Den övre borgen brann upp 1537 efter blixtnedslag, men rester efter murarna finns kvar. Båda borgarna var höjdborgar, som var vanliga under Staufernas tid i Sydtyskland. Den nedre borgen, som sedan blev slottet, byggdes i två etapper. Den första etappen omfattade de senmedeltida försvars- och bostadsbyggnaderna från ca 1400 till 1544. Den andra etappen avsåg utbyggnaden till det representativa renässansslottet och slottsträdgården fram till Heidelbergs förstöring 1689 och 1693. Genom att vid varje tillbyggnad inte skedde någon förändring av andra tidigare byggnadsstilar, uppvisar slottet idag en övergång mellan olika stilepoker och förstärker på så vis det romantiska intrycket av ruinerna. Efter förstörelsen 1693 försökte den dåvarande kurfursten att göra slottet beboeligt, vilket dock inte lyckades. Slottsruinerna bevarades emellertid från fullständig förstörelse genom en fransman, som genomförde, att murarna inte längre fick tjänstgöra som stenbrott. På så vis kom slottet att stå som symbol för den tyska romantiken och många av dess litterära företrädare.

Storhertigens palats utgör blickfång i södra delen av Karlsplatsen. Barockbyggnaden uppfördes 1717-19 och användes efter 1805 av det badiska hovet. Efter en klassicistisk ombyggnad fick byggnaden sitt nuvarande symmetriska utseende. På husets södra sida finns en stor trädgård. Sedan 1920-talet har Heidelbergs vetenskapliga akademi sitt säte i palatset.

Palatset Boisserée uppfördes 1703-05 vid Karlsplatsens norra sida. Sin kanske mest glansfulla tid hade palatset under 1800-talets början, då det var bostad för bröderna Boisserée, kända för sin stora samling av målningar av gamla tyska och holländska mästare. Målningarna kom senare att utgöra grundplåten till Gamla pinakoteket i München. 1826 omgestaltades byggnaden i klassicistisk stil. Sedan 1975 ägs det av delstaten och används nu av universitetet.

Rådhuset byggdes åren 1701-03 men har sedan dess byggts om och utvidgats flera gånger. Den barocka kärnbyggnaden känns igen i byggnadens mittendels fasad mot torget. Byggnaden utvidgades 1886-90 med den norra flygeln. Här befinner sig stora rådhussalen med sevärda målningar och glasfönster med motiv från pfalzisk historia.

Den Helige Andens kyrka (Heiliggeistkirche) finns omnämnd redan 1239. Den nuvarande kyrkan började byggas 1398 och kunde tas i bruk 1410, då koret stod färdigt och kyrkoskatten hade förts dit. Långhuset fullbordades inte förrän 1441 och tornet 1508. Det barocka torntaket tillkom under 1700-talets början. Koret var kurfurstarnas gravplats. Med ett undantag förstördes gravarna 1693. I kyrkan fanns fram till 1623 "Bibliotheca Palatina", Europas då rikhaltigaste samling skrifter. Sedan Heidelberg hade erövrats av Tilly under trettioåriga kriget, kom samlingen som krigsbyte i händerna på Maximilian av Bayern, som skickade samlingen till Rom som en gåva till påven.

Haus zum Ritter St. Georg mitt emot Den Helige Andens kyrka byggdes 1592 och är ett av de få husen från den tiden, som har klarat sig undan stadsförstörelsen. Huset motsvarar den sorts trappgavelhus, som var vanliga i Heidelberg vid sekelskiftet runt 1600. Som ett av de nästan oskadade husen efter kriget, tjänstgjorde det som rådhus 1693 till 1703. Med undantag för denna tioårsperiod har det alltsedan trettioåriga kriget varit hotell och gästgivargård.

Gamla universitetet byggdes 1712-35 och hyser rektorsexpedition och universitetsmuseet. Detta dokumenterar det äldsta tyska universitetets historia från 1386 och framåt. På universitetets baksida befinner sig det historiska studentfängelset.

Palatset Morass (byggt 1712) är ett väl bibehållet borgerligt barockpalats, som har fått sitt namn efter rektorn vid universitetet. Blickfång utgör den framträdande rundbågeportalen med balkong och pelare på sidorna. Sedan 1906 finns här Kurpfalziska museet med stadens konstsamlingar. Till museets skatter hör ett altare av Tilman Riemenschneider.

Heidelberg kan erbjuda ett trettiotal olika museer med mångskiftande inriktningar: egyptiskt museum, etnologiskt museum, textilmuseum, konstmuseum, dokumentationscentrum för tyska romer, rugby-sportmuseum, Boschmuseum, apoteksmuseum för att nämna några. Dessutom finns ett stort antal utställningar tillhöriga universitetet. I staden finns också ett stort antal orkestrar och teaterensembler. Staden har överhuvudtaget ett väl utvecklat kulturliv.

Foton: Heidelberg Marketing GmbH

För svenskar som har tänkt sig att tillbringa en längre tid i Heidelberg eller dess närhet, kan det vara bra att känna till, att där finns en svensk-tysk förening, som man kan kontakta.

Staden Schwetzingen (ca 22 100 inv.) är närmaste granne med Heidelberg och känd sedan 766. Som många andra orter i området var platsen bebodd långt tidigare. Sent gjorda fynd visar på spår efter bandkeramiker, vilket innebär en bofast befolkning omkring 5000 år f.Kr. Från denna tid och framåt finns sedan ytterligare fynd efter kelterna och romarna. Ortnamnet anses ha alemanniskt-frankiskt ursprung. Slottet Schwetzingen omnämndes 1350 och var då en vattenborg. Borgen kom så småningom att tillhöra Kurpfalz och kurfurstarna uppehöll sig gärna i Schwetzingen för att jaga i skogarna. I likhet med övriga orter i närheten förstördes staden nästan helt och hållet under trettioåriga kriget och tronföljdskriget men byggdes upp igen. En gyllene tid började 1742 med den nya regenten Karl Theodor. Hans hov tillbringade flera månader av året i Schwetzingen, vilket befrämjade ekonomin. En ytterligare förstärkning av ekonomin skedde i början av 1800-talet, sedan området hamnat under storhertigdömet Baden. Flera myndigheter och en militär enhet placerades i den 1833 till stad upphöjda orten. Lantbruket, som tidigt hade specialiserat sig på vissa produkter, underlättade den begynnande industrialiseringen. Odlingen av humle, tobak och sparris underlättade uppbyggnaden av bryggerier, tobaksbearbetande industrier och konservindustrin. Efter andra världskriget, som staden klarade sig från relativt oskadad, ändrades stadens industristruktur från stora personalkrävande företag till effektiva, mellanstora företag och en stark servicesektor.

Slottets växlingsrika historia återspeglas i dess enskilda byggnaders liksom i slottsträdgårdens. Från att under 1300-talet ha varit en försvarsborg byggdes under 1500-talet av denna ett jaktslott, som sedan gjordes om till sommarresidens åt kurfursten Karl Theodor, som var en stor främjare av konst och vetenskap. Då han 1777 blev arvinge till Bayern, flyttades hovet till München och slottets betydelse minskade. I början av 1900-talet gjordes slott och slottsträdgård tillgängliga för allmänheten och ägs nu av delstaten. Slottet genomgick under 1900-talets slut en grundlig renovering.

Också utvidgningen av slottsträdgården och dess utrustning med vattenspel, brunnar, paviljonger, tempel och skulpturer efter förebild från Versailles skedde på uppdrag av den siste pfalziske kurfursten. Kända trädgårdsarkitekter sörjde för att hovet skulle känna sig väl till mods under sommarmånaderna i Schwetzingen. Härtill bidrog också uppföranden av den unge Mozart och besök av Voltaire, vars verk uppfördes i den då nya rokokoteatern. Den omfattande anläggningen förenar stilmässigt fransk barockträdgård och engelsk landskapsträdgård.

www.schwetzingen.de

Hockenheim (ca 21 000 inv.), ca 8 km från Schwetzingen, är mest känd för sin motorbana (Hockenheimring), som är en av de modernaste i världen men också en av de mest traditionsrika. Banan började byggas i mars 1932 och redan två månader senare kunde det första loppet startas. Banan byggdes först i triangelform men ändrades redan 1938, då den fick ett utseende, som i stort bevarades till 2001. Genom att bygga in den östra kurvan fick banan sin bekanta ovala form. Under andra världskriget skadades banan svårt, då den hade använts av bandfordon och alla träkonstruktioner hade rivits. Två år efter krigsslutet var det dags för nya tävlingar och 1957 kunde för första gången tävlingen om Tysklands stora pris för motorcyklar genomföras i Hockenheim. I början av 1960-talet blev det nödvändigt att göra en förändring av banan i samband med en ombyggnad av den intilliggande motorvägen. 1966 stod den nya sträckningen klar i och med att den nya "Motodrom", ett stadionliknande avsnitt med trånga kurvor och nya boxar, byggdes. 1970 kördes det första formel 1-loppet i Hockenheim, 1971-76 på Nürburgring för att sedan efter en svår olycka ånyo köras på Hockenheim med undantag för året 1985, då den nya banan på Nürburgring invigdes. Från 2007 körs detta lopp omväxlande på de båda banorna. Då den gamla Hockenheimbanan med sina 6,8 km ansågs för lång och på sina ställen inte var synlig för åskådarna, beslöts att korta den med 2 km och bygga om den för att ge större omkörningsmöjligheter. 2002 kunde den omändrade banan tas i bruk efter en ombyggnad för 62 miljoner euro. Inne på området har också ett trafiksäkerhetscentrum byggts med träningsprogram för nästan alla sorters fordon. Utanför banområdet har man anlagt en 320 m lång gokartbana. För den som hellre vill köra med sin bil på den stora banan finns också sådana möjligheter. I ett motorsportmuseum visar man över 200 exponat med både historiska och moderna tävlingsfordon. Man kan vidare se en film om banans utveckling sedan 1932.

Bilder från Hockenheim-Ring GmbH

[Upp]