"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."
© Landesvermessungsamt Baden-Württemberg
Det turistiska området Kraichgau-Stromberg är en del av två geografiska områden i nordvästra Baden-Württemberg, vilka begränsas av Odenwald i norr och Schwarzwald i söder. I väster övergår området i Rhens lågland. Av de båda områdena är Stromberg det med något högre kullar. Även om här finns större städer, så kännetecknas landskapet av den mångfald mindre byar, som redan under medeltiden uppstod i det kuperade landskapet. Kraichgau är egentligen en djup bassäng, som sjönk ned mellan Odenwald och Schwarzwald, när dessa berg höjde sig för ca 65 miljoner år sedan. Under istiden avsattes tjocka lager av lössjord, som på vissa platser kan uppgå till över 30 m och därmed också utgör de mäktigaste i Tyskland. Lössjorden bildar grunden för den bördiga jorden och det intensiva jordbruket. Området har relativt milt klimat och brukar därför ofta kallas Badens Toscana.
Kraichgau hör till Europas äldsta kulturområden med otaliga fynd från äldre tider. Det äldsta utgör den underkäke, upphittad i Mauer mellan Sinsheim och Heidelberg, från en avlägsen släkting och föregångare till den moderna människan. Fynd från yngre stenåldern och framåt bevisar, att trakten var bebodd på ett tidigt stadium. Speciellt från romartiden finns många fynd, som visar den betydelse området hade bakom den romerska gränsen under ockupationen. Romarna efterträddes sedan av alemanner (från 260) och franker (från 500). Att Kraichgau var ett frankiskt grevskap dokumenterades redan under 700-talet. Regionen hade osedvanligt många adliga ätter, som ägde betydande landområden, vilket också innebar många små autonoma enheter. De adliga familjerna i området anslöt sig huvudsakligen till Luthers läror, så att kommunerna i Kraichgau efter reformationen till övervägande delen var protestantiska. Efter trettioåriga krigets slut kom katolska adliga familjer till området och dessa föredrog underlydande med katolsk tro som nybyggare i de förödda orterna och bedrev därför en återgång till katolicismen i området. Gentemot de större statsbildningarna (som t.ex. Kurpfalz, Stiftet Speyer och Markgrevskapet Baden) kunde riddarfamiljerna hävda sig, men inte mot de beslut, som fattades 1803 av riksdeputationen att upplösa riddarförbunden. De landområden, som nu lösgjordes, tillfördes i stort sett det nygrundade landet Baden.
Tack vare sin varierade historiska bakgrund kan Kraichgau-Stromberg bjuda på många kulturella sevärdheter i museer och slott. Museer finns med många specialiteter som mekaniska musikinstrument, spik, Faust, vin förutom traditionella konst-, stads- och hembygdsmuseer. De många adelsfamiljerna har också gett upphov till borgar av olika slag och ett stort antal slott från skilda epoker.
Området - bekant under beteckningen "De tusen kullarnas land" - är känt för sina utmärkta viner. Härtill bidrar den goda jorden med en blandning av musselkalk och keuper (en form av lerjord) samt det milda klimatet. Med tanke på detta är det då heller inte underligt, att man har hittat 60 miljoner år förstenade rester efter vinrankor. Troligt är, att romarna förde med sig nya sorters vinrankor, som var mera motståndskraftiga och gav mera än de ursprungligen vilda stammarna. De många folken, som bebodde området, kan också ha varit upphov till de många olika och ibland också exklusiva vinrankorna: Trollinger, Lemberger eller Schwarzriesling. Området är ett Baden-Württemberg i miniformat även vad vin beträffar: vinregionen Baden mellan Bruchsal och Bretten - Östringen / Schönborn och Karlsruhe, och vinregionen Württemberg från Neckar in i området Stromberg.
Sinsheim (ca 35 500 inv.) ligger i ett
område, där många fornfynd från yngre stenåldern har gjorts. Flera
gravplatser från den tiden bevisar också, att här fanns en bofast befolkning.
Efter helvetierna, kelterna och speciellt romarna finns många viktiga fynd. Den
första byn Sinsheim brukar dateras till omkring 550, men skriftligen omnämnd
blir den inte förrän 770. Byn växte snabbt och 1067 fick man marknads- och
mynträtt, vilket nu brukar anses vara en början till en funktion som stad.
1100 grundades ett benediktinerkloster, som av kejsaren fick långtgående
privilegier. 1192 avträdde klostret halva staden till kejsaren, varvid 
innevånarna tillförsäkrades stadsliknande rättigheter. På grund av dålig
ekonomi pantsattes staden flera gånger under 1200- och 1300-talen och 1496
gjordes klostret om till ett världsligt riddarstift. Förhållandet mellan
borgerskapet och stiftsherrarna försämrades och 1525 drogs Sinsheim in i
bondekriget. De framryckande bönderna släpptes in genom stadsportarna och
stiftet och borgen Steinsberg plundrades, brandskattades och förstördes
svårt. 1600- och 1700-talen innebar svåra umbäranden för befolkningen, som
utsattes för det ena kriget efter det andra. Trots detta kunde man 1712-14
bygga rådhuset, som numera tjänar som stadsmuseum. Efter att under några år
ha tillhört fursten av Leiningen överfördes staden 1806 till storhertigdömet
Baden. Staden utgjorde ett viktigt centrum för 1848/49-års demokratirörelser
och innevånarna deltog också i den väpnade kampen, dock utan att uppnå det
resultat man önskade.
Till stadens sevärdheter hör borgen
Steinsberg mellan Sinsheim och Weiler. Borgen byggdes på en basaltkulle och
omtalas redan under tidig medeltid. Sedan 1973 ägs den av staden, som sedan
dess har investerat stort i dess bibehållande. Borganläggningen är ett
omtyckt utflyktsmål med en härlig utsikt runt omkring. Borggården används
sommartid för kulturella evenemang och en borgrestaurang i de tidigare bostads-
och ekonomibyggnaderna sörjer för det lekamliga.
Bil- och teknikmuseet är mycket välutrustat
med mer än 3 000 utställningsföremål, däribland ett original Concordeplan,
ett Tupolev TU-144, mer än 300 veteranbilar, 200 motorcyklar, 40 sportbilar,
Europas största permanenta formel-1samling, 60 flygplan, 20 lokomotiv mm.
Dessutom finns möjligheter till en filmupplevelse med besök i IMAX
3D-biosalong.
Auto & Technik Museum (Copyright: Auto & Technik Museum Sinsheim)
Till de mera speciella museerna hör Fredrik
den Stores museum, som är det enda i sitt slag, som enbart ägnar sig åt att
skildra den preussiske kungens liv och verk.
Övriga bilder (Copyright Stadtverwaltung Sinsheim)
Bruchsal (ca 43 200 inv.) omnämndes
första gången 976 i en urkund av kejsaren Otto II. 1056 skänktes orten till stiftet Speyer, som
den tillhörde fram till 1803, då den togs i
besittning av den badiske markgreven. I en urkund från 1248 betecknades
Bruchsal som stad. Stadens äldsta fortfarande bibehållna byggnadsverk är
vakttornet, som tillkom 1358. Först 1447 lades grundstenen till stadskyrkan.
Under pfalziska tronföljdskriget 1689 förstördes staden helt av franska
styrkor. 1742 påbörjades byggandet av barockkyrkan St. Peter, som är den enda
kyrkan i Bruchsal, som klarade sig oskadad från andra världskriget. Vid ett
bombangrepp 1945 förstördes 80 % av innerstaden nästan helt och hållet.
Som ett av Tysklands vackraste barockslott
räknas slottet Bruchsal, som var det enda kyrkliga barockresidenset vid Övre
Rhen. Grunden till slottet lades 1722 och utgjorde sedan efter färdigbyggandet
medelpunkten för biskopens absolutistiska herravälde. I slutet av andra 
världskriget förstördes slottet nästan helt men byggdes upp igen efter
originalet och stod färdigt 1975. Trapphuset, som utformats av Balthasar
Neumann, anses vara en arkitektonisk höjdpunkt och "kronan bland alla
trapphus". Den tillhörande slottsträdgården ansågs vara en
fortsättning av bostadsrummen i det fria. Trädgården skulle visa ägarens
makt och anseende, varför den utrustades med statyer och fontäner. Den övre
slottsträdgården anlades samtidigt med slottet, men från 1760 försökte man
att omvandla trädgården till en landskapsträdgård enligt engelsk förebild utan
att ge avkall på den barocka strukturen.
Genom återuppbyggnaden av slottet bereddes
också plats för två museer: stadsmuseet - som visar stadens historia,
mineraler, mynt och medaljer liksom arkeologiska fynd fram till medeltiden - och
tyska musikautomatmuseet - ett av världens största i sitt slag med över 500
olika självspelande instrument.
Staden Kraichtal (ca 14 900 inv.) är
sedan 1971 en sammanslutning av nio tidigare fristående städer och kommuner,
där ingen hette så som det nuvarande namnet anger. Staden är belägen i ett
tilltalande landskap i Kraichbachs dalgång. Flera av stadsdelarna har en
historia, som sträcker sig tillbaka till 700- eller 800-talen. Flera av dem
tillföll under 1100-talet grevarna av Eberstein för att senare lyda under
andra överhögheter som t.ex. domkapitlet i Speyer, vilket då också innebar
en återgång till katolicismen i flera fall. Förstörelsen under trettioåriga
kriget var stor och kommunerna kunde bara långsamt hämta sig från skadorna.
Avbefolkningen av byarna var kraftig och många tog sin tillflykt till den
dåvarande staden Gochsheim. Efter kriget vidtog en kraftig invandring från
Schweiz. Vid 1806 års nyuppdelning övertogs området av Baden.
Graf-Eberstein-slottet i Gochsheim bestod
tidigare av det äldre och större slottet, som revs 1829, och det nuvarande
slottet, som byggdes 1520 - 1580. Två bränder och ombyggnaden 1905 har
förstört mycket av originalsubstansen. Kvar från slottets uppbyggnad är
stucktaket i tornrummet (1580) liksom tornet med spiraltrappan och huvudportalen
i övervåningen. Tack vare sitt förgångna var slottet närmast predestinerat
att bli museum och i övervåningen återfinns nu hembygdsmuseet med en
översikt över de nio stadsdelarnas historia och kultur. Här finns också en
samling av historiska och förhistoriska fynd samt en utställning om
ridderskapet i Kraichgau.
Den gotiska vattenborgen i Menzingen är känd sedan 1359. Den brändes ned av upproriska bönder 1525 och var troligen en tvåvåningsbyggnad med två hörntorn. Under 1530-talet byggdes det förstörda vattenslottet upp i renässansstil och utvidgades med tre flyglar. Slottet stod obebott under större delen av 1700-talet men undergick vissa ombyggnationer under århundradets slut. Genom bombangrepp 1945 kan den gotiska ursprungsbyggnaden åter klart urskiljas, då nedfallande puts avslöjade det ursprungliga utseendet. Som ett ödets ironi kan det betecknas, att Kurpfalziska museet i Heidelberg som en säkerhetsåtgärd hade lagrat en myntsamling och en klocksamling i slottet i Menzingen, då man menade, att Menzingen var en säkrare plats än Heidelberg. Historien visar, att Heidelberg förblev oskadat under kriget medan Menzingen förstördes. Klocksamlingen gick till spillo, men mynten kunde grävas fram igen. De stals senare ur museets förråd. Under nästan 40 år låg ruinerna orörda, innan man 1992 började befria dem från skräp och växtlighet.
Korsvirkeshus kan beundras i alla de nio
stadsdelarna och ett av de vackraste är det 1684 uppbyggda "Alte Schmiede"
(gamla smedjan) i Münzesheim. Även de intilliggande husen är mycket sevärda
med vackra utsmyckningar på fasaderna.
Maulbronn (ca 6 700 inv.) är som
politisk enhet av tämligen ungt datum, då kommunen skapades 1838 genom ett
kommunbildningsbeslut. Den nya kommunen växte snabbt ut och fick
stadsrättigheter 1886. Under sin tid som egen kommun genomgick orten en
förändring från att ha varit en övervägande lantlig kommun till en
industri- och turiststad.
Stadens stora attraktion är det välbesökta
klostret, som gäller för att vara den bäst bibehållna klosteranläggningen
norr om Alperna. Här ar alla stilriktningar och utvecklingsfaser från den
romanska stilen till den sengotiska företrädda. Sedan 1993 står klostret på
UNESCO:s lista över världskulturarv. Klostret började byggas 1147 med kyrkan
och klostrets slutna avdelning. Under de följande århundradena tillkom sedan
övriga lokaliteter.
[Upp]
