"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."
© Landesvermessungsamt Baden-Württemberg
Området Konstanz motsvarar i stort det medeltida grevskapet Hegau, en efterföljare till lantgrevskapet Nellenburg. Då lantgrevskapet sönderföll uppstod en mängd småstater, både världsliga och andliga. Så hade t.ex. biskopen av Konstanz besittningar runt omkring Untersee (den västra mindre delen av Bodensjön) och på Höri (en halvö i Untersee/Bodensjön). Dessutom fanns det ett stort antal riksriddare och andra världsliga herrar, kloster och institutioner, som ägde land. Knappast på något annat ställe var landet så uppsplittrat som på Bodensjöns västra strand. Dock var Österrike före 1800 den störste territorialhärskaren. En radikal nyindelning av området skedde under 1800-talets början genom sekularisationen 1802, då kloster och andra andliga herradömen upphävdes, samt genom Napoleon, som skapade de båda staterna Baden och Württemberg. 1805/06 kom stora delar av det tidigare österrikiska lantgrevskapet Nellenberg att höra till Württemberg. I stället fick Württemberg 1810 till Baden lämna ifrån sig bl.a. den landtunga, som skiljer Untersee från Bodensjön. Inom de olika områdena skedde under 1800-talet fortsatta sammanslagningar så att allt större områden bildades. Denna tendens fortsatte även under 1900-talet, dock att vissa geografiska gränsjusteringar genomfördes. Som en kuriositet kan nämnas, att den tyska kommunen Büsingen ligger som en exklav i den schweiziska kantonen Schaffhausen.
Hegau är ett vulkaniskt präglat landskap, som sträcker sig mellan Bodensjön, Hochrhein och Donau. Det typiska i landskapet är de kägelformade resterna efter slocknade vulkaner, som höjer sig 600-800 m över landskapet i övrigt. Landet var tidigt bebott och fynd redan från äldre stenåldern visar på mänsklig närvaro. På 1000-talet f.Kr. hade man lärt sig att utvinna och bearbeta järn och då tillgången på järnmalm var god i området, blev det också en omtyckt bosättningsplats.
En stor mängd fynd från den s.k. hallstattiden (uppkallad efter orten Hallstatt i Salzkammergut) utgör spår efter ett kulturellt högtstående keltiskt folk. Även språkliga rester finns från denna tid, då många av de geografiska egennamnen är av keltiskt ursprung. Speciellt gäller detta flod- och bergnamn: Donau, Neckar resp. Neuffen, Teck m.fl. År 15 trängde romarna in i landet och ockuperade det under drygt 200 år. Omkring 260 fördrevs de av alemannerna, vars närvaro bevisas med ortnamn (-ingen) och en ännu bestående dialektgräns mellan Hochalemannisch (liknar dagens Schwyzerdütsch) och Mittelalemannisch (används i dagens badiska dialekt), som går mitt igenom området. Under 400-talets andra hälft försökte alemannerna tränga längre mot norr men besegrades av frankerna och måste överlämna landet till dem. Kristnandet av området började ganska tidigt, men inte förrän klostren i Reichenau och St. Gallen uppförde små kyrkobyggnader skapades en bredare bas för missionerandet. I början av 900-talet överföll ungrarna området och förintade nästan hela den karolingiska tidens kulturella ansatser. Vid denna tid började också olika adelssläkter att göra sig självständiga och flera hertigdömen och grevskap uppstod. Mot 1100-talets slut påbörjades en livlig byggverksamhet i Hegau, då borgar anlades på bergen och små städer växte upp i deras skydd. Den mest betydande staden var Schaffhausen, som var centrum för handeln med salt och den största staden i den omedelbara omgivningen. En stor del av borgarna förstördes under 1400-talet och resterande anläggningar under trettioåriga kriget. 1465 såldes området till Österrike och var under 340 år en del av Vorderösterreich. 1805 överfördes det till Württemberg och fem år senare till Baden.
Singen (ca 45 500 inv.) ligger på Hegaus västra
sida vid foten av vulkankäglan Hohentwiel. Orten är känd sedan 787 och hade
bl.a. klostret St. Gallen som ägare. Från 1100-talet uppträdde ett flertal
adelsätter som ägare, 1805 Württemberg och från 1810 Baden. I slutet av
1800-talet utvecklades Singen till en industrikommun, som 1899 fick
stadsrättigheter.
På berget Hohentwiel ligger stadens viktigaste turistiska
attraktion, den största tyska fästningsruinen. Den tidigare borgen omtalas
redan 919 som en borg i rikets ägo. Under 1100-talet ägdes den av herrarna av
Singen och hade gemensam historia med byn. 1538 såldes den till hertigen av
Württemberg, som lät bygga ut den till en fästning, som höll stånd mot
flera belägringar. Under 1700-talet tjänstgjorde den som statsfängelse. 1801
förstördes den av de franska trupperna, sedan den hade förlorat alla
militära funktioner.
Borgen Hohenfriedingen i stadsdelen Friedingen är den enda ännu bibehållna riddarborgen bland de sju borgruinerna i Hegau. Det 543 m höga slottsberget höjer sig 90 m över byn Friedingen och vid vackert väder har man en härlig utsikt över den närmaste omgivningen, Bodensjön och den snötäckta alpkedjan.
Radolfzell (ca 30 200 inv.) grundades omkring 826
av biskop Radolf från Verona (härav namnet Radolfzell). 1100 skedde en
utvidgning av ortens rättigheter med marknads- och mynträtt. Samtidigt
utvidgades bosättningen och försågs med stadsmur och fyra torn, av vilka tre
fortfarande finns kvar. Stadsrättigheter fick Radolfzell dock först 1267. 1298
såldes klostret jämte några byar till ätten Habsburg och Radolfzell kom
sedan att under de närmaste 500 åren nästan oavbrutet höra till Österrike.
1806 måste Österrike överlämna staden till Württemberg, som 1810 bytte med
Baden.
Till stadens sevärdheter hör den katolska stadskyrkan
tillägnad den heliga Maria. Kyrkan, en sengotisk pelarbasilika, började
uppföras 1436. Av den föregående kyrkan eller biskop Radolfs anläggning
finns inga spår kvar. I den gotiska byggnaden infogades flera barocka element,
t.ex. (det senare utbytta) högaltaret, vars monumentalmålning dock fortfarande
hänger i koret, mellanskeppets stucktak (1713), rosenkransaltaret (1648) och
Hausherrenkapelle (ca 1750). Också nygotiken finns representerad i kyrkans
inredning. Kyrktornet, som med sina 82 m är det högsta vid Bodensjön, fick
sin nuvarande utformning 1903. Kyrkan har renoverats ett flertal gånger, senast
1982-98.
Det österrikiska slottet påminner om den långa tillhörigheten till ätten Habsburg. Byggnaden påbörjades 1619 och skulle tjäna som stadsslott åt ärkehertig Leopold. Penningbrist och trettioåriga kriget gjorde, att byggandet drog ut på tiden, så att ärkehertigen 1623 endast kunde bedöma grunden och bottenvåningen. Ända in på 1700-talet användes det halvfärdiga huset som lager. Sedan det byggts färdigt användes det efter 1734 som rådhus och senare som skola. Idag är det hemvist för stadsbiblioteket.
Ett av de kvarvarande tornen efter stadsbefästningen är det s.k. "Höllturm" i befästningens nordöstra hörn. Det kraftiga tornet är försett med en plattform och övertäckt med ett tälttak, som kunde avlägsnas, om det fattade eld. Tornets ingång befinner sig mitt på tornet och kunde nås genom en tillbyggd trätrappa.
Konstanz (ca 81 500 inv.) kan följas tillbaka
i historien till ca 3500 f.Kr. Från den yngre stenåldern har man funnit rester
efter pålhus vid Konstanzbukten. Även från bronsålderstiden förekommer
liknande byggen. Under 200-talet f.Kr. befolkades området av kelter. Dessa
efterträddes av romarna, som på Konstanz plats anlade en första större
bosättning med stenhus och befästningar. Stadens egentliga historia började
omkring 300 och utgrävningar har visat rester efter en senromersk
fästningsanläggning från tidigt 300-tal. Kastellet uppkallades efter den
romerske kejsaren Constantius, namnet överfördes sedan till orten och
förtyskades. Konstanz låg på vägen mellan Italien och Tyskland, så att
orten kunde profitera av en allt mera ökad handel. Som en följd måste staden
utvidgas flera gånger och ny hamn anläggas. Orten kom tidigt att behärskas av
kyrkan företrädd av biskopen i Konstanz. De alltmera självständiga borgarna
tillkämpade sig rättigheter, som frigjorde dem från biskoparnas makt. En
sådan frigörelse var att de från 1192 skulle beskattas av kejsaren och inte
av biskoparna. Därmed var i princip grunden lagd för Konstanz som fri
riksstad. Under denna period nådde Konstanz sin ekonomiska och politiska
höjdpunkt. Ett exempel på stadens betydelse var att det viktiga kyrkomötet
1414-18 förlades till Konstanz. Genom att Gotthardspasset öppnades,
flyttades handelsströmmarna bort från staden och utvecklingen avstannade.
Detta innebar också att de gotiska byggnaderna skonades vid efterföljande
ombyggnationer i staden. Konstanz skulle under 1400-talet gärna ha anslutit sig
till det schweiziska edsförbundet, om de schweiziska landsorterna i området hade
tillåtit. Då de emellertid var rädda för en alltför stor andel städer, avslogs begäran och Konstanz anslöt sig därför till Schwabiska
Förbundet. 1527 reformerades Konstanz och som en följd flyttade de katolska
biskoparna till Meersburg. Efter nederlaget i
schmalkaldiska kriget förlorade Konstanz sin status som fri riksstad och
integrerades i det habsburgska Vorderösterreich samtidigt som katolicismen
återinfördes. Stadens uppgift blev nu att förhindra en vidare schweizisk
expansion norrut. Under trettioåriga kriget belägrades staden av svenska
trupper, som dock inte kunde inta den. Bättre lyckades de franska
trupperna i kriget 1796-99, då de besatte staden. 1806 införlivades Konstanz
med det nygrundade storhertigdömet Baden. Ett stort 
ekonomiskt uppsving för
staden betydde anslutningen till det tyska järnvägsnätet 1863. Befolkningen
växte och man ansåg sig behöva riva den gamla stadsmuren, dock finns vissa rester
fortfarande kvar. Då gränserna spärrades vid första världskriget
betydde detta, att Konstanz avskiljdes från sitt traditionella uppland i
schweiziska Thurgau och den ekonomiska uppgången avslutades. I motsats till andra städer
vid Bodensjön bombades inte Konstanz under andra världskriget, trots att det
var en viktig industriort. Anledningen torde vara ett misstag från allierad
sida, då man vid ett tillfälle fällde bomber över schweiziska Schaffhausen i
stället för Konstanz.
I ruinerna efter ett senromerskt kastell byggdes på
600-talet en första katedral, som genomgick många förändringar. Efter
reformationen ägde talrika ombyggnader och renoveringar rum. Slutet på dessa
åtgärder utgjorde den 1853 uppförda nygotiska tornpyramiden. Till kyrkans
sevärdheter hör kryptan från 800- / 900-talen med de fyra guldskivorna.
Mauritius rotunda är en ca 940 uppförd avbildning av Kristi gravkyrka i
Jerusalem. Väggarna är försedda med målningar från gotiken och
renässansen. Korsgången uppvisar bevarade delar från 1200- - 1400-talen. I
kyrkan finns ett flertal verk från 1000-talet och framåt.
På Münsterplatsen bredvid kyrkan kan man genom
glaspyramiden se ned i den underjordiska presentationen av den senromerska
kastellruinen, som berördes ovan i det historiska avsnittet.
St. Stefanskyrkan härstammar i sin nuvarande form från sengotiken men torde ha sitt ursprung i en senromersk sakralbyggnad från 200-talet. Under kyrkomötet i Konstanz 1414-18 utgjorde den sammanträdesplats för den påvliga domstolen (, som bl.a. dömde reformatorn Jan Hus till döden). Mellan åren 1527 och 1549 var kyrkan reformert, vilket innebar att den ursprungliga inredningen och kyrkoskatterna i stor utsträckning förstördes. Efter 1550 utrustades kyrkan på nytt i enlighet med katolsk tro. Kyrkan har under årens lopp genomgått flera byggnadstekniska förändringar. I dess inre finns åtskilliga gamla sevärdheter i form av glasmålerier, snidade figurer, väggmålningar mm.
Rådhuset är egentligen inte bara ett hus utan ett
centrum för stadsförvaltningen bestående av flera historiska byggnader, vars
sevärda innergård är tydligt präglad av italiensk renässans. Centralbyggnad
i samlingen är linnevävarnas skråhus från 1500-talet. Fasadmålerierna mot
Kanzleistrasse presenterar viktiga scener ur stadens historia.
Av stadsmuren med över 20 torn och portar och som omslöt
staden ända in på 1800-talet, finns inte mycket kvar. Förutom några
murrester finns tre tornliknande anläggningar. Rheintorturm utgjorde förr den
enda möjligheten att komma in i staden från norr över Rhen. Schnetztor var
porten vid huvudleden söderut. Pulverturm bildade hörnpunkten vid Rhen för
den inre stadsmuren.
Konstanz har en mängd museer att erbjuda inom områdena konst och kultur, natur, religion (Hus) och arkeologi. Dessutom finns Sea Life med en fascinerande undervattensvärld och universitetets botaniska trädgård.
Eftersom Konstanz har så ofantligt mycket att se, tack vare att staden inte drabbades av världskrigen, gör den intresserade besökaren bäst i att uppsöka stadens informationscentrum och skaffa sig en karta över staden och dess sevärdheter. Här finns även intecknade router, som man kan gå för att få med så många sevärdheter som möjligt.
På ön Mainau utanför Konstanz ligger det av nästan
alla svenskar kända blomsterparadiset, som under prins Lennart Bernadottes
ledning har växt ut till det största turistiska företaget vid Bodensjön med
årligen en miljon besökare. 2009 skulle prinsen ha fyllt 100 år, vilket firas
med ett helt blomsterår. En utställning i slottet visar hans bakgrund och
"milstenar" i parken visar hans verksamhet på Mainau och runt
Bodensjön.
Büsingen (ca 1 400 inv.) är, som angavs i ingressen,
en tysk kommun, som ligger i Schweiz. Byn är en s.k. exklav, som från
Tyskland bara kan nås genom att korsa schweizisk gräns. Anledningen till
detta läge står att söka i 1600-talets historia med de många småstater,
som löd under olika herrar. Büsingen tillhörde i slutet av 1600-talet
Österrike, men anspråk på området gjordes av staden Schaffhausen, som
tillhörde Edsförbundet. Den yttersta anledningen till konflikten var
religionsundervisningen, som områdets fogde inte ansåg vara tillfyllest och
hotade att 
klaga hos den katolske biskopen. Detta erfor rådet i Schaffhausen
och sedan fogden tagits till fånga av missnöjda släktingar och förts till
Schaffhausen, sattes han i fängelse. Mot detta opponerade sig Österrike, som
införde motåtgärder, sedan staden hade vägrat att släppa fogden fri. Hela
saken eskalerade så långt, att österrikarna drog samman trupper vid
gränsen. Först då gav Schaffhausen med sig, släppte fogden och läget
återgick till det mera normala. Under 1700-talet gjorde schweizarna flera
försök att köpa loss Büsingen, men Österrike vägrade att sälja. Vid
fredsförhandlingarna 1805 överfördes Büsingen till kungariket Württemberg
och fem år senare till storhertigdömet Baden. Efter första världskriget
genomfördes en omröstning i Büsingen, i vilken 96 % uttalade sig för en
anslutning till Schweiz. 
Vid de efterföljande förhandlingarna kunde
emellertid inte Schweiz erbjuda ett lämpligt landområde i utbyte. Ytterligare
försök avvisades av det badiska statsministeriet. Sedan Tyskland fått en
egen regering efter andra världskriget upptogs nya förhandlingar och de
verkade 1956 att löpa bra, då ett utspel från lantkretsen Konstanz
omintetgjorde en lösning. Man föreslog en landkorridor mellan Büsingen och
Tyskland, vilket förorsakade en storm av upprördhet och förhandlingarna
lades på is. 1967 trädde ett statsfördrag mellan Schweiz och Tyskland i
kraft, vilket reglerar Büsingens status.
Utöver de ovan beskrivna orterna kan det också löna sig att besöka Engen och Stockach.
[Upp]
