"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."
© Landesvermessungsamt Baden-Württemberg
Behandlingen av Karlsruhe med omgivningar kan av praktiska skäl delas upp i två avdelningar, dels staden Karlsruhe, (som är ett särskilt administrativt område) och dels omgivningarna, (som också utgör ett eget administrativt område). Staden Karlsruhe har därför fått en egen sida.
Området omkring Karlsruhe ligger som en krage runt staden och omfattar ett stort antal städer och kommuner. Tre landskapstyper präglar områdets utseende: i väster de låglänta områdena utmed Rhens högra sida, i nordost Kraichgaus högland och i sydost de nordliga utlöparna från Schwarzwald. Det ca 4 mil långa och 1 mil breda Rhenlåglandet mellan Oberhausen-Rheinhausen och Rheinstetten utmärks genom det vackra landskapet. Här finns fortfarande gamla Rhenarmar med områden, där flora och fauna har skyddats. Här finns också sandjordarna, där sparrisen växer så rikligt, att sparrismarknaden i Bruchsal tidigare var Europas största i sitt slag. Kraichgau i nordöstra delen av området karaktäriseras av berg och kullar, ängar och skogar, intagande byar, borgar och slott. Från bergen har man en vacker utsikt över landskapet bort mot det pfalziska berglandet. I många orter finns slott och borgar, som påminner om ett stort historiskt förflutet. I Kraichgau finns också ett flertal av de läkande källorna med svavelhaltigt vatten. Albgau i södra delen av området är den nordliga porten till Schwarzwald och mycket omtyckt tack vare det milda klimatet. Området Albgau sträcker sig mellan Ettlingen och Bad Herrenalb och är uppkallat efter den lilla floden Alb. Albs dalgång har ett antal sidodalgångar, som har blivit mycket populära, eftersom höjdskillnaderna inte är alltför stora. Inom området finns en mängd vandringsleder, som leder till eller förbi platser, varifrån man har en utmärkt utsikt över landskapet.
Historiskt kan man följa områdets uppbyggnad under flera årtusenden bakåt i tiden. Av speciell betydelse är den s.k. Michelsbergskulturen, uppkallad efter en plats på det 272 m höga Michaelsberg vid Bruchsal, och som kan dateras till ca 4000 år f.Kr. (yngre stenåldern). Framför allt var det kuperade området vid Kraichgau med sina bördiga jordar viktigt för den dåtida befolkningen, medan det låglänta området utmed Rhen var mindre intressant. I och med järnåldern bredde den keltiska kulturen ut sig i stora delar av Europa och efterlämnade också i området runt Karlsruhe åtskilliga spår i form av gravar, smycken och kärl. Under det första århundradet f.Kr. trängdes kelterna undan av krigiska germanska stammar, som bosatte sig på Rhens högra sida under ca 100 år, innan romarna omkring år 70 ockuperade området och det kom till en blandning av de germanska och romerska befolkningsgrupperna. Betydande romerska bosättningar fanns bl.a. i Stettfeld och Ettlingen och en befästningsanläggning vid staden Waghäusel. Under 200-talet trängde den alemanniska stammen söderut, så att omkring år 260 alla romerska bosättningar och gårdar hade lämnats. I slutet av 400-talet stod ett slag mellan franker och alemanner i närheten av Köln, vilket vanns av frankerna, så att alemannerna måste dra sig längre söderut och lämna området runt Karlsruhe, som nu låg helt inom det frankiska riket. Förutom att kristendomen infördes och kyrkor byggdes, finner man i den frankisk-alemanniska bosättningen också grunden till åtskilliga av områdets kommuner, som fick sitt första omnämnande under 700-talet. Hit hör ortnamn med sådana för tiden typiska ändelser som -ing, -ingen, -heim eller -statt, vilka tyder på ett frankisk-alemanniskt grundande. Från medeltiden och fram till slutet av Tyska Riket 1803 dominerades området runt Karlsruhe av sex olika härskare. Medan några områden utgjorde ett relativt slutet territorium, kunde det på andra platser råda en komplicerad ägosplittring (framför allt i Kraichgau). Detta förde 1502 till uppror bland befolkningen, som levde under dåliga sociala förhållanden. Reformationen innebar en splittring av området i religiöst avseende, då de norra delarna genomförde reformationen och vissa sydligare delar behöll den katolska tron. Trettioåriga kriget och pfalziska tronföljdskriget (1688-97) innebar svåra påfrestningar för befolkningen, då nästan alla städer och kommuner ödelades. Framför allt var riksfästningen Philippsburg i närheten av franska gränsen en ständig källa till motsättningar mellan Frankrike och Tyska Riket, intill dess den förstördes år 1800. Det tidigare splittrade ägarförhållandet inom området förbättrades 1803, då endast tre administrativa områden förekom och en grundläggande omorganisation av det tidigare Tyska Rikets landområden genomfördes.
Waghäusel (ca 20 500 inv.) består av
tre stadsdelar, där två ursprungligen var normala bondbyar under det att den
tredje, Waghäusel, utgör ett specialfall. Sin uppkomst kan orten tacka folkets
religiositet för, då den blev vallfärdsort. För pilgrimernas skull byggdes
ett kapell och 1616 kom de första kapucinermunkarna, som skulle ta hand om de
besökande pilgrimerna. Under den följande tiden byggde munkarna inte bara en
klosteranläggning åt sig själva, utan utvidgade också vallfärdskyrkan.
Deras verksamhet pågick till början av 1800-talet, då all deras verksamhet
måste upphöra och klosteranläggningarna till stor del demolerades. Först 1920 kunde kapucinermunkarna återvända.
Kort efter deras återkomst förstördes kyrkan i en brand och endast de yttre
murarna återstod. Bara det gotiska kapellet och Mariastatyn kunde räddas.
Sedan 1999 ansvarar en avdelning inom Augustinerkorherrarnas orden för kyrka
och kloster, som har genomgått en omfattande renovering.
Ett
vackert exempel på flandriskt träsnideri kan man se i kyrkan i Kirlach. Det
snidade altaret tillverkades i Antwerpen mellan 1530 och 1550 och stod fram till
1803 i klosterkyrkan i Wiesloch. När klostret upplöstes, såldes kyrkans
inventarier och altaret köptes av en privatperson, som förvarade det i sin
våning. Det skänktes senare till församlingen i Kirlach. Det tredelade
altarskrinet visar upp åtta stora och tio små scener ur bibeln på sammanlagt
5 m².
Den fortsatta
utbyggnaden av Waghäusel berodde på biskopens representationsbehov. En ny epok för
orten började, då biskopen valde Waghäusel som plats för sin bostad, det
s.k. "Eremitage", alldeles bredvid kyrkan. Trots en ökad inflyttning
kunde orten inte bilda egen kommun förrän 1930. De tre kommunerna slöts
samman till en enda 1975 under namnet Waghäusel och fick stadsrättigheter
1984.
Grundstenen till eremitaget i Waghäusel
lades 1724 av biskopen i Speyer, som redan tidigare hade flyttat sitt residens
till Bruchsal och börjat med ett slottsbygge där.
Begreppet "eremitage" kommer från franskan och betyder ung.
"eremithydda". Ett slott av denna typ skulle alltså vara en form av
privatbostad, dit ägaren kunde dra sig tillbaka. Stilbildande var också här
den franske kungen Ludvig XIV. Den använda byggnadsstilen med en huvudbyggnad
omgiven av paviljonger bredde snabbt ut sig i hela Europa. Genom att bygga
slottet i omedelbar närhet till klostret och kyrkan eftersträvade biskoparna
både lugn för religiösa handlingar och avkoppling genom jakt. 1747 byggdes
slottet ut, så att dagens cirkelrunda anläggning uppstod. 1803 upplöstes
ärkestiftet Speyer och egendomarna på Rhens högra sida överfördes till den
badiska staten. 1837 köptes anläggningen av ett företag, som sedan anlade en
sockerfabrik i de tidigare ekonomibyggnaderna. Mellan fabriksanläggningarna
bibehölls huvudbyggnaden och tre av kavaljershusen. Under 1900-talet företogs
vissa ombyggnationer. 1997 såldes hela området till staden, som har påbörjat
en sanering av den k-märkta anläggningen.
Ettlingen (ca 38 900 inv.) har en väl
dokumenterad historia från romartiden genom talrika fynd som gudastenar,
verktyg, kärl och mynt. I slutet av 700-talet hörde byn till klostret
Weissenburg, vilket visas av ett sigill i rådhuset. 965 fick orten marknadsrätt
och 1192 upphöjdes den till stad och kunde således upprätta en mur till sitt
skydd. Sedan den badiske markgreven blivit Ettlingens länsherre 1219 blev
också det badiska klostret Lichtental beskyddare för ortens kyrka och
Weissenburgs tidigare del av ortens sigill byttes ut mot Badens färger. De
bestående kvarnarna utökades med en papperskvarn, den första i Baden. Med
denna grundades också en företagsgren, som kom att befästa Ettlingens rykte
som paperstillverkarstad. Avsaknaden av skriftliga urkunder från tidigare
skeden kan förklaras med händelser under pfalziska tronföljdskriget, då
franska trupper 1689 nästan helt brände ned staden. Under de följande 30
åren ägnade man sig åt att bygga upp staden, vilket har dokumenterats bl.a. i
ett glasfönster i rådhuset. Bland de byggnader, som återuppfördes, befann
sig slottet, kyrkan och rådhuset, vilka alla färdigställdes under 1730-talet.
Sedan den katolska grenen av de baden-badenska markgrevarna hade dött ut,
kom Ettlingen att tillhöra det protestantiska markgrevskapet Baden-Durlach.
Efter det fransk-tyska kriget 1870/71 fortsatte stadens utveckling stadigt med
utbyggnader av både infrastruktur och husbestånd.
Efter förstörelsen av Ettlingen 1689 stod
det nya rådhuset färdigt 1738. Det byggdes i barockstil med den för regionen
typiska röda sandstenen och räknas som en av innerstadens markanta
arkitektoniska byggnader.
Till stadens äldsta byggnader hör den katolska St. Martinskyrkan, som klarade sig under stadsbranden 1689, även om den blev svårt skadad. I våningen under kyrkan finns rester efter ett romerskt bad från ca 200, vilket utgör ett viktigt bevis för den romerska närvaron. 1360 utvidgades kyrkan mot väster och fönstren utformades i gotisk stil. Under 1400-talet upphöjdes kyrkan till stiftskyrka, vilket fordrade vissa ut- och ombyggnader. Förstörelsen till följd av pfalziska tronföljdskriget hade också arkitektoniska påföljder för kyrkans vidare utveckling. I början av 1700-talet påbörjades återuppbyggnadsarbeten, som bl.a. omfattade det barocka långhuset, en av gavlarna och orgelläktaren. Kyrkan har senare sanerats under slutet av 1900-talet.
Slottet av idag hade två föregångare,
under 1200-talet byggdes en medeltida borg och från 1526 ett renässansslott.
Av borgen finns på vänstra sidan av borggården ännu två tredjedelar av det
gamla vakttornet kvar, renässansslottet förstördes under kriget 1689. 1727
byggdes ett nytt barockslott upp av de befintliga ruinerna. Den konstnärliga
höjdpunkten utgörs av slottskapellet, den nuvarande Asamsalen. I slottet finns
också Ettlingens museum, som visar stadens historia, en samling regional konst
från 1900 och framåt samt ostasiatiskt konsthantverk.
[Upp]
