Hohenlohe

"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."

Hohenlohe ligger centralt i Sydtyskland mellan motorvägarna A6, A7 och A81 och får sin prägel av floderna Kocher och Jagst - bifloder till Neckar - och de många sidodalarna. Området är känt för sina många slott, borgar och ruiner och talrika skogar, vinberg och fruktodlingar inbjuder till att utforskas. Ursprungligen var Hohenlohe inget geografiskt begrepp utan ett som angav en dynasti. Ätten Hohenlohe gav sitt namn till landskapet. Detta skedde inte på en gång, utan var en utveckling som sträckte sig över århundraden. Först överfördes beteckningen på grevens undersåtar och efter 1806, då grevarna av Hohenlohe förlorade sin suveränitet, användes Hohenlohe som beteckning på landskapet och folket, som bodde där. Till området slöt sig också staden Hall med omgivningar samt de områden vid Kocher och Jagst tillhöriga Würzburg och Mainz. Numera kallas hela nordöstra delen av Württemberg Hohenlohe.

Ätten Hohenlohe härstammar från östra delen av delstaten, ungefär från gränsområdet mot Bayern. Först senare kom de att förflytta sig västerut. Man antar, att de skulle ha haft sin hemvist i den bayerska byn Hohlach och att deras namn skulle vara en avledning av byanamnet, men det finns inga säkra bevis för detta. Under 1200-talet skänktes ättens besittningar omkring Mergentheim till Tyska Orden, då tre bröder ur ätten inträdde i orden. Resten delades mellan bröderna Gottfried och Konrad (Gottfried fick bl.a. borgen Hohenlohe.). Gottfried blev sedan stamfader för alla efterkommande av ätten Hohenlohe, eftersom Konrads gren dog ut under 1300-talet. Under 1300- och 1400-talen splittrades familjen i flera grenar, av vilka några dog ut. Troligen var denna uppsplittring orsaken till att ätten aldrig kunde bilda någon självständig stat. I mitten av 1500-talet skedde en uppdelning av landområdena, varvid huvudgrenarna Waldenburg och Neuenstein utkristalliserades. Under renässansen började furstarna att bygga om sina borgar och slott, vilket kunde dröja ända in i den barocka perioden. De båda borgarna Waldenburg och Neuenstein byggdes om under denna tid. Under trettioåriga kriget slöt grevarna av Hohenlohe upp på Gustav II Adolfs sida, vilket innebar att efter nederlaget många slott brandskattades eller plundrades. De byggdes emellertid upp igen under barocken. 1806 bröts furstarnas oavhängighet och deras landområden införlivades med Württemberg och Bayern.

Künzelsau (ca 14 900 inv.) är officiellt känd sedan 1098, men var givetvis befolkad långt tidigare, vilket fynd från den yngre stenåldern och framåt bevisar. Sedan romarna överskridit Rhen och byggt sina gränsbefästningar inte långt från orten, stod man i nära kontakt med dem, även om orten låg utanför det romerska området. De efterföljande germanska stammarna har lämnat få spår efter sig. Stadens namn anses ha uppkommit omkring 1100 och skulle betyda ungefär 'grevens gård'. Om tiden fram till 1300 är litet känt, men härefter kom ätten Hohenlohe in i bilden och bemödade sig om att få äga delar av borgen Bartenau. Under slutet av 1400-talet kunde Hohenlohe ytterligare bygga ut sin maktsfär och fick som direkt motståndare ätten Stetten. Runt 1500 var Künzelsau en blomstrande handelsplats, men fortfarande bara by, eftersom det låg i familjen Hohenlohes intresse, att den inte skulle konkurrera med deras egen stad Ingelfingen. 1598 kunde Hohenlohe förvärva alla övriga andelar till Künzelsau och stod nu som ensamma ägare till borgen Bartenau. 1679 revs borgen och ersattes med ett senrenässansslott med fyra runda bostadstorn. Under åren 1767 - 86 utvecklades Künzelsau till stad utan att några formella stadsrättigheter utfärdades. I och med Napoleons herravälde kunde huset Hohenlohe 1802 ytterligare utöka sin makt genom att överta sådana områden, som tidigare hade ägts av kyrkan. 1871 köpte kungariket Württemberg slottet i Künzelsau, i vilket man inrättade ett lärarseminarium, som verkade fram till 1934. Efter en ombyggnad av slottet användes det som skola fram till 1945. Från 1951 används slottet som gymnasium. Staden klarade sig undan svårare förstörelse under andra världskriget och kunde 1945 överlämnas till de amerikanska styrkorna. Efter krigets slut tog staden emot stora mängder flyktingar och fördrivna.

I Künzelsau finns flera mycket vackra korsvirkeshus, t.ex. gamla rådhuset, som byggdes 1522 och användes av stadsförvaltningen fram till 1989. Det härbärgerade också andra inrättningar och myndigheter som saluhall, notariat och sjukkassa. Byggnaden har renoverats och byggts om flera gånger och tjänar nu bl.a. som stadsbibliotek.

Till sevärdheterna hör också Morsbacher Tor, den sista bibehållna stadsporten av tre i den ursprungliga stadsbefästningen. Porten är känd sedan 1525 och dess uppgift var att spärra av vägen mot Hall. Under 1820-talet tjänade den under en tid som fängelse. Ovanpå själva porten finns en tvåvånings korsvirkespåbyggnad.

På den plats, där Johanneskyrkan står, fanns redan för 900 år sedan en kyrka, som under de efterföljande århundradena hela tiden byggdes ut. Delar av kyrkans inredning är från 1600- och 1700-talen.

Utöver slottet Bartenau finns ytterligare ett slott, Stetten, en borganläggning från staufertiden, som byggdes ut under renässansen och barocken. Sedan över 900 år är slottet säte för ätten Stetten. Sevärt är borgkapellet i ett tidigare försvarstorn.

Förutom sedvanliga museer finns i staden ett jeansmuseum. Museet är grundat av företaget Mustang, som var det första att tillverka jeans i Europa. Till företagets 75-årsjubileum 2007 öppnades detta museum, som förutom att dokumentera företagets historia, också skildrar jeansens historia.

www.kuenzelsau.de

Öhringen (ca 22 700 inv.) fick sin första historiska betydelse efter romarnas utbyggnad av gränsen omkring 155. I de två kastell, som anlades på platsen, bodde 1000 romerska soldater. Orten var av stor militär och ekonomisk betydelse för romarna, som uppkallade den efter sin kejsare Marcus Aurelius. Sedan alemannerna år 260 hade överskridit gränsen och intagit landet, förföll det romerska Öhringen med dess kastell, bad och villor för att inte återkomma i historien förrän 800 år senare, då orten omnämns i ett gåvobrev 1037. 1240 förklarades Öhringen och omkringliggande byar som stad och kom strax därefter att hamna inom ätten Hohenlohes intressesfär. Bland de 17 städerna inom området Hohenlohe var Öhringen den största och viktigaste och tillhörde därför inte någon enskild av de i flera grenar uppdelade härskarna. Ett nytt uppsving fick staden under 1600-talet och Öhringen blev residensstad. Vid 1806 års nya landsindelning införlivades staden med kungariket Württemberg. Detta hade ingen större ekonomisk effekt, utan staden förblev en landsortsstad med i stort sett lika många innevånare 1939, som den hade under början av 1800-talet. En betydande befolkningsökning satte in först efter andra världskriget, då många fördrivna slog sig ned i staden.

Vid det medeltida torget ligger renässansslottet (i bildens bakgrund tillsammans med kyrkan), vilket tidigare var ätten Hohenlohes residens. Den äldsta delen började byggas 1611 som änkesäte för grevinnan Magdalena, som bodde där fram till sin död 1633. Slottet stod sedan tomt till 1677, då det förändrades och byggdes ut. Ytterligare utbyggnader företogs under 1700-talet. 1812 utökades slottet med en utbyggnad, som tjänade som bostad för arvprinsen. Redan 1616 hade en förbindelse mellan slottet och stiftskyrkan byggts och denna fanns kvar fram till 1888, då kyrkan renoverades. Fortfarande kan spår efter denna förbindelse ses på både slottet och kyrkan. 1848 flyttade den furstliga familjen till Oberschlesien, men återvände 1945 sedan landet förlorats som en följd av andra världskriget. 1961 köpte staden slottet och lät renovera det för att sedan kunna använda det som rådhus.

Vid torget ligger också den evangeliska stiftskyrkan St. Peter och Paul, en treskeppig hallkyrka, som uppfördes under andra hälften av 1400-talet. Det konstnärligt snidade högaltaret är från 1498 och utgör konsthistoriskt sett kyrkans förnämsta dyrgrip. I kyrkans krypta ligger Adelheid, mor till den tyske kungen Konrad II, sedermera kejsare, begravd i en sarkofag. Kryptan är dessutom begravningsplats för ätten Hohenlohe.

1980 grundades motormuseet i Öhringen. Det ger en överblick över fordonsproduktionen sedan krigsslutet med många sportbilar från åren 1948 till 1960 av olika fabrikat. Bland utställda märken kan nämnas Austin Martin, Bentley, BMW, Borgward, Cadillac, Chevrolet, Chrysler, Daimler Benz, Delahaye, Ferrari, Hotchkiss, Jaguar, Lancia, Maserati, Opel, Packard, Rolls-Royce, Talbot-Lago, Triumph och Volvo. Även ett stort antal motorcykeltillverkare är representerade. I ett anslutande glasmuseum visas glaskonst från åren 1950 - 2000 av internationella konstnärer och formgivare.

www.oehringen.de

Neuenstein (ca 6 200 inv.) hör till de yngre bosättningarna i regionen och finns omtalat i ett gåvobrev från 1037. Om ursprunget till borgen och orten Neuenstein vet man inte så mycket, men borgen byggdes inte på ett bergsutsprång, som vanligt var, utan på slät mark. Platsen är dock vald med omsorg, då den skyddas av två sammanflytande vattendrag och ett sumpmarksområde. På den sämst försvarade sidan byggde man ett vakttorn och murar. En av de viktiga riksvägarna under staufertiden ledde från Speyer mot Donau över Neuensteins område, som på så vis kunde dra nytta av resande handelsmän. Om den adelssläkt, vars namn staden bär, är mycket litet känt, men man anser, att en ursprunglig släkt von Stein bl.a. har gett upphov till flera släkter med namn som slutar på -stein, varav Neuenstein skulle vara en. Omkring 1200 byggdes en borg, som kallades Neuenstein och som sedan blev säte för familjen "von Neuenstein". I anslutning till borgen uppstod tidigt en bosättning. Från 1230 uppträder representanter för ätten Neuenstein ofta i olika urkunder. På grund av dålig ekonomi blev familjen tvungen att till ätten Hohenlohe sälja delar av sina ägor, vari också ingick borgen och byn Neuenstein. I början av 1500-talet försvann familjen Neuenstein ur områdets historia för att under de närmaste 300 åren återfinnas på andra platser i omkringliggande regioner. Under åren 1553 - 1698 var Neuenstein residensstad.

1556 påbörjades byggandet av ett renässansslott i form av en regelbunden fyrhörning på vattenborgens grund. Sedan ätten Hohenlohe-Neuenstein hade dött ut 1698 efterträddes den av ätten Hohenlohe-Neuenstein-Oehringen. Eftersom de förlade residenset till Öhringen, inleddes förfallet av slottet Neuenstein. 1782 överfördes slottet till en stiftelse för välgörande ändamål och kom i samband med reformen 1806 att stå under överinseende av kungariket Württemberg. Först efter långvariga förhandlingar återlämnades slottet 1877 till de tidigare ägarna. Från 1906 och framåt rekonstruerades slottet, bl.a. byggde man på ytterligare en våning och försåg det med rikt ornamenterade gavlar efter äkta renässansmönster. Redan 1878 inrättades i slottet ett museum över ätten Hohenlohe. Av de idag för allmänheten tillgängliga rummen är den gotiska kejsarsalen och det inbyggda köket - båda från 1400-talet - de mest sevärda. Sedan 1963 bor den furstliga familjen Hohenlohe-Oehringen i slottet.

www.neuenstein.de

[Upp]