Heilbronner Land

"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."

De lokala turistorganisationerna, som vill sälja Heilbronner Land, brukar ofta framhålla områdets natur, kultur och gastronomi. Att det är ett landskap, som är som gjort för cyklister och vandrare, råder inget tvivel om. Utefter floderna finns fina cykelvägar och i skogarna och naturparkerna vidsträckta vandringsleder. Flodlandskapen i området kan vara mycket olika, utmed floderna Kocher och Jagst har naturen i stor omfattning lämnats orörd med sällsynta biotoper som följd. Neckar utgör den stora vattentrafikleden i området men har också sina drömska sidor. På de branta sidorna ligger vinodlingar och en båtresa på floden ger möjlighet att uppleva många av de gamla slotten och borgarna.

Tack vare det trafikmässigt gynnsamma läget har många nationellt och internationellt kända industrier och företag slagit sig ned i området. Många av dessa erbjuder möjligheter att besöka företagen och bese deras produktion.

Heilbronn (ca 121 600 inv.) är den största staden i området och känd sedan 741, då den var en ursprunglig kungsgård. Dess läge vid Neckar gjorde att den utvecklades till en välbesökt handelsplats redan under 1100-talet. 1281 utfärdades stadsrättigheter och genom ett kejserligt dekret 1333 fick innevånarna i Heilbronn rätt att leda Neckar närmare staden för att sedan kunna anlägga en hamn. 1530 bestämde sig rådet för att ansluta staden till den evangeliska tron, vilket senare kom att innebära att man 1633 vid det s.k. Heilbronnerkonventet slöt förbund med Sverige i det pågående trettioåriga kriget. Under andra hälften av 1700-talet blomstrade kultur och näringsliv i staden. Denna gyllene tid avslutades 1802, då de württembergiska trupperna tågade in och staden fick mera karaktär av förvaltningsstad. Under 1800-talet utvecklades Heilbronn till den näst viktigaste industristaden i Württemberg tack vare många blomstrande företag. Genom kommunalisering ökades befolkningsmängden snabbt under 1900-talet och hade redan 1938 ca 72 000 innevånare. Genom sina industrier var staden ett givet mål för det allierade bombflyget och vid ett tillfälle 1944 förstördes ca 80 % av stadsområdet, samtidigt som nästan 7 000 människor omkom. I april 1945 intogs staden av amerikanska trupper, som sedan genom sin närvaro satte sin prägel på den fram till 1992.

Heilbronn har många sevärdheter att erbjuda, även om många av dem förstördes under kriget och byggdes upp senare. Till dessa hör rådhuset, som är ett av de mest markanta byggnadsverken vid torget. På platsen fanns ett tidigare byggnadsverk från 1200-talet, som omkring 1417 ersattes av en representativ gotisk byggnad. Denna ingick sedan i det renässansrådhus, som man kan se idag. Huset förstördes i samband med kriget och byggdes 1950-53 upp efter den historiska förebilden.

Berättigad uppmärksamhet väcker vid torget också det astronomiska uret tillverkat 1580. Förutom tiden visar det dagar, veckor, månader och månfaser. Med urets mekanism styrs också olika rörliga figurer. Detta lär skall vara stadens mest fotograferade sevärdhet.

Kilianskyrkan är en betydande kyrkobyggnad i företrädesvis gotisk stil. Det 1529 färdigbyggda västra tornet har konsthistorisk betydelse, då det är ett av de första byggnadsverken norr om Alperna, som uppvisar spår av renässansen. Tornets figurprogram från reformationstiden anses unikt och betydelsefullt. Till kyrkans värdefulla inventarier hör det berömda snidade altaret av Hans Seyfer, vilket stod klart 1498. Skulpturerna, som är utförda i lind, klarade sig från förstörelse under andra världskriget genom att de förvarades i saltbergverket Bad Friedrichshall. Efter kyrkans återuppbyggnad från 1947 räknas den som en av stadens praktverk.

Som ett minne efter den väldiga, medeltida stadsmuren finns två av tornen kvar, Götzenturm och Bollwerkturm. Götzentornet har fått sitt namn efter en berömd riddare, som odödliggjordes av Goethe genom hans skådespel "Götz von Berlichingen". Man menar att tornet byggdes 1392 med sten efter den tidigare borgen Klingenberg och kallades "Fyrkantiga tornet", men att det sedan bytte namn under 1800-talet. Genom stadsmuren var detta torn förbundet med det andra, "Bålverkstornet". Detta anses vara äldre och tillkommet under 1200-talet, då stadsbefästningen började byggas. I mitten av 1600-talet fick anläggningen ett kraftigt bålverk genom svensk och fransk försorg.

I stadsdelen Kirchhausen kan man bese ett vattenslott, som tidigare tillhörde Tyska Orden. Slottet byggdes under 1570-talet och ersatte en gammal borg. Slottsgraven är inte längre vattenfylld och den tidigare vindbryggan har ersatts med en stenbro, som leder in till slottets innergård. De två tornen tjänade tidigare till slottets försvar, därefter helt andra ändamål. Slottet har använts både som skol- och rådhus och är nu efter en renovering säte för medborgarkontoret i Kirchhausen. Slottet kan beses under kontorstid.

Det har länge ansetts, att det bästa Neckarvinet kommer från trakten av Heilbronn och vinodlingen har här traditioner, som går tillbaka till romersk tid. Redan 1146 finns skriftligen omnämnt, att vin odlades vid berget Wartberg. Under många hundra år bestämde vinet stadens öde och präglade dess kultur och innevånare. Vinet och läget vid Neckar var under historisk tid de egentliga källorna till makt. Man räknar med att det inom stadsområdet finns över 500 ha mark för vinodling och staden hör därmed till de viktigaste vinodlingskommunerna i Tyskland. Klara favoriter är Riesling och Trollinger, som står för nästan 2/3 av den odlade ytan. Årligen tillverkas över sex miljoner liter Heilbronnvin, som inte enbart dricks på de talrika festerna.

www.heilbronn.de/

Norr om Heilbronn ligger tre städer på rad, som alla har gemensamt, att de har källor med salt vatten, som används inom kurverksamheten. Den längst bort belägna staden är Bad Rappenau (ca 20 700 inv.), som är känd sedan 1343. Den ägdes under lång tid av olika härskande familjer intill dess den 1806 tillföll storhertigdömet Baden. 1822 började Rappenaus historia som kurort, sedan man i marken hade upptäckt ett kraftigt saltlager. Under 150 år - fram till 1973 - kunde man ur det salthaltiga vattnet från detta lager utvinna koksalt. Efter 1973 används saltlösningen enbart för hälsoändamål. Redan 1833 påbörjades badverksamheten, som fortsatte 1845 med uppförandet av ett saltvattenbad. Den starkt salthaltiga lösningen hade en salthalt av 27 %, som visade sig vara ett verksamt medel vid behandling av bl.a. hudsjukdomar, reumatiska sjukdomar och allergier. Kurverksamheten utvecklades vidare, så att man 1930 kunde få tillfoga "Bad" till ortnamnet. Befolkningsmässigt har orten växt efter andra världskriget, inte minst tack vare kommunsammanslagningar, som 1973 ledde till stadsrättigheter.

Den som fritt vill prova effekterna av den salthaltiga luften kan göra så vid en promenad intill graderverket i parken. Ca 30 m lång och 8 m hög är anläggningen, som ovanifrån översköljs med det salthaltiga vattnet, som sakta droppar ned genom ställningens risbuntar och tas upp av den omgivande luften. Söder om parken ligger den historiska anläggningen för upphämtning av det salta vattnet från 180 m djup.

I stället för en äldre vattenborg uppfördes 1601 vattenslottet i Rappenau. Slottet används för kulturella ändamål som utställningar, konserter och teaterföreställningar, men kan beses i samband med guidade visningar.

www.badrappenau.de

Bad Wimpfen (ca 6 900 inv.) ligger beläget vid floden Jagsts utmynning i Neckar och var, efter alla fornfynd att döma, befolkat långt före Kristi födelse. Anledningen till denna tidiga kolonisation var, förutom den bördiga jorden, också den urgamla väg, som kom från Frankrike över Neckar och sedan delade sig i två riktningar - dels via Nürnberg och vidare österut och dels mot Donau och vidare mot Sydosteuropa. Från tiden omkring 450 f. Kr. kan man bevisa, att kelter bodde i området och att dessa skulle ha namngett floderna i trakten liksom också orten. Från romarnas tid vet man, att en gränslinje byggdes vid Neckar och att ett kastell uppfördes vid Jagsts mynning, vilket var ett strategiskt ställe. Detta kastell betraktas som början till den stadsutveckling som skedde, eftersom hantverkare och handelsmän slog sig ned i dess skydd. Från denna tid har framför allt ett stort antal statyer bevarats. Under 600-talet var Wimpfen en frankisk kungsgård och troligt är, att en borg anlades för att säkra den viktiga övergången över Neckar. Enligt gamla krönikor överfölls Wimpfen i slutet av 900-talet av ungerska styrkor, som förstörde orten. Härvid förstördes också kyrkan, som byggdes upp igen och nu större än tidigare. Då orten var i domkapitlets ägo, uppstod under 1300-talet stridigheter med den allt mäktigare riksstaden Wimpfen på berget, på vars område Wimpfen låg. Hur denna stad skulle ha uppstått är oklart, men arkeologerna har kommit fram till, att på den plats där stadskyrkan står, stod tidigare en mindre kyrka, som säkerligen omgavs av en bosättning, vid den tid då kejsaren Fredrik Barbarossa försökte återvinna sin kungsgård från biskopen. 1182 är det första belagda årtalet för hans besök i Wimpfen och då kungarna under dessa besök vid den tiden bodde på egna borgar, anses året vara ursprungsår för den kejserliga borgen. Omkring 1300 hade Wimpfen fått så mycket makt, att man kunde uppträda som fri riksstad. Det uppåtsträvande borgerskapet fick mera att säga till om på adelns bekostnad och den rådsförfattning som genomfördes kom att stå som förebild för många andra orter. Ekonomiskt bidrog framför allt hantverket, men också handeln och jordbruket, till ett ökat uppsving. Som tecken på detta kan man fortfarande se många vackra korsvirkesbyggnader från den tiden. I slutet av 1200-talet grundades också dominikanerklostret, som snabbt växte till ett av Tysklands största och hade stor del i stadens utveckling. Wimpfen hade sin ekonomiska höjdpunkt under 1400-talet men förlorade sedan i betydelse på grund av ökad konkurrens från grannstaden Heilbronn och minskad betydelse för den gamla vägen, som först hade lett till Wimpfens uppgång. Reformationen innebar för stadens del en snabb övergång till den evangeliska läran men också skarpa motsättningar mellan den katolska kyrkan å ena sidan och stadens råd och befolkning å den andra. Även om bondekrigen hade skonat staden, så blev trettioåriga kriget rena katastrofen för Wimpfen. 1622 avgjordes ett av de största slagen i kriget just utanför stadens portar och detta blev upptakten till en lång följd av brandskattning, utpressning, plundring och förstörelse. Vid slutet av kriget återstod endast 1/10 av den ursprungliga befolkningen före kriget. Fattigdomen medförde att hela den barocka tidsepoken gick staden förbi nästan utan att lämna några spår efter sig. Enbart klostren hade möjlighet att förverkliga större byggplaner genom att bygga om kyrkorna. Stadens dåliga ekonomi gjorde, att rådet kände sig tvingat att söka hjälp hos kejsaren. De kort därpå påbörjade napoleonska krigen gjorde en ekonomisk sanering omöjlig och 1803 överfördes Wimpfen till Hessen. I och med denna nyordning påbörjades Wimpfens ekonomiska återhämtning. 1817 grundades saltverket Ludwigshalle och detta blev början till den gärna besökta badorten, som först lockade högreståndsbesökare men sedan också användes av gemene man. 1930 hade stadens badanläggningar nått en sådan nivå, att man erhöll rätten att kalla sig "Bad" tillsammans med namnet. Wimpfen, som utgjorde en hessisk exklav, kunde tack vare avståndet till Hessen i mångt och mycket förvalta sig själv, något som man trivdes rätt bra med. En ändring av detta tillstånd skedde efter andra världskriget, då amerikanerna efter ockupationen av landet mot innevånarnas vilja bestämde, att Bad Wimpfen skulle inlemmas i den badiska förvaltningsenheten Sinsheim. Efter många diskussioner och en folkomröstning 1951 beslutades att staden skulle införlivas med Württemberg och sortera under kretsen Heilbronn.

Bad Wimpfen har många mycket gamla sevärdheter i fråga om byggnader. Av den tidigare kejsarborgen finns flera mer eller mindre väl bevarade rester. Borgens kapell, som tillkom ca 1200, förvandlades under 1800-talet till bondgård med lada och stall. Efter 1908 återbördades kapellet i sitt ursprungliga tillstånd och tjänstgör idag som kyrkohistoriskt museum, där man ställer ut föremål från stadens klosters och kyrkors skattkammare. Från borgens arkad finns pelarna från stora salen kvar. Dessa är olika utformade och räknas som vackra exempel på romersk byggnadskonst. Det s.k. stenhuset var troligen borgens bostadssektion och anses vara Tysklands största romanska bostadsbyggnad. Huset har försetts med en sengotisk trappgavel och sjudelat fönster. I övre våningen finns värdefulla väggmålningar från medeltiden och sengotiken. Huset används idag som stadens historiska museum.

Från borgens försvarsanläggningar finns två torn kvar, det blåa och det röda. Det blå tornet brukar nämnas som stadssymbol och var det västliga bevakningstornet vid borgen. Detta var i bruk till in på 1800-talet och hade en av de längsta tyska tornväktartraditionerna. Det röda tornet var det östliga bevakningstornet och hade speciellt påkostad utrustning i form av värme- och avträdesanläggning, då det tjänade som borgherrens sista tillflyktsplats.

Stadens äldsta bostadshus, också ett av de äldsta i delstaten, återfinns vid torget. Det är en i sin grundsubstans romansk bostadsbyggnad från 1200-talets andra hälft. I staden finns också andra, nästan lika gamla hus. Man bör också lägga märke till de många korsvirkesbyggnaderna, oftast i frankisk eller alemannisk stil.

Bland kyrkorna kan nämnas den evangeliska stadskyrkan, som byggdes ca 1520 ovanpå en tidigare äldre kyrka. Vid renoveringsarbeten under 1960-talet fann man fundamentet från en äldre, enskeppig kyrka, som sträckte sig från koret till i höjd med predikstolen. Kyrkans äldsta delar utgörs av den östra, romanska torngruppen, som uppfördes ca 300 år före den sengotiska hallkyrkan. I kyrkans inre lägger man märke till det rikt målade taket och väggbilderna. Till kyrkans dyrbarheter hör också en gotisk pietà, en luthersk biktstol och två värdefulla altare från början av 1500-talet. Kyrkan blev evangelisk 1588, sedan flertalet innevånare hade övergått till den evangeliska läran.

Förutom de båda ovan nämnda museerna finns också ett museum med ca 10 000 avbildningar av olika sorters grisar, vilket gör det till världens största grismuseum. Här kan man även se utställningar med andra teman än grisar.

www.badwimpfen.de

Gundelsheim (ca 7 300 inv. ) ligger strax norr om Bad Wimpfen och är mest känd för sin tidigare anknytning till Tyska Orden. Det tidigaste omnämnandet sträcker sig tillbaka till 767, då en frankisk bosättning fanns på platsen. Under 1250-talet inträdde Konrad av Horneck i ordensorganisationen och skänkte den då bl.a. borgen Horneck. Vid sidan av borgen anlades sedan under 1300-talet staden Gundelsheim (förnyade stadsrättigheter 1398) och den tidigare byn övergavs. Omkring 1420 utsågs borgen Horneck som residens för Tyska Ordens ledare. Borgen förstördes under bondekriget 1525 men byggdes upp igen. 1646 belägrades och stormades staden av svenskarna och även under senare krig drabbades den av olika länders arméer. 1805 kom Gundelsheim under württembergiskt styre. Under 1800-talet gjorde sig staden känd för sin silkesmaskodling, men också för odlingen av bl.a. vin, frukt och tobak. Som en följd av detta uppstod en konservfabrik och tre cigarrfabriker. Senare ombildades slottet Horneck till kuranstalt. Efter krigets slut 1945 flyttade många flyktingar in i staden.

Stadens mest kända hus är den tidigare borgen Horneck, som under 1250-talet kom i Tyska Ordens ägo. Under bondekriget brändes och raserades borgen men 1533 byggdes ett omfattande renässansslott på borgens grund. Under 1700-talet gjordes slottet om i barock stil. Sedan slottet 1805 kommit att tillhöra Württemberg användes det under en tid som kasern och såldes sedan till privatpersoner. 1897 inköptes slottet av bolag, som renoverade det för att sedan använda det som sanatorium. Under båda världskrigen användes det som lasarett. 1960 inköptes det av en förening, som använde det som ålderdoms- och vårdhem. I slottet finns dessutom ett museum och ett institut, som ägnar sig åt forskning om Siebenbürger Sachsen (en tyskspråkig minoritet i Rumänien). Museet är det största i ämnet utanför Rumänien.

www.gundelsheim.de

[Upp]