Karta
med vänlig tillåtelse av www.landkreis-esslingen.de Karta
med vänlig tillåtelse av www.landkreis-esslingen.de
Distriktet Esslingen hör med sin stora landskapliga och kulturhistoriska mångfald till de attraktivaste områdena inom regionen Stuttgart. Det delas upp i sex olika landskapsdelar, som genom sina sevärdheter, lokala särdrag och traditionsrika fester sätter sin prägel på området.
Schurwald är distriktets skogrikaste område, som befolkades senare än alla de andra och följaktligen också är glest befolkat. Genom sina på höjderna belägna vandringsleder med milsvidd utsikt har Schurwald blivit ett omtyckt och ofta besökt närrekreationsområde.
En knapp tiondel av Neckar flyter genom distriktet Esslingen. Under 1800-talet användes floden till att transportera trä från Schwarzwald till Rotterdam, där det användes till skeppsbyggnad. Senare tjänade floden som energikälla för den uppkommande industrin. Nuförtiden lockas många cyklister av de utbyggda cykelvägarna längs stränderna.
 |
| ©Foto: Tobias Gerber Stadt Esslingen |
Esslingen (ca 91 500 inv.) kan uppvisa spår efter bosättningar redan 1000 f.Kr. på den plats där den nuvarande stadskyrkan ligger. På samma plats har man också funnit spår efter en romersk bosättning från tiden 100-200. Omkring 800 fick Esslingen rätt att hålla marknad och 866 omnämndes orten för första gången i en urkund. Från 1181 finns uppgifter, att Esslingen har vuxit ut till ett förvaltningscentrum. Genom slaget vid Frankfurt 1246 började tvisten mellan Esslingen och Württemberg. I en urkund från 1298 omnämns Esslingen som en av riksstäderna. 1310-13 ägde ett krig mellan riket och Württemberg rum, där Esslingen fick bära tyngsta bördan. Stuttgart och andra städer i Württemberg underkastade sig 1312 Esslingen och riket med resultatet att fred slöts mellan parterna 1316. Under det fortsatta 1300-talet och fram till 1519 ägde flera krig rum mellan de båda kontrahenterna. Under denna tid ingick Esslingen i olika stadsförbund. 1531 övergick staden till den evangeliska tron och inträdde i det schmalkaldiska förbundet. I slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ockuperades staden flera gånger av franska styrkor. Redan 1809 startades den första fabriken i Esslingen och efterföljdes snart av ytterligare nya fabriker. 1830 var Esslingen den mest utvecklade industristaden i Württemberg.
Esslingen hör till de få gamla städer i Tyskland, som har klarat sig oskadd från det andra världskriget. 1200 års historia har efterlämnat sina spår i stadens arkitektur och konst. På en promenad genom gamla stan möts man av karaktäristiska stildrag från alla slags byggnadsstilar från medeltiden och fram till de moderna. Här finns en stor mängd sevärdheter - de tre rådhusen, Tysklands äldsta sammanhållna rad med korsvirkeshus (från 1300-talet) och ståtliga patricierhus. Och över allt detta vakar borgen. Det gamla rådhuset byggdes omkring 1420 och räknas med sin ståtliga sydgavel som en huvudexponent för den alemanniska korsvirkesbyggnadsstilen. Under 1580-talet byggdes från nordsidan en gavelfront i renässansstil och något senare infogades ett astronomiskt ur (ett av Tysklands äldsta) utsmyckat med allegoriska figurer, som rör sig vid varje timslag. Under 1900-talet infogades ett klockspel, på vilket kan framföras över 200 melodier med hjälp av stansade hålremsor eller manuellt från ett spelbord. Klockspelet kan höras varje dag vid flera tidpunkter.
Esslingen är med alla sina många och vackra
korsvirkesbyggnader en viktig station längs "Tyska korsvirkesvägen".
Ett vackert exempel på dessa byggnader är Kielmeyerhuset med den rikt
utsmyckade gaveln. Byggnaden tillkom 1582 och tjänade en gång som
presshus vid framställning av vin. Detta är den mäktigaste borgerliga
byggnaden vid torget och här återfinns nu stadens information.
Kyrkorna i Esslingen är oftast öppna, vilket är av godo
för de turister, som vill se närmare på de sakrala konstskatterna. I
centrum reser sig dubbeltornen från stadskyrkan St. Dionys. Här låg
redan under 700-talet en kyrka, som stod i nära förbindelse med det frankiska
kungaklostret i Paris. Sedan man överfört relikerna efter den helige Vitalis
till kyrkan, blev den en ofta besökt vallfärdsplats och församlingen
tvingades att bygga ut kyrkan. Den gotiska
kyrkan, som finns idag, tillkom under 1200- och 1300-talen. En stor del av kyrkans inredning gick förlorad i
samband med reformationen, men turligt nog bevarades korets medeltida glasfönster.
Detta är Sydtysklands mest omfattande kyrkliga glasfönsterkonstverk med en
bildrikedom och en färgprakt, som fortfarande efter 700 år imponerar.
Under kyrkan finns ett utgrävningsmuseum med fundamenten från de föregående
byggnaderna. Detta var början till orten Esslingen.
Kyrkan St. Paul har en växlingsrik historia. Den uppstod som kyrka för de populära dominikanermunkarna, som kom till Esslingen redan 1221. Knappt 50 år senare kunde deras kyrka invigas. Den är därmed en av Tysklands äldsta bibehållna kyrkor tillhörande en tiggarorden. Den enkla basilikan, utan tvärskepp och torn, ger än idag bevis för tiggarordens ideal. Efter reformationen tjänade byggnaden som evangelisk kyrka men används sedan 1860 av den nyetablerade katolska församlingen. I staden uppförde även andra ordnar (t.ex. franciskanerna och klarissenorden) sina kloster, av vilka flera byggnader har bevarats. Efter reformationens införande avslutades detta rika klosterliv.
På långt håll syns det smala sengotiska tornet på Frauenkirche, en bit från torget. Sedan kyrkan St. Dionys hade skänkts till domkapitlet i Speyer, ville innevånarna i staden ha en andra kyrka, som tillhörde enbart dem. Mellan 1320 och ca 1500 skapades den nya kyrkan i sydvästtysk gotik. Vid sidan av tornet förtjänar sydportalens reliefer att omnämnas. Det rör sig här om en detaljrik bildbibel med motiv från yttersta domen och Jungfru Marias liv.
Över gamla stans alla praktfulla byggnader vakar sedan
700 år Esslinger Burg, som en gång var en del av stadsmuren. På
borgen kan man besöka torn, försvarsgångar och kasematter. Trots namnet
var borgen aldrig säte för någon adelssläkt utan tjänade som en del av
stadens försvarsanläggning genom att en del av muren förlades en bit upp på
hangets sida och därmed förhindrade en gynnsam fientlig angreppsposition. Det
höga vakttornet i borgens vänstra del anses vara tillkommet i början av
1300-talet, medan det kraftiga Tjocka tornet i borgens högra del byggdes under
1500-talet, då de nya eldvapnen fordrade tjockare murar.
Som en del av befästningen byggdes flera stadsportar, av vilka den äldsta kvarvarande är Wolfstor, som byggdes under staufertiden, ca 1220. Genom detta torn ledde handelsvägen mellan Speyer och Ulm. På stadsportens utsida finns två lejon avbildade, vilka gjorde klart för såväl besökare som angripare, att staden stod under beskydd av de schwabiska hertigarna. Namnet Wolfstor har tillkommit senare, då de tidigare lejonen vittrat och numera snarare liknar vargar.
En vidareutveckling av framställningen av vin är tillverkningen av sekt, det mousserande vinet, som skall motsvara champagne. I Esslingen återfinns Tysklands äldsta sektkällare med tillverkning av sekt. Som en av de få tillverkarna av sekt i Tyskland håller firman Kessler fast vid metoden att låta sekten jäsa i flaskor, medan större delen av det i Tyskland framställda mousserande vinet annars jäses industriellt i stora tankar. Företaget grundades 1826 i Esslingen som den första "champagnefabriken" på tysk mark. Redan från början satsade man på inhemska druvsorter som Riesling och Burgunder, vilka gav sekten en utmärkt smak. Efter bara några år hade företagen blivit bekant också utanför landets gränser och fick en mängd priser för sina produkter. Sin bästa tid upplevde firman under perioden 1880 - 1914, då man utnämndes till hovleverantörer vid flera hov. Även företrädare på högsta nivå i Förbundsrepubliken har använt sig av företaget som sina "hovleverantörer". Företaget tar emot besökande.
Esslingen har flera museer inom sektorerna stadshistoria, bok- och bildtryck samt konst.
Foton: http://tourist.esslingen.de
Plochingen (ca 14 200 inv.) är känt sedan romersk tid, då ett par av romarnas vägar förde genom orten. 260 erövrades Neckarlandet av alemannerna, som fördrev romarna och lade deras bosättningar i aska. Grundandet av den nuvarande orten anses ha ägt rum under 200- eller 300-talet, däremot omnämns den inte förrän 1146. Under staufertiden byggdes en vattenborg, som 1331 fick beteckningen "riksfästning", vilket bara kunde förlänas av kejsaren och visade på den betydelse anläggningen hade. Under trettioåriga kriget råkade Plochingen speciellt illa ut efter slaget vid Nördlingen 1634, då de besegrade milistrupperna från Württemberg under sin flykt rövade, plundrade och fördärvade allt i sin väg. De kejserliga trupperna följde sedan efter och härjade och brände i Neckarlandet. Sedan orten också hade drabbats av pesten och irreguljära rövande styrkor, hade dess invånarantal på ett år gått ned med 80 %. Efter freden 1648 dröjde det nästan 200 år, innan befolkningsmängden uppgick till förkrigsnivå. Sin gamla ställning som viktig handelsplats för salt, frukt och vin förlorade orten dock för alltid. I och med järnvägen började Plochingen att leva upp och industrialiseringen började. Plochingen fick stadsrättigheter så sent som 1948.
Till stadens sevärdheter hör det gamla rådhuset,
som byggdes 1530 i en speciell regional stil. Inom ramen för en stadssanering
flyttades huset från sin ursprungliga plats till det nuvarande torget. Något
yngre är det s.k. Frühmesserhaus, som byggdes 1594. Detta är ett renässanskorsvirkeshus,
som är ovanligt inom det sydtyska området. Speciellt vacker är fasaden
med alla dess utsirningar i form av halvrosetter, solhjul etc. Även detta hus
har flyttats från sin tidigare plats i samband med stadssaneringen 1978.
Som ett tredje exempel kan nämnas det 1604 byggds Grafska huset vid övre
torget. Här bör man lägga märke till balkarnas utsmyckande reliefmotiv.
Stadens äldsta bibehållna byggnad är det gotiska
Ottilienkapellet från 1328. Omkring 1380 och senare 1432 målades
flera fresker i kyrkan. Tyvärr kunde bara sex av dem fotograferas 1928, innan
de kalkades över. Vid kapellets renovering 1993 kunde dessa scener efterbildas.
1466 utvidgades kapellet med den västra delen och tornet. Här hänger de båda
äldsta klockorna från 1600-talet. Vid renoveringen 1993 gjorde man vid grävningar
i långhuset ett fynd från den ursprungliga kyrkan, då man fann
delar av rikt utsirade golvplattor i terrakotta. Dessa kan nu beundras under
sitt skydd av pansarglas.
Nürtingen (ca 40 600 inv.) och dess omland präglas
av floden Neckar, fruktträdsängarna på det intilliggande förlandet till
Schwabiska Jura och bergsområdets hang. Ortnamnet samt en del gravfynd
visar på en alemannisk bosättning från 500-/600-talen. Skriftligen
belagd är platsen däremot först 1046 genom en kunglig gåvourkund.
Omkring 1335 upphöjdes Nürtingen till stad. 1634 erövrades och skövlades
staden under trettioåriga kriget. 1750 härjades
staden av en större brand, som förstörde 133 byggnader. Den efterföljande
återuppbyggnaden präglar än idag innerstaden. De första industrierna
kom igång 1816 men först under 1880-talet skedde industrins genombrott på
bred front med en koncentration på stickade varor, maskinbyggnad, trä- och
korkvaror och cement. Efter andra världskriget ökades befolkningsmängden
markant, då många fördrivna sökte sig till staden. Under
1970-talet införlivades flera av de omkringliggande orterna med Nürtingen.
I den pittoreska gamla stan finns korsvirkeshus och
barockbyggnader. Stadskyrkan St. Laurentius, en treskeppig hallkyrka, tillkom
under 1400-talets senare tredjedel. Korets valv är utsmyckat med sengotiskt måleri.
Rådhuset, som byggdes 1476/77, präglas av en klassicistisk ombyggnad.
Till den medeltida stadsbefästningen hörde det s.k. Blocktornet, som också
tjänade som fängelse. Den mörka fängelsehålan med bara en taköppning
finns fortfarande kvar.
Högslätten Filder utbreder sig söder om Stuttgart och begränsas bl.a. av Neckardalen och Aichdalen. Namnet är en äldre form för 'fält', vilket är just vad området till större delen tidigare var. Här fanns de bördigaste jordarna och området var landets kornbod. Allt eftersom industrierna och servicenäringarna bredde ut sig, trängdes jordbruksnäringen tillbaka. Inte någonstans inom distriktet är övergången från lantbruk till bostadsområde och servicesektor så tydlig som här. Flygplatsen Stuttgart-Echterdingen ligger inom området och är Baden-Württembergs port mot världen. Turismen här spelar inte samma roll som exempelvis vid Neckardalen.
Den som uppskattar långa skogsvandringar är på rätt plats i Schönbuch, som är ett nästan helt skogbevuxet område sydväst om Stuttgart. 1972 förklarades största delen (ca 15 000 ha) av Schönbuch som Baden-Württembergs första naturpark. Naturparken är idag ett viktigt närrekreationsområde för regionen Stuttgart och görs tillgänglig av förvånansvärt få vägar. Den har blivit ett fredat område för sådana växter och djur, som annars har blivit sällsynta i regionen. Ekologiskt värdefulla är de mitt i skogen belägna ängarna i Aichs, Schaichs, Reichenbachs och Brombachs dalgångar. De flesta besökarna dras till Reichenbach, eftersom det där sedan länge har funnits många kvarnar.
Med beteckningen Albvorland menar man den del av distriktet Esslingen, som ligger norr om Schwabiska Jura och begränsas i nord och nordväst av Neckar med bifloden Fils. Landskapsbilden präglas av de många fruktodlingarna (äpplen, päron och körsbär), där man också i trakterna av Weilheim an der Teck och Neidlingen har Tysklands största odlingsområde för körsbär. Den goda tillgången på frukt innebär också att mycket av den mustas för att sedan vidareförädlas. Trakten är speciellt känd för sitt körsbärsbrännvin. Under senare tid har man också börjat framställa schwabisk whiskey.
Kirchheim unter Teck (ca 39 800 inv.) kan uppvisa
spår efter mänsklig närvaro redan ca 5 000 år f.Kr. med fynd från
yngre stenåldern och bronsåldern. Platsens utmärkta läge
utnyttjades tidigt av kelterna för en bosättning. Likaså byggde romarna
förbindelsevägar, som sammanstrålade i Kirchheim. Under 200-talet blev
alemannerna de nya herrarna och grundade fram till 700-talet fasta bosättningar.
Från den karolingiska tiden stammar de första skriftliga bevisen för
ortens existens. I och med det karolingiska rikets upplösning under 900-talet fördelades
också de kungliga ägorna i Kirchheim på nytt. Sedan hertigarna av Zähringen
fått makten under 1000-talet lät de bygga en borg på Limburg omkring 1060. Med
borgen som medelpunkt skapade de ett centrum för förvaltningen av sina
familjebesittningar i Neckarland. Under 1220-talet upphöjde de lokala
hertigarna Kirchheim till stad och 1293 omtalas, att staden var försedd med
stadsmurar. Efter ekonomiska svårigheter inom den hertigliga familjen övertogs staden
1381 av grevarna av Württemberg, varpå den utvecklades till en
medelpunkt i området. När hertig Ulrich sedan måste lämna sitt
land 1519, fick Kirchheim sona för sitt ställningstagande för furstefamiljen
genom att staden plundrades och brandskattades. Sex år senare drabbades
den också av bondekriget, då bl.a. klostret brändes upp. Även
borgen brann upp och lämnades 1525 kvar som ruin. Då hertigen återvände
till staden upphöjde han den till landsfästning, vilket fick en kraftig
byggverksamhet som följd. 1540 lät han också införa reformationen.
Slottet med kasematter, gravar och bastioner visar fortfarande på denna
byggverksamhet. Under 1500-talet var slottet tidvis hemvist för hovet, men från
1600-talet och in på 1800-talet användes det ofta som bostad för
hertigarnas överlevande änkor. Medan Kirchheim under 1500-talet var en ganska
välmående stad, förde 1600-talet med sig olyckor i form 
av krig, pest
och bränder, som till stora delar ödelade staden. Vid återuppbyggnaden
av staden föreskrev en byggförordning, att husen skulle utformas på ett
speciellt sätt, varför staden fick sin karaktäristiska stadsbild. Den
begynnande industrialiseringen under 1800-talet medförde ett ekonomiskt
uppsving för orten (textilindustri). Genom tillkomsten av järnvägarna drogs
också metallindustrier till staden. Sedan början av 1920-talet hade
nationalsocialistiska tendenser gjort sig märkbara i staden och 1923 hade den
blivit en av rörelsens högborgar i Württemberg. Partiet förlorade emellertid
snabbt sitt inflytande och inte förrän vid valen 1932 kunde det uppvisa ett ökat
röstetal. Relativt oskadad under kriget fick staden efter krigsslutet ta emot
tusentals flyktingar och fördrivna. Under de följande årtiondena skedde
ett ekonomiskt uppsving med nya industri- och bostadsområden och sanering
av innerstaden.
Martinskyrkan hör till de äldsta bibehållna
byggnaderna i Kirchheim. Kyrkans ursprung går tillbaka till 600-talet, men
arkeologiskt kan en treskeppig kyrka beläggas till omkring 1100. Kyrkans skepp
är från 1300-talet och koret fullbordades 1453. Då staden byggdes
ut till landsfästning kortades tornet till samma höjd som långhuset.
Denna missbildning av tornet försökte man 1568 att häva genom att bygga på
ett åttkantigt tornväktarhus med en ovanpåliggande kupol. Trots att
kyrkan delvis brändes ur 1690, kunde korets valv bevaras. Till det yttre har
kyrkan förändrats mycket litet sedan 1690. Bland kyrkans inventarier kan nämnas
värdefulla gotiska altartavlor från 1400-talet.
Till stadens sevärdheter räknas
också rådhuset, som
byggdes 1722-24 och är en av Württembergs mest aktningsvärda
korsvirkesbyggnader. 1905 togs den täckande putsen bort och sedan dess har
huset knappast förändrats.
Sedan den gamla borgen Teck bränts ned 1525 utfärdades rivningstillstånd för resterna 1738, varvid större delen av den försvann. Dock finns delar av grundmurarna kvar. 1888 inlämnades förslag, att man skulle bygga ett utsiktstorn, som också skulle tjäna som skydd för vandrare, som kom dit. Ett år senare stod detta torn jämte en tillbyggnad färdiga. Borgen Teck utvecklades till ett omtyckt utflyktsmål för den lokala befolkningen och kompletterades senare med ytterligare byggnader, så att den nu har restaurang och övernattningsmöjligheter.
I utkanten av gamla stan ligger slottet Kirchheim, ett renässansslott,
som är det bäst bibehållna exemplet på en landsfästning i Württemberg.
Slottet var en av de sju landsfästningar, som hertig Ulrich lät bygga för att
bättre kunna försvara sitt territorium. För att också staden skulle
kunna dra nytta av slottet, uppfördes det som en hörnbastion i stadsmuren.
Slottets uppgift var i första hand att ingå i försvaret av området
och i andra hand att tjäna som jaktkvarter. I slutet av 1500-talet, när pesten härjade i Stuttgart, flyttades hovet hit. Då landsfästningarnas
betydelse minskade, avstannade också utbyggnaden till bostadsslott. En del
av slottet är numera slottsmuseum.
Foto: Stuttgart-Marketing
GmbH
Norra delen av Schwäbische Alb är den mest markanta delen av distriktet, som här har sin högst belägna punkt. Området var tidigare mycket vulkanrikt och på mer än 350 platser har vulkanisk verksamhet kunnat påvisas. Ett minne från den tiden är Randecker Maars, en tidigare kratersjö med 1,2 km diameter. Schwabiska Jura är Mellaneuropas största karstområde och kan visa upp en mängd karstfenomen som grottor, doliner (karsttrattar) och karstkällor. Tillgången till ytvatten i området är knapp och biotoperna därför magra och lämpar sig bäst som fårbete. Djuren sörjer för öppna ytor i landskapet och på många platser har en specialiserad djur- och växtvärld uppstått, som idag hotas av förbuskning.
Kommunen Beuren (ca 3 300 inv.) ligger i ett av
Sydtysklands varmaste landskap och kan dra nytta av de tidigare vulkaniska
aktiviteterna genom det varma vattnet, som man får från två källor,
Wilhelmskällan och 
Friedrichskällan. Dessa båda källor lämnar dagligen
500 000 liter. Källorna upptäcktes 1970, först Friedrichskällan på 382
m djup med 38,5° varmt vatten och sedan Wilhelmskällan på 755 m djup med
48° varmt vatten. Detta tillsammans med det milda klimatet och närheten till
naturen har gjort den lilla kurorten Beuren känd. Olikt de flesta andra
kurorter satsar man här inte på det eleganta och turbulenta kurlivet; här
är 
alla besökare välkomna att ta del av ortens liv som det är. Tack vare den
goda vattentillgången har man kunnat bygga en omfattande badanläggning om
ca 1000 m² bassänger med vatten i olika temperaturlägen mellan 24 och 40
grader, ångbad, bastu m.m. Orten är bekant för sina gamla
korsvirkesbyggnader och sin omgivning med en blandning av skogslandskap och
fruktodlingar. Kända specialiteter härifrån är körsbärsbrännvinet
och marmeladen samt vin från silvanerdruvan.
[Upp]
