"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."
© Landesvermessungsamt Baden-Württemberg
Distriktet omfattar en yta av 618 km² med ca 373 000 innevånare och är fullt av kontraster. Läget är attraktivt både genom närheten till Stuttgart och till Schwarzwalds fritidsområden. Landskapsbilden präglas av de stora skogsområdena Schönbuch (naturpark med ett väl utvecklat nät vandringsleder, naturminnesmärken och vilthägn) och Glemswald (skyddat landskapsområde med stort skogsbestånd, som positivt påverkar klimatet) i öster och det torra landskapet Heckengäu (kargt landskap med intressant flora och fauna) i väster. Däremellan ligger ett bördigt åkerbruksområde. De vidsträckta skogarna och dalgångarna erbjuder utmärkta rekreationsmöjligheter för både vandrare och cyklister.
Leonberg (ca 45 500 inv.) är en viktig
trafikknutpunkt i Baden-Württemberg och har därför blivit en intressant plats
för företag med överregionala affärsförbindelser. Staden får sin
tjusning av blandningen mellan gammalt och nytt, stadsbebyggelse och lantliga förorter.
Staden grundades 1248 av greven av Württemberg som ett skydd mot fientliga
grannar i väster. Genom rikskriget 1312-16 kom Leonberg att lyda under
riksstaden Esslingen fram till 1383, då Württemberg åter tog över.
Ett uppror bland befolkningen ledde 1514 till förbättringar, som senare också
kom andra kommuner till del. Reformationen infördes 1534 bland en motvillig
befolkning och det tidigare franciskanerklostret upplöstes. Under 1700-talet växte
staden ut, så att de medeltida stadsgränserna i form av vattengravar måste
skottas igen och bebyggas. Efter andra världskriget upplevde staden en
omfattande befolkningstillväxt, då många flyktingar och fördrivna
sökte sig dit.
Leonberg är omgivet av ett mycket omväxlande och mångfacetterat kulturlandskap, där nästan hälften av arealen står under landskapsskydd och de många vidsträckta skogarna erbjuder idealiska förutsättningar för rekreation.
En medelpunkt i gamla stan intar torget omgivet av
restaurerade korsvirkeshus från 1400-talet och framåt. Ett av dessa
är det gamla rådhuset med dess höga gavlar. Huset byggdes under
1400-talets andra hälft och tjänade som säte för bl.a. stadsförvaltningen.
Bland husen vid torget bodde en gång i tiden flera kända tyska
personligheter som t.ex. astronomen Johannes Kepler och filosofen Friedrich
Wilhelm Schelling.
Vid grundandet av staden lät grevarna av Württemberg vid
stadens sydvästra hörn uppföra en borg, som genom ombyggnad 1560-65 fick sitt
nuvarande utseende och sitt namn, Schloss Leonberg. 1765 försökte den dåvarande
hertigen att sälja slottet, något som dock misslyckades på grund av
borgerskapets dåliga ekonomi. Av den anledningen är slottet fortfarande i
delstatens ägo och används bl.a. av rådhusrätten. I anslutning till
slottet anlades under 1600-talet en trädgård åt änkehertiginnan
Sibylla. Trädgården, som rekonstruerades 1980, är den enda bibehållna
renässansträdgården i Sydtyskland och en av några få i
Europa.
Leonberg är också ett känt begrepp inom hundvärlden.
Omkring 1840 korsade en av innevånarna i staden en svartvit
newfoundlandshund med en stor "Barryhund" (St. Bernhard). Senare i
avelskedjan tillkom också en pyreneisk bergshund. Resultatet blev mycket
stora hundar med övervägande långt, vitt hår i pälsen. Önskemålet
var att åstadkomma en hund som liknade ett lejon, vilket ingår i
stadens vapen. De första verkliga leonbergerhundarna föddes 1846 och förenade
i sig utgångshundarnas utmärkta egenskaper. Hundrasen blev snabbt populär
och anses idag vara en utmärkt familjehund, som lätt anpassar sig och kan tas
med överallt. De är mycket barnvänliga.
Weil der Stadt (ca 19 200 inv.) är känd
sedan 1075, då en by med namnet "Wile" av latinets
"villa" (romerskt gods). (Som riksstad skrevs namnet
med olika stavningar och under 1800-talet Weil. Eftersom det fanns flera orter
med namnet bestämdes 1862, att staden (grammatiskt oriktigt) skulle heta Weil
der Stadt.) Ursprungligen var detta en alemannisk bosättning och redan
under romartiden en viktig handelsplats. Under ledning av klostret Hirsau och
greven av Calw utvecklades orten till en medeltida by, som under 1200-talet fick
en snabb utveckling till befäst stad. Under kejsaren Friedrich II fick orten
någon gång mellan 1223 och 1242 stadsrättigheter. 1275 uppnådde
staden status som fri riksstad, som var direkt underställd kejsaren.
Tillsammans med andra sydtyska riksstäder byggde man ut sin maktställning
gentemot landsfurstarna. Efter nederlaget vid Döffingen 1388 måste strävandena
efter ett försvar av oavhängigheten inskränkas. Maktkampen mellan de
borgerliga och skråna kulminerade i de religionspolitiska motsättningarna
under reformationen och motreformationen, då katolikerna hävdade sig.
Under trettioåriga kriget intogs staden av svenskarna 1632, men förlorades
till de 
kejserliga styrkorna efter slaget vid Nördlingen 1634. Efter
beskjutning av franska trupper 1648 utbröt en brand, som ödelade staden. Krig,
sjukdomar och bränder tärde under 1700-talet hårt på både
stadens och befolkningens ekonomi, vilket 1803 ledde till att staden förlorade
sin ställning som riksstad. Trots att mycket av den gamla bebyggelsen förstördes
genom brand eller nedmontering finns fortfarande stadskyrkan och stora delar av
de medeltida försvarsanläggningarna kvar. Bostadshusen i gamla stan däremot
är från tiden efter 1648.
Den katolska stadskyrkan St. Peter och Paul byggdes som en
sengotisk hallkyrka i slutet av 1400-talet. De senromanska östtornen är däremot
från 1200-talet och västtornet från 1300-talet. Kyrkans skepp förstördes
vid branden 1648 och restaurerades 1869. Då staden förblev katolsk efter
reformationen har kyrkan kunnat behålla flera konstverk från tiden
dessförinnan: bl.a. en korsfästelsegrupp (mitten av 1400-talet), en grupp tre
konungar (1400-talets början). Senare tillkom en rokokopredikstol (1742). Ett
av de senare konstverken kom så sent som 1940 och är ett glasfönster i
sydtornet. Här ses hur djävulen (med omisskännliga drag av Hitler) frestar
Jesus. Kyrkan genomgick en omfattande restaurering 1978-83.
Sevärt är också det s.k. Spitalkapellet, som invigdes 1364 och byggdes om 1747. I kapellets inre kan man bl.a. se fresker från 1300-talet, ett snidat altare från 1480, den heliga Agnes från 1500-talet och två barockaltare.
Stadens enda kvarvarande stadsport är den s.k. Judentor, omnämnd 1534. På portens utsida finns en kopia av stadsvapnet. Staden hade under medeltiden en judisk församling, som till stor del förintades under peståret 1349.
Det tidigare augustinerklostret grundades 1294 och hade under medeltiden 12 munkar. 1803, efter övergången till Württemberg, upplöstes klostret och klosterkyrkan revs. Idag används kvarvarande delar av bl.a. pastorsämbetet och stadsarkivet.
I den del som kallas Renninger Vorstadt finns väl bibehållna
delar av den tidigare stadsmuren, som sträcker sig fram till
augustinerklostret. Muren innehåller också flera torn: Rabenturm
(vakttorn), Seilerturm (fängelse), Roter Turm (fängelse), Storchenturm
(vakttorn). Mellan de båda sistnämnda tornen finns en längre del av den
gamla försvarsgången bevarad.
Staden har fyra museer:
Sindelfingen (ca 60 800 inv.) har anor, som går tillbaka till yngre stenåldern även om fynden från den tiden är få. Betydligt flera är fynden från romartiden, då man i området har kunnat lokalisera en romersk bosättning. Sedan romarna hade fördrivits, bosatte sig alemanner i Sindelfingen. Med tanke på de värdefulla gravfynd som har gjorts från den tiden, verkar ett mycket välmående folk ha bott här. Det äldsta beviset för en byggnation i Sindelfingen är den romanska Martinskyrkan, som tillkom under 1000- och 1100-talen som medelpunkt för en världsligt andlig orden, vars medlemmars livsföring inte var så strängt reglerad som munkarnas. 1263 grundade den härskande greven staden Sindelfingen söder om ordensområdet. Trots att det här var fråga om två självständiga rättsobjekt, var förbindelserna mellan stad och stift alltid mycket nära. En stor förlust för staden blev överflyttandet av stiftets verksamhet till Tübingen 1477, då greven med detta ville främja sitt nygrundade universitet personellt och ekonomiskt. Detta medförde ett betydande avbräck i stadens utveckling, som sedan egentligen inte satte in förrän under 1800-talet. Krisen fördjupades också av följderna efter trettioåriga kriget, som länge påverkade staden och dess befolkning. Det skulle dröja ända in på 1800-talet, innan Sindelfingen började växa ut över den medeltida stadskärnan. Staden hade under tiden blivit ett centrum för handväveri i Württemberg, då många människor på grund av den svåra ekonomiska situationen måste söka sig ytterligare en utkomst förutom lantbruket. Industrialiseringen fortskred mycket långsamt på grund av ett ogynnsamt trafiktekniskt läge. Detta ändrade sig i ett slag, då Daimler 1915 startade en fabrik i staden. Inom några årtionden hade Sindelfingen utvecklats till en modern industriort. Industrierna var också en av orsakerna till att staden under andra världskriget utsattes för luftangrepp. Efter krigets slut följde en snabb utveckling av stadens näringsliv och infrastruktur med en starkt ökad folkmängd som följd av inkorporeringar.
Stadens äldsta och
historiskt viktigaste byggnad är Martinskyrkan. Den treskeppiga romanska
pelarbasilikan började byggas omkring 1050 och stod färdig 1133. Efter
reformationen i Württemberg 1534 har kyrkan varit evangelisk. Sedan dess har
den flera gånger blivit ombyggd, renoverad och på olika sätt
utrustad.
Det egentliga gamla rådhuset från 1478 och
salthuset från 1592 bildar en av de mest imponerande
korsvirkeskonstellationerna i gamla stan. Till 1845 användes båda husen
som rådhus, där det förutom tjänsterum för förvaltningen och rätten
också tidvis fanns plats för brandkåren och stadens festsal. Namnet
"salthuset" går tillbaka till den tid, då staden hade
monopol på försäljningen av salt. Sedan man byggt ett nytt rådhus
användes det gamla som skola, lärarvåningar och bibliotek, varvid vid
ombyggnaderna mycket av den gamla, inre substansen gick förlorad. Idag finns
stadsmuseet i huset.
I staden finns ett stort antal vackra korsvirkeshus, bland
vilka några förtjänar att framhållas. Till dem hör "Haus am
Hexensprung", som byggdes 1475 och uppvisar en för medeltiden typisk
hopfogning av trävirket. Anmärkningsvärt är också det utskjutande
byggnadssättet i de övre våningarna både på kort- och långsidorna.
På gatan "Kurze Gasse" finns ett sammanhängande bestånd
av korsvirkeshus, där man redan från inskrifterna på husen kan få
veta mera om deras historia. Vid Schaffhauser Platz lägger man märke till ett
stort korsvirkeshus, som är en byggteknisk raritet. Det är ett s.k. "Firstsäulenhaus",
d.v.s. husets skelett bärs upp av genomgående stöttor i ett enda stycke
från grunden till takåsen.
I Sindelfingen finns flera museer till temat konst och stadshistoria. Litet mera speciella är väverimuseet, som visar handväveriets historia med arbetsredskap och textilier, och IBM-museet, som visar den maskinella databearbetningens historia.
[Upp]
