"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."
© Landesvermessungsamt Baden-Württemberg
Beteckningen Hochrhein (det finns ingen bra term på svenska) har vunnit insteg i det tyska språket under de senaste hundra åren och främjades framför allt av geologer, som ville ha en språklig avgränsning mellan Oberrhein och Hochrhein. Hochrhein utgörs då av den del av Rhen, som ligger mellan Stein am Rhein och Basel, där floden sedan övergår i Oberrhein (Övre Rhen). I motsats till Alprhen och Övre Rhen flyter Hochrhein i nästan rakt västlig riktning och har på denna sträcka en fallhöjd av ca 140 m. Detta är inte så bra för sjöfarten, men har gynnat utbyggnaden av vattenkraft, vilket drev regionens industriella utveckling framåt men också förändrade landskapet. Dalgången växlar starkt i bredd och befolkningstätheten står i proportion därtill. Så småningom kom begreppet Hochrhein att utvidgas till landområdet på ömse sidor om floden och på den tyska sidan utgör nu den turistiska regionen Hochrhein den sydligaste av Schwarzwalds semesterregioner och sträcker sig i stort sett från Dinkelberg till Schaffhausen (några kilometer före Schaffhausen ligger på schweiziskt område Rhenfallet, Europas näst största vattenfall). Gemensamt för städerna utmed denna sträcka är att de på båda sidorna av Rhen ger exempel på god medeltida stadsbyggnadskonst. Under senare år har ett gränsöverskridande turistiskt samarbete växt fram, som är till gagn för både turister och bofast befolkning.
Bad Säckingen (ca 16 800 inv.) befolkades av
alemanner, som vandrade in på Rhens högra sida under 200-talet. Dessa
stammar kristnades under 500- och 600-talen och kyrka och kloster grundades på
uppdrag av den frankiske kungen. Under 900-talet byggdes en karolingisk kyrka,
från vilken kryptan fortfarande finns kvar under den nuvarande domkyrkan.
Av den mark som klostret hade erhållit, utvecklades staden Säckingen
under 1000-talet. Vid en storbrand 1272 förstördes hela staden, som fick
byggas upp igen. 1316 utfärdades ett första frihetsbrev för Säckingen och
1343 påbörjades byggandet av den nya domkyrkan. Som i många andra
orter i området underställdes Säckingen herrarna av Schönau, vilka tog
slottet i besittning 1430. Under trettioåriga kriget brandskattades staden
1638 och vid det s.k. holländska kriget 40 år senare plundrades staden av
franska trupper. Under det österrikiska tronföljdskriget besattes Säckingen
av franska trupper, som ånyo besatte staden i samband med den franska
revolutionen. Vid fredsslutet 1805 överfördes Säckingen till storhertigdömet
Baden.
Gamla stan i Bad Säckingen räknas till de vackraste i
Sydtyskland med åtskilliga sevärdheter. Hit hör kyrkan St. Fridolin med
krypta från en tidigare kyrka från 900-talet. Den nya kyrkan byggdes
under åren 1343-1360 i gotisk stil. Genom en brand 1678 skadades den
starkt och återställdes härefter i barockstil. Kyrkan används idag av
den katolska församlingen.
I Bad Säckingen finns Europas längsta takförsedda träbro.
Den tidigaste rapporten om denna bros existens kommer från 1200-talet. Den
på den tiden vanliga träkonstruktionen förstördes flera gånger
genom is, högvatten och krigshändelser. Stenpelarna byggdes under 1500-talet
och förbättrades i mitten av 1900-talet. Träkonstruktionen skapades under
1700-talet och renoverades senast 1990.
Genom herrarna av Schönau byggdes det nuvarande "slottet" omkring 1600 i stället för en vattenborgsliknande anläggning. Det rör sig om en typisk herrgårdsliknande byggnad med månghörniga torn och sadeltak. Huset fick stora skador under 1600-talets krig. Det renoverades 1908 och är i stadens ägo sedan 1929. Byggnaden hyser idag ett museum med Europas mest betydande samling trumpeter från tre århundraden; vidare en utställning om stadens historia och en arkeologisk samling om regionens äldsta historia.
Andra museer är "Avfallsmuseet" (överflödssamhällets rester uppsamlade på avfallstippen och restaurerade), Fridolinkyrkans skattkammare, mineralmuseet m.fl.
www.bad-saeckingen-tourismus.de/
Laufenburg/Baden (ca 8 600 inv.) har
Rhen att tacka för sitt unika läge. Efter istiden måste floden söka sig
en väg mellan Schwarzwald och den del av Alperna, som i Schweiz kallas
Tafeljura. På så vis uppstod på det trängsta stället en
endast 12 m bred ravin. Den strategiskt och ekonomiskt betydelsefulla platsen
byggdes ut till en befäst stad, som sedan omnämns 1207 i samband med en bro över
Rhen. Staden blev senare residensstad för grevarna av Habsburg-Laufenburg och
en viktig handels-, förvaltnings- och domstolsplats, som fram till 1801 hörde
till Vorderösterreich. Den delen av Laufenburg, som låg på Rhens vänstra
sida tillfördes 1803 den schweiziska kantonen Aargau. Den tyska självständiga
staden Laufenburgs historia börjar med freden i Lunéville, då Napoleon
framtvingade en avskiljning av områdena på Rhens vänstra sida från
det tyska riket. Efter svårigheter i början utvecklades staden, sedan järnvägen
hade tillkommit och man hade byggt ett vattenkraftverk.
Till de äldsta husen i staden hör hotellet "Rebstock", som byggdes 1562, och den tidigare smedjan från omkring 1565. Rådhuset var fram till 1801 en port försedd med befäst torn. Sedan den delvis hade rivits och byggts om tjänade den efter stadsdelningen som plats för stadsrådet, stadsskrivaren och skolan. Efter en genomgripande inre renovering i början av 1990-talet, byggdes en ny bottenvåning mot Rhen med plats för stadsbiblioteket och en rådssal.
Albbruck (ca 7 300 inv.) är en kommun bestående av sex byar med ett angenämt klimat och utsikt mot schweiziska alperna. Den brukar anges som ett hemligt semestertips för semestrande naturvänner. Förutom de klassiska vandringslederna finns cykel- och mountainbikeleder av olika svårighetsgrader. I området finns flera sjöar och vattendrag för vattensport, lämpliga berg för skärmflygning m.m. Även vintertid finns möjligheter att utöva vintersporter. Sevärt: romanska basilikan i Birndorf.
Staden Waldshut-Tiengen (ca 22 700 inv.) består av två sammanslutna städer med ytterligare tio ortsdelar, som tillförts genom inkorporering av närliggande byar. De båda ursprungliga städerna och de inkorporerade byarna förbinder stadsliv med lantlig idyll till en harmonisk enhet. Staden ligger i ett angenämt landskap i Hochrheins dalgång direkt vid schweiziska gränsen.
I början av 1200-talet byggde Rudolf av Habsburg fästningen
Waldshut till skydd för sina arvländer. Omkring denna utvecklades snart
staden, som blev säte för en av Habsburgs förvaltningsmyndigheter. 1468 belägrades
staden av schweizarna, men fred slöts inom kort tid och ingenting förstördes.
1524/25 anslöt sig Waldshut till bondekriget och reformationen. I staden
vistades vid denna tid två av reformationens ledande personligheter,
Thomas Münzer och Balthasar Hubmaier. Waldshut måste åter
underkasta sig Österrike och förlorade många av sina privilegier. 1633
erövrades staden tre gånger av svenskarna och de kejserliga trupperna och
led svåra skador under krigsåren. Under de s.k. "salpetererkrigen"
1727/48 gjorde bönderna uppror mot Österrike och belägrade flera gånger
Waldshut som representant för överheten. 1803 lösgjordes staden från
huset Habsburg och anslöts senare till Baden.
Sevärt i Waldshut: gamla stan, renässanshuset Alte Metzig (1588) (hembygdsmuseum), rådhuset, portar och torn från den gamla stadsbefästningen.
Tiengen har en lång och växlande historia bakom sig. En av de långa stenarna (en menhir) från bronsåldern visar på detta. Även från romartiden har flera fynd gjorts, som t.ex. en gård med en stor badanläggning för varmt vatten, mynt och en belagd militärväg i riktning mot Koblenz. 858 omnämndes orten skriftligen och 1112 berättades, att Tiengen var en marknadsplats omgiven av murar. Under de följande århundradena bytte staden ägare flera gånger. Under det s.k. andra schweiziska kriget 1499 blev staden så grundligt förstörd, att inga byggnader från tiden före detta krig existerar i staden idag. Staden byggdes upp igen och försågs med en ringmur och fick sin nuvarande utformning. 1806 kom Tiengen att tillhöra storhertigdömet Baden.
Sevärt i Tiengen: slottet, den katolska kyrkan Maria Himmelsfärd.
[Upp]
