Norra Schwarzwald

"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."

Den norra delen av Schwarzwald (Nordschwarzwald) är känd för sina täta granskogar och sträcker sig ungefär från Kinzigdalen till Pforzheim. Området ligger mer än 1000 m högre än den intilliggande Rhenplatån och är till ca 73 % av ytan täckt med skog. På högplatåerna breder trädlösa hedar ut sig och i detta område finns också det högsta berget, Hornisgrinde (1164 m) vid Mummelsee. De höglänta områdena i norra Schwarzwald hör till de mest nederbördsrika regionerna bland de tyska mellanhöga bergen med upp till 2 200 mm/år. Rekreations- och fritidsmöjligheterna är stora i området med den sedan 2001 inrättade naturparken Schwarzwald Mitte/Nord.

På denna sida återfinns de två största städerna i regionen, övriga städer och orter behandlas i samband med den dalgång de ligger i eller har anknytning till:

Pforzheim (ca 119 400 inv.) brukar omtalas som "guldstaden" och "porten till Schwarzwald". Vid floden Enz hade utvecklats en liten omlastningsplats för trätransporter och omkring denna uppstod omkring år 90 en bosättning med hantverkare, vilket torde vara föregångaren till dagens Pforzheim. Det var romarna, som kallade denna plats "portus" (hamn), ett ord, som med tiden gav upphov till namnet "Pforzheim".1067 omnämndes bosättningen Pforzheim första gången i en urkund och den "gamla staden" fick marknadsrätt. Efter 1150 följde grundandet av den "nya staden" väster om den gamla vid foten av Slottsberget. En första blomstringsperiod upplevde staden under 1300- och 1400-talen genom uppkomsten av inflytelserika patricierfamiljer med omfattande ekonomiska aktiviteter. Stor betydelse fick staden dessutom därigenom att den var säte för markgreven av Baden. Under senare delen av 1500-talet gjorde dock ekonomiska och sociala företeelser, att Pforzheim förvandlades till en mindre betydande landsortsstad. I och med grundandet av en ur- och smyckesfabrik i dominikanersystrarnas tidigare kloster lades under 1760-talet grunden till en för staden viktig industri, som fick Pforzheim att blomstra ekonomiskt och bli en betydande plats för tillverkningen av ur och smycken. Staden förstördes till stora delar under andra världskriget (23 feb. 1945) men har återuppbyggts och är fortfarande ledande i Tyskland inom den traditionsrika tillverkningen av ur och smycken.

På grund av förstörelsen under kriget är antalet äldre sevärdheter begränsat. Till dessa räknas dock borgruinen Liebeneck, som ligger dold i en skog på ett bergutskott i Würmdalen. Om när och varför borgen byggdes, finns inga uppgifter. 1263 kom den att tillhöra den badiske markgreven, därefter andra ägare. Under orleanska kriget brann den upp 1692, då också stadens arkiv skall ha brunnit upp. Anläggningens försvarskraft visas av den dubbla femkantiga muren med vakttorn och fort.

Ovanför torget reser sig den evangeliska slotts- och stiftskyrkan St. Michael på Slottsberget. Kyrkan är Pforzheims viktigaste byggnadsminnesmärke och "stadens historiebok av sten". Tidigare kyrkobyggnader räknar sin tillblivelse från den förromanska tiden, vilket arkeologiska iakttagelser har visat. Den nuvarande byggnaden har en tämligen komplicerad, ännu inte helt klarlagd byggnadshistoria. Till det äldsta beståndet hör den romanska västra delen med sin rundbågade trapportal, som stilistiskt liknar den i Maulbronn och således bör dateras till slutet av 1100-talet.

Att guld och smycken har spelat en stor roll i stadens historia framgår också av museerna. I Smyckemuseet visas alla slags smycken, runt 2 000 exponat från 5 000 år från jordens alla länder. Schmuckwelten är ett i Europa unik upplevelse- och inköpscentrum på 4 000 m² för ur och smycken, där man visar upp gången från mineral till färdigt smycke samt en särskild mineralutställning. Pforzheims smyckes- och urindustris tekniska museum är unikt i Tyskland och visar forna tiders maskiner, som användes vid smyckestillverkningen. Här kan man också se, hur guldkedjor, ringar, urverk etc. tillverkades förr. Också Stadsmuseet anknyter till guldets betydelse för staden, även om andra ämnen överväger. Den arkeologiska visningsplatsen Kappelhof vill vara ett historiens skyltfönster och visar utgrävda anläggningar och föremål från romarnas tid. Museet Johannes Reuchlin inbjuder till att upptäcka en stor humanist av betydelse för Europa. DDR-Museum "Gegen das Vergessen" ("mot glömskan") visar en privat samling om det tidigare DDR:s uppkomst och uppbyggnad samt det dagliga livet för olika sorters innevånare. Stadens konstutställningar visar övervägande modern konst.

Fotos: Tourist- Info Pforzheim

Baden-Baden (ca 54 800 inv.) ligger vid den lilla floden Oos, som så småningom via andra floder rinner ut i Rhen. De tidigaste spåren efter mänskligt liv utefter Oos dateras till mellersta stenåldern för ca 10 000 år sedan. Gravfynd har sedan gjorts från tiden runt 1000 f.Kr. Omkring år 75 besattes området av romarna, som byggde ett militärläger samt omfattande badanläggningar i området runt torget. Det romerska herraväldet upphörde omkring 260, sedan alemannerna hade trängt fram. Omkring 500 erövrades området av frankerna. Ortnamnet Baden finns belagt från 987 och 1046 erhöll orten marknadsrätt. Omkring 1100 uppfördes borgen Hohenbaden. Klostret Lichtenthal grundades 1245 och tjänade som mausoleum för markgrevarna av Baden fram till 1372. Baden-Baden fick stadsrättigheter runt 1250, men omtalades som stad först 1288. På Slottsberget byggdes i slutet av 1300-talet en borg, som utgör kärnan i det nuvarande nya slottet. 1479 förlades residenset från borgen Hohenbaden till det nya slottet. Under trettioåriga kriget hölls staden besatt av svenska trupper 1632-1634 och under pfalziska tronföljdskriget 1689 brändes staden ned av franska trupper. 1706 förlade markgreven sitt residens från Baden-Baden till Rastatt. 1765 påbörjades genom olika åtgärder stadens återhämtning som kurort, något som befästes genom det internationella deltagandet i kongressen i Rastatt 1797/99. 1810/11 introducerades kasinot i Baden-Baden och året efter tilläts roulett. Den medeltida stadsbefästningen började avvecklas 1814. Som en följd av revolutionen 1848 regerade en demokratiskt vald borgmästare under en kort period 1849. Sedan revolutionen hade slagits ned, marscherade preussiska trupper in i staden under ledning av den senare kejsaren Wilhelm I. 1931 fick Baden-Baden officiellt rätt att föra sitt "dubbelnamn". Efter att kasinot hade stängts 1872, öppnades det igen 1933. 1945 marscherade franska trupper in i staden och gjorde den till säte för den franska militärförvaltningen i Tyskland. Den första kursäsongen efter kriget började 1950, då också kasinot öppnade igen, efter att ha varit stängt sedan 1943. Baden-Baden fick under andra världskriget inte så stora skador, och hör därför till Tysklands bäst bevarade kurorter. De sista franska trupperna lämnade Baden-Baden 1999.

För borgvänner är ruinerna efter det gamla slottet, byggt 1102 som "Hohenbaden", det helt riktiga besöksmålet. Borgen var säte för markgreven av Baden från 1000-talet till 1400-talet. Den som stiger upp för de många och branta stegen upp på muren blir rikligt belönad med en enastående utsikt över staden, Schwarzwald och Rhenlåglandet.

Det nya slottet tronar på Florentinerberget ovanför Baden-Baden. Detta var markgrevens residens från 1400-talet till 1600-talet. Slottet och parken kan inte längre besökas, då det sedan 2003 har kuwaitiska ägare, som avser att bygga om det till ett lyxhotell.

Stiftskyrkan i Baden-Baden är en sengotiskt dominerad sakralbyggnad med anmärkningsvärd utrustning och imponerande portalornamentik. Ursprungligen byggdes den som romansk basilika, men har under århundradenas lopp byggts om flera gånger. Även kyrkans inre är sevärt. Här finns bl.a. ett 5,6 m högt krucifix hugget i sten liksom avbildningar av de 14 markgrevarnas gravar.

Ryska kyrkan byggdes 1880-82 i bysantinsk stil. Dess gyllene kupol är utmärkande för kyrkan och markerar dess läge på långt håll. Dess inre är rikt smyckat med fresker.

Foto: Baden-Baden Kur & Tourismus GmbH

[Upp]