Minoriteter

Med minoritetsspråk avses sådana språk, som talas av personer, som tillhör en traditionell minoritet. I Tyskland finns sedan gammalt två minoritetsfolk, en dansk minoritet i Schleswig-Holstein och en sorbisk i östra och sydöstra delen av Brandenburg. Båda dessa grupper har under lång tid funnits inom ett begränsat område, där de har haft ett visst självstyre och kunnat hålla fast vid sitt eget språk och sina egna seder. Genom att ratificera Europarådets överenskommelse om skydd av nationella minoriteter fick Förbundsrepubliken 1998 ytterligare två nationella minoriteter - friser och tyska romer.

Det frisiska språket finns i Tyskland i två varianter, nordfrisiska, som talas av ca 10 000 människor på de nordfrisiska öarna Föhr, Amrum, Sylt, Halligenöarna och Helgoland inom delstaten Schleswig-Holstein, och östfrisiska (också kallad Saterfrisiska) av ca 2 000 personer i kommunen Saterland i Niedersachsen. Detta är en av Europas minsta språköar. 

Det romska språket talas av de flesta av de ca 70 000 romer (eller sinter, som den största gruppen kallas) som bor i Tyskland. De flesta av dem bor i de gamla delstaternas huvudstäder, inklusive Berlin med omgivning, men också i de tätbefolkade områdena runt Hamburg och Kiel, i Ruhrområdet med tyngdpunkt på Köln-Düsseldorf, i Rhen-Mainområdet och i Rhen-Neckarområdet. Delvis bor de också i större antal i regioner med inte långt från varandra liggande mindre städer. Av den orsaken bor det också tyska romer och sinter i små och mellanstora städer i t.ex. Hessen, Pfalz, Baden och Bayern. För romerna betydde den nationalsocialistiska raspolitiken ett avbrott i deras folks historia, eftersom de styrande inte bara eftersträvade en fysisk eliminering av romerna utan också av hela den romiska kulturen. Genom att döda en stor del av de äldre romerna och sinterna har minoriteten berövats de traditionella bärarna av den romiska kulturen och därmed också förmedlarna av språket. Erfarenheterna från förintelsen ledde under efterkrigstiden till att många romer och sinter undvek att ge sig till känna som tillhöriga en minoritet. De inskränkte sig också i stor utsträckning till att använda sitt eget språk bara inom den egna gruppen. Den så uppkomna språkförlusten har kvalitativt sett förblivit märkbar ännu idag. De nya elektroniska medierna har dessutom fört till en språklig uppblandning, då framför allt yngre personer plockar in ord av främmande ursprung i det egna språket, som därigenom allt mera avlägsnar sig från de äldres nedärvda språk och på så sätt skyndar på dess förfall.

Trots den stora folkmängden i Tyskland är befolkningen både språkligt och etniskt mycket homogen, eftersom landet under långa tider inte utsatts för någon större påverkan från andra länder eller folk. En viss förändring har skett under uppbyggnadsperioden efter andra världskriget, då landet var i stort behov av arbetskraft. Här måste man skilja mellan den östra och den västra statsbildningen. Vad gäller den första tiden i väst, täcktes efterfrågan av arbetskraft av de flyktingar, som vandrade in österifrån, under det att från 1960-talet arbetskraften kom från andra länder. De största arbetarkontingenterna kom från Turkiet, Jugoslavien, Italien, Grekland och Spanien. Arbetarinvandringen i de östra delarna kom huvudsakligen från de andra socialistiska öststaterna och senare också från asiatiska och afrikanska länder. Inga av dessa invandrade europeiska grupper har av naturliga skäl, eftersom de inte besatt ett eget landområde, bildat något kvarvarande minoritetsfolk utan assimilerats från andra generationen. Assimileringen av de utomeuropeiska invandrarna har gått väsentligt långsammare, om den överhuvud har ägt rum.

Under de senaste åren har invandring skett från helt andra länder än tidigare, vilket tydligt märks, om man jämför antalet invandrade med antalet födda i Tyskland med föräldrar från landet i fråga. Så utgör t.ex. antalet i Tyskland födda turkar ca 1/3 av de turkiska invandrarna, medan antalet ryssar födda i Tyskland uppgår till ca 3 %. Regeln är den, att ju senare invandringen har ägt rum, desto färre har fötts i Tyskland. Intressant är också att notera att två gamla invandrarländer, Portugal och Spanien, inte längre finns med på tio-i-topplistan. 

Följande statistik från det tyska statistiska institutet visar de 10 största invandrarkontingenterna 31 dec. 2008.

Ganska långt ned på listan hittar man de nordiska länderna:

Största antalet invandrare från ett utomeuropeiskt land kommer från USA med 100 002.

Hela antalet invandrare utgör 6 727 600  (8,8 % av hela befolkningen). Av alla dessa knappt 7 miljoner har drygt 1,5 miljoner bott i Tyskland under 30 år eller mera.  

Det kan också vara intressant att se, var alla dessa invandrare bor, men också var de inte bor. Statistiken visar helt klart, att de stora städerna och industriområdena är de mest eftersökta bostadsplatserna (Tyskland som helhet 8,8 %):

Följande områden har den lägsta andelen invandrare:

(dec. 2008)

En intressant notering kan göras för 2008: från många delstater, som har en normalt hög andel invandrare, har under året skett en markant utflyttning: Nordrhein-Westfalen - 12 747, Bayern - 12 103, Hamburg - 9 447, Baden-Württemberg - 8 433. Högsta stegringen uppvisar Berlin med 2 352. Landet som helhet visar ett invandringsunderskott på 55 743 personer för året. 

[Upp]